Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det lågar liksom i forna dar,
när fem trappor upp jag bodde,
och därför jag himmelen nära var,
en smula på lyckan trodde.
Du kära porträtt, du har blekts af år,
men ännu dina ögon lysa,
och glans har ännu ditt svarta hår
och läpparna själfsvåldigt mysa.
Och då, hvad jag känner mig gammal och trött —
en gubbe vid trettiofyra! —
ty lifvet har mistat sitt rosenrödt,
och dur finns ej mer på min lyra.
Du lilla kära vackra Louise!...
du skulle bli helt förvånad —
du kände mig ung i det glada Paris,
och kärlekens var hvarje månad.
Vi togo dagen precis som den kom —
än drucko vi vin, och än drucko vi vatten —
och hade vi icke så mycket som
en sou — vi ägde dock natten!
En kyss, ett famntag, och allt var glömdt,
bekymren som fjädrar för vinden flögo;
mitt kungarike, det ljufva, fanns gömdt
i svarta ögon, som aldrig ljögo.
Och nu, Louise, när jag återser
din bild efter år, så långa och tunga,
på din bild där faller en droppe ner —
Gud gifve vi än vore unga!
1893.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
