- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
23

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BAN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


2) bannlysa; förbanna; förebrå.

BANN SATTER (el. bannsatt), adj. 1)
förbannad, besatt, förryckt. Sk.,hl.,bl.,kl. Bannaätt,
G.; bannsad, id. (vid svordom). N. Sk. 2) elak.
Hs. Fsv. bansatter (p. p. af bansætia, v. a.
bannlysa). UL.; fn. bansettr; d. d. bandsad, förbannad,
förryckt.

BANNS•ELAK (el. bänns-elak), adj. mycket
elak. Jtl.

BAR, adj. (såsom i riksspr.) blottad, naken.
Bar el. bär. Vb.: bä, id., blott i sammans, bä·bent,
bä·huvve, bä·nâkken.
N. Åm. Fsv. bar; fn. berr;
d. bar; fht. par; mht. bar; holl. baar; fe. bar;
e. bare; lit. basas; lett. bass. Jfr Grimm, wb.
I, 1055.

Bara 1, (pl. baror), f. fläck, der säd icke
vuxit i en besådd åker. Sdm. (Sorunda). Jfr
baring, mista.

Bara 2, v. a. 1 göra bar, mager, ofruktbar;
vanligen om det som gör jorden ofruktbar. ”Bara
ud”, utmagra. S. Sk. Fn. bera, v. a. blotta.

Bar-baint (el. bär-bäint), adj. barbent, utan
strumpor. Vb. Bar-bejna, Fl. (Nl.); bä-bent,
N. Åm. Fn. berbeinn.

Bar-baka (el. bar-bakka), adv. 1) eg. på
bar (häst) rygg; utan sadel. ”Ria barbaka (el.
barbakka)”. Allm. Bär-bakka, Dl. (Elfd.);
bar-brakka, Ög. (Ydre); 2) vara bar·bakka (mest i
nekande satser). ”Ho ä inte barbakka”, hon är
icke fattig, hon har att skyla ryggen med.
Götal. Fn. berbakt, rida berbakt, rida utan sadel.

Bar-brótt, adv. utan sadel eller täcke. ”Ria
barbrótt”. Sm.,vg.,ög. Bar-bröttje, Sm.
(Vestbo); bar-brótta, bar-bródda, Hl.; bar-bródda,
Dls.; bar-bródda (bar-brödda, bar-bröda,
bar-brött),
Sk.; bar-brynt, Kl. (S.Möre); bar-bredt,
Nora bergslag. Jfr fn. brot, n. veck på kläder.

Bare, i bare, adv. utan sadel. ”Rida i
bare”. Sm.

Baresta, adv. superi, allenast. Allm.
Bareste, Nk.: barsten, bårsten, baresten, barestens,
Sk. D.d. baresten, barestens.

Bar•fötter (el. bar-fätter), adj. barfotad.
Vg. Bar-fot, Sk.; bär-fot, Vb.; bar-fett, Hs.
(Db.,Bj.); bar-fötted, id. Ög. Bar-fotad (i
nekande satser), fattig. ”Han ä inte barfotad”.
Sveal. Fsv. bar-fötter. VGL. I. S.S. 1, 362;
barföter, VGL. II. Cod. Bur. s. 188; fn.
ber-fætr; n. berføtt; fe. bärfot; nht. baarfuss; holl.
barrevoets.

Bar·hovda (el. bar-huvda), adj. barhufvad.
Nk. Bar·hoed, Sk.: bar-hugga, Hs. (Bj.);
bä-hurve, N. Åm. Fsv. barhofdher. S.S. 1, 176;
fn. berhöfđađr; n. bærhovda; nht. barhaupt.

Baring, m. bar fläck (i hufvud eller åker). Sm.

Bar-lägga(d) el. bar-lägged, adj. barbent,
utan strumpor. ”Barlägga i träskon”. S. Sk.

Bar·lästad, adj. som går utan skarbågar
eller skidor på snön. Hs. (Bj.).

Bar·skodder, adj. 1) som har skor och
inga strumpor på sig. Kl. Bar-skodd, Vb. Jfr
kipp·skodd; 2) (om en häst), som tappat
hästskorna. Kl.

Bar-skrabbig el. barskrabbä, adj. utfattig,
arm. ”Ho ä int barskrabbä”, hon är ej fattig;
hon har något till hushållet af hvarjehanda,
äfven penningar. Sdm. Bar·skrabba, id. ”Han
ä ej så barskrabba heller”. Ul.,vm.

Bar-slipersko, adj. barfotad. Sk.

Bar-stjäla (ipf. barstal, sup. barstôle), v.
a. frånstjäla någon allt hvad han eger. Kl.

Bä-näkken, adj. alldeles naken. N. Åm.

Bär·händt, adj. med blottade händer, utan
handske. Vb. Fn. berhendt.


BARA 3, f. sädeskärfvar, utbredda till
tröskning på logen. Vg. Bärning, f. G. Af bära.

BARA el. barra, v. n. o. a. 1 1) beströ med
granbarr, strö hackadt granris på golf. Ög.,dls.;
2) grana barrar, säges när granen under vintern
fäller de yttersta skotten. Ög. N. bara, beströ
med granbarr. Af sv. barr, n. barrträdens blad.
Jfr bår.

BARA, bari, s. bjära.

BARBAST el. barbarst, adv. eg. barbariskt;
ofantligt, förskräckligt mycket. Ul.,vm.,nk.

BARDAL el. Bardals-mässa, f.
Bartholomæi-messa (den 24 augusti). Dl. (Elfd.).
Bardal-mässa, Dl. (Mora); Bar’s-mässa, Bass·mässa, V.
Dl.; Bars-mäss, Nb., vb.; Bals·mess, Vb.;
Bartes·messa, Vg.

Bardal-bukk, m. en bock som förvaras att
slagta vid Bardalsmessan. Dl. (Elfd., Asen).
Bukk-bardal, m. Dl. (Våmh., Skattungbyn).

BARDIGER el. baliger, adj. 1) svår, mödosam:
2) (om person), omedgörlig, ogin, ovillig; deraf
stib-barding, (egentl. styv-barding), m. styfsinnt
person. Vg. Balig, adj. svår, regnig, stormig
och kall. ”Dä ä en balig frammtid”. Deraf
balväder, n. oväder, starkt regn och blåsväder. Hl.
Balet, adj. ogin, ovillig. N. Åm. N. balen,
mödosam; jfr fn. motbarligr, motstridande.

BAR·FRID, m. öfverbyggd förstuga, förstuguqvist,
bislag. Dl. (Elfd., Månsta; sällan brukl.), mp.
(sällan brukl.). Barr-fre, Dl. (Åsens by i Elfd.,
Floda i V. Dl.); bar-fre, Hj.; barstu-kvist, m.
Dl. (Elfd.), hj. N. barfrø, n. ”udbygning över en
dør”; d. d. barfred, m. ”frihedssted som banemænd
fordom flyede til”. Anm. Sista stafvelsen frid,
fre
är frid, skydd; första stafvelsen bar är af
fsv. bæria, v. a. slå, således skyddsvärn mot slag
eller kast.

BARGÄ, v. a. 1 piska, slå. ”Han bärga på’en”.
G. (F.). Bärga, v. a. vårdslöst eller oaktsamt
uttröska nybergad säd. Hs. (Bj.). Fsv. bæria.
slå, prygla; fn. berja (barđi, bart), slå; ”berja
halm”, tröska; fd. baærgha, slå (Sk. L.); n. berja,
tröska; bare, a) slå; b) tröska; fht. perian; mht.
bern; fe. berian, slå; skot. berry, a) slå; b)
tröska ; lett. pêrt, prygla; lt.ferire, slå; nygr. βαρεῑν,
id.; skr. barh, slå, dräpa. Jfr Grimm, wb. 1.

BARK, m. 1) (såsom i riksspr.) ett träds
yttersta betäckning på stam, grenar, qvistar. Fsv.
barker, borker, UL. VGL. SML.; fn. börkr. borkr;
d. bark; n. bork; e. bark, bark; 2) styfsinnnt,
envis och ohjelpsam menniska. ”Dä ä en riktig
bark, han ä så snål att han nännes ej hjelpa nåen”.
Sk. (Skytts h.). D. d. baark, m. ”en vranten
gnaven person” (Mlb., DL. 25).

Av·barkning (el. å·barkning), s. sid. 16.

Barka, 1) v. a. 1 a) afdraga barken (från
träd). Hs. Baark (ipf.-ä), id. Vb.; b) (såsom
i riksspr.) lägga (hudar) i barklag till
beredning. Barkä, id. Åm.; 2) v. n. 1 a) springa
med fart, rusa åstad, skynda! ”Han barka å”.
Allm. ”Barka på!” spring, skynda! Sm.
Bârke på, id. Jtl. Barka i hop, rusa emot
hvarandra, häftigt anfalla, slås. ”De barka i hop”.
Svea-, Götal.; b) begynna; om någon rörelse,
som sker hastigt eller med kraft. ”De barka
te å gnia. De barka te å slås”. Nk. ”Han
barka te svärja”. Vm.,sdm. Barka i, häftigt
fatta uti. Sm. Barka åsta (el. barka sta),
börja på med fart, kraftigt gripa sig an.
”Barka nu åsta!” spring strax! Allm. Barka i väg,
unnan, åv,
sätta sig i rörelse. Nk.,sdm.; barka
i väj.
N. Sk. c) bära sig illa åt. ”Han
barkar åsta sóm en tok”, han förhåller sig oklokt.
Sm. Jfr K. Sidenbladh, Allmogem. i N.
Ångermanland, s. 29.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free