Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£08
Knappast hade hon slutat den första versen,-förrän ett mildt
och melodiöst återsvar af en flöjt klang henne från
bergshöjden till mötes. Hon blef förskräckt; men satt dock stilla, i
förväntan att få höra fortsättningen. Men allt var åter tyst.
Hon började, då den andra versen, oviss om ej hennes
inbillning gycklat med hennes sinnen. Efter dess slut hördes
å-nyo samma efterklang. Hon fattade i största hast sin luta,
och skyndade till ett på sidan stående tempel, för att derifrån
medtaga sin schawl och sin sykorg, sedan nedstiga i den
grönmålade båten, och sjövägen begifva sig hem, en rymd af blott
några hundrade alnar eller litet deröfver. Under det hon
sysselsatte sig att hopplocka sina småsaker: fingerborgen,
stålsaxen, med sina förgylda ritningar, den lilla nålboken, hvari
en Förgät mig Ej, ett minne af Julius, låg förvarad, det
snöhvita nystanet med sin nummer på den röda, i toppen
fästade lappen, kom hon händelsevis att kasta ögonen i en
reflexions spegel, hvilken sommartiden var uppsatt i templet och
vände glaset mot sjön. Med förvåning skådar hon deri en
henne alldeles okänd, som hon kunde tycka, tjuguårig yngling ,
med lockar ljusa som sommarskyar, lätt fallande kring kragen
af en himmelsblå röck, och med ett par spelande ögon och
rosenfärgade kinder. Han stod liksom begrundande. I
samma ögonblick framkom en annan, och de båda gestalterna
föllo i hvarandras famn. Hon kunde ej, i anseende till
hastigheten, se den sednares ansigte; men när de båda åter
vände sig mot sjön, hur stor blef icke hennes förvåning och
glädje, då hon i den sist anlända igenkände Julius.
Hon ilade ut, kastade korg och nålbok och alltsamman
ifrån sig, och ropade: "Julius 1 Julius!" — Intet återsvar mer
än genljudets, som efterklingade "Julius! Julius," och åter
framhviskade ute på sjön "Julius." Hon röjde sig väg genom
snåren upp till berget, [förnyade ropen; men ingen svarade
eller syntes. Slutligen återvände hon till templet, satt ännu
en lång stund och såg i spegeln; ack! synen var försvunnen.
Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
