Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Normandi. Af hans förfäder hafva
flere innehaft pärsvärdighet och gjort sig
såsom krigare eller statsmän af
fäderneslandet väl förtjenta. I spädaste år
faderlös, åtnjöt han undervisning i Eton’s
berömda läroanstalt. Efter fulländade
studier tjenstgjorde han någon tid i
Ostindien. Återkommen till Europa
egnade han sig åt diplomatien, innehade
diplomatiska befattningar vid Tyska
förbundsdagen i Frankfurt, derefter i
Stockholm, hvarest han vistades i 10 år
till år 1827 och slutligen i Turin. Varm
vän af vetenskaper och konster, var det
för honom en innerlig glädje att
uppmuntra och kraftigt understödja deras
idkare. Mycket from och kristligt ödmjuk,
kände han granneligen den förbindelse,
hvilken ålåg honom såsom af Gud
begåfvad med många jordiska håfvor.
Hans hand var derföre alltid öppen och
man märkte lätt huru glad han var att
kunna gifva och hjelpa, trösta och ställa
till rätta. Han lade sig synnerlig
vinning om att på bästa sätt sörja för sina
talrika underhafvande, inrätta skolor
och hjelpa de fattiga, af hvilka han var
mycket älskad. Valspråket i hans
gamla vapensköld var: "In cœlo firmitas"
(i himmelen trygghet) och man hörde
honom stundom för sina förtrogna vänner
uttala sin glädje öfver den påminnelse,
som äfven deri låg om ringheten af allt
jordiskt och nödvändigheten att söka sin
enda trygghet och styrka hos Gud.
Efter några dagars sjukdom afsomnade han
stilla i Florens den 22 nov. 1864 och
hans stoft förvaras i Carrick on Shannon
på Irland. Hans efterlemnade enka M:rs
Christina S:t George, född Hallberg, är
från Sverige.
Jag har denne vördnadsvärde och
utmärkte mans frikostiga understöd att
tacka för att jag kunnat under några
och tjugo år egna mig åt svensk
språkforskning och flera gånger under resor
i främmande länder inhemta kännedom
om dervarande folkspråk. Om detta
svenska dialektlexikon har någon förtjenst,
tillkommer den hufvudsakligen honom,
som hyste det lifligaste deltagande för
detta språkverk och frikostigt understödde
författaren under dess mångåriga
utarbetande.
Vårt folkspråk är hufvudkällan för
vårt skriftspråks ordförråd och utan
tvifvel en guldgrufva för dess riktande.
Liksom det åligger skriftspråket att, såvidt
möjligt är, afhålla sig från främmande
ord, så måste riksspråket utbildas,
uppfriskas oeh föryngras derigenom att det
ur folkspråkets rikhaltiga ordförråd
upptager och med sig införlifvar de ofta
uråldriga, kraftiga och uttrycksfulla ord,
som i de flesta af våra landskap ännu
brukas. Äfven med tillämpning på vårt
tungomål förtjenar Luthers yttrande att
påaktas: "Man muss nicht die buchstaben
in der lateinischen sprache fragen,
wie man soll deutsch reden; sondern man
muss die mutter im hause, die kinder
auf den gassen, den gemeinen mann auf
dem markte darum fragen und denselben
auf das maul sehen, wie sie reden".
Svenska landskapsmålen innehålla
tusentals särdeles uttrycksfulla ord, som
vårt skriftspråk ej använder. En stor
del af ifrågavarande ord brukas i nästan
alla våra landsorter, utgöra stycken af
svenska folkets tungomål, måste derföre
nödvändigt anses tillhöra vårt riksspråk
och upptagas i en ordbok öfver svenska
språket, ehuru de hittils sällan användts
i bokspråket eller alls icke fått inträde i
den förnäma verldens salar. Det vore
derföre icke blott orättvist, utan äfven
oklokt och skadligt, om man fortfarande
ville i skrift skräda dessa ord, som
nästan i hela vårt land af svenska folket
brukas. Det innebure en orättvisa, emedan
det i de flesta fall är så beskaffadt
med dessa ord att de höra till det dyrbara
språkarf, som våra fäder lemnat oss.
Det vore äfven oklokt och skulle medföra
skada för vårt kära modersmål, enär
dessa af många ringa aktade landskapsmål
just utgöra det sanna underlaget för
riksspråket, föryngrande och riktande
det under de vexlande tidehvarfven. Det
högre skriftställeriet skulle derigenom
komma att sakna många uttrycksfulla
ord och skaldernas framställning många
träffande bilder samt nödgas, enligt
Tegnérs uttryck, måla blott med
vattenfärger. Om det högre umgängets ton
oförståndigt fortfarande skulle försmå
att använda uttrycksfulla, äkta nordiska
ord, som talas i folkets ringa hyddor,
bör väl detta ej vara något hinder för
svenska författare att gagna sådana ord,
hvilka med allt fog förtjena att användas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
