- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
40

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BLE ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Blek, adj. glänsande, stilla, lugn; om sjöns
vattenyta. ”Sjön ä blek; havet ä blekt”. Bhl.,
hl.,bl. Blegg, id. ”Kav blegg”, alldeles lugnt.
Bhl. Jfr d. blikstille.

Bleka, f. kalkjord. Jtl. Blekå, blajkå, f.
id. G.

Bleka, bleke, f. sjölugn, stiltje; om hafvets
vattenyta. Bl. (Bräkne). Blek, bleg id. Bhl
Havblikk, id. Sk. Blekt, f. id. Åland. Jfr fn.
blik, m. glans, sken; blika, f. id.; n. blik, n. id.;
d. havblik.

Bleka, n. för solen öppet ställe. ”Vara, ligga
i blekä”. Vb.

Bleke, n. def. bloss som brukas vid ljustring.
”Vara ute på bleke”. Nk.

Blekig, adj. lugn, stilla; om hafvets
vattenyta. ”Sjön ä så blekig”. Bl. (Östra h.).

BLekka, f. mindre jernplåt, hvarined man
betäcker en spricka eller annan bristfällighet på en
båt, ett golf o. s. v. Nk. Af sv. bleck, n. tunn
metallskifva; fht. bleh, blech (Graff 3, 243).
nht. blech, n.; holl., d. blik.

Blekkset, n. def. blink. ”Gå ut på
blekkset”. Ög. Jfr fht. blechazan, blinka.

Blek-lett, adj. bleklagd, något blek, som
har blek ansigtsfärg. Hs. (Bj.), sm. Bleklett,
blaiklett.
Nb.,vb. Fn. blejkleitr.

Blenkän (ipf. blenknä), v. n. blekna. Vb.
Fn. blejkna.

Blik, blek, n. blixt. Sm. Blikk, m. id.
Runö, Wormsö, Nk. Bleke, m. id. Vl.
Kornblikk, n. kornblixt. Ul. Kornblek, n. id. Sm.
Sillablek, n. sillblixt. Bl. Sillableke, n. id. Sm.
Blekanne, n. blixt, blixtrande. ”Dä va ett farlit
blek el. blekanne”. Sm.

BLikk, m. 1) glans, sken; 2) blixt; 3) hugg
eller märke i växande träd för att utmärka en
väg, rågång o. d. Nk. Blek, n. a) id.; b)
safven på ett träd, som vårtiden safvas. ”Denna
tall hade tjockt blek”. Sm. Blaik, n. id. Sm.
(Östbo, Vestbo h.). Fn. o. n. blik, n. glans,
sken; nht. blechle, n. blixt; fht. blik, plich, n. id.

BLikka (pl.-kör), f. hugg eller märke i
växande träd för att utmärka en väg, rågång o. d.
Nk. N. blekk, m. id.; blik, n. id.

BLikkning, oppblikkning, f. en rad af träd
som man sålunda märkt. Nk. Blekkning, f. id.
Sm. Jfr fht lach, inskärning i träd för att
utmärka gräns; irl. leigheas, inskärning.

Blikkna, v. n. lugna af, ut. G. (F.). Bleikna
äut,
id. G, (F.).

Blikksa, v. n. 1 blinka med ögonlocken.
”Dä gikk så fort te, så ja hann inte blikksa”.
V. Nk. Blikkstra, v. n. 1 id. V. Nk.


BLEK 1, n. afdelning på vägg, tak, golf. ”Ett
långt blek”. Ög.

BLEK 2, s. bleka.

BLENA, f. blemma, liten hudblemma, liten
knast. Vg.,sk. (Onsjö). Blena, blåna. Hl. Bläjna,
id. ”Ja har fått en bläjna på yat”. Sk.
(Tygelsjö i Oxie h.). Blajna. Sk. (N. Åsbo). Bläjma.
Dl. (Mora). Fn. blena; d. blegn, id.; swz. blääsch,
svulst (Stalder I, 181).

Blenig, adj. 1) full med blemmor. Hl.
Blemmug, id. Hs. (Bj.); 2) skabbig. Hl.

Pisseblena, f. blemma på ögat. Sk.

BLES, bläs, f. hvit fläck i pannan på hästar
af annan färg; hvit strimma långsåt främre delen
af hufvudet på hästar. Nb.—sk. Bliss, id. S. Sk.
Fn. bles, f; blesi, m. id.; n. bles, blese, f.; d. blis;
fht. blas, m. (Graff, 3, 257); bay. blas, m.
(Schmeller I, 238); swz. bläs, bles. m.; holl. bles, f.; ns.
blesse, id. (Schambach, 27); e. blaze, a) sken; b)
bles. Jfr skr. b’lâs, att skina.

Blesug, adj. Mesig, försedd med dylikt
tecken; om hästar. Hs. Blesu. Nb., vb. Blesed,
blest.
”De blesta märana”. Sk. Fn. blesöttr; n.
blesut; d. blisset.

Bläs el. bles, m. (def.-sin), adj. blesig häst.
Nht. bläs, bles, m. häst eller hund med hvit
fläck i pannan.

Bläsa, f. blesigt sto. Hs.,fl. (Nl.)—sk.

BLI 1, <I>(ble,</i> sup. blitt el. blett), v. n. blifva.
Nästan allm. Bläiva (ipf. blaiv el. blai, pl. blivu
el. blio, sup. blivi). G. Bli, bi, id. Sm. Bli (ipf.
blikk, conj. blinge). ”Ja blikk förkjust”, jag
blef förskräckt. Sk. (Albo, Torna). Bli (præs.
byr, ipf. ind. blökk, byttj, bögg, impf. conj.
bynge, sup. bött). ”Ja bögg så förkjust”. Sk. (Ing.).
Bli (ipf. ble, conj. blee, blege, sup. blitt). Ög. Jfr
moes. leiban; fht leibjan, liban; mht. liben,
blifva öfrig; beliben, bliben, blifva qvar; nht. bleiben.
Fn. blifa och sv. blifva, äro lån från tyskan.

BLI 2, adj. gles. ”Den der skia ho ä för bli”.
Sdm.

BLID, blivar, adj. vänlig, blid, som talar med
foglighet och ser vänlig ut. Fn. blidr, blid,
vänlig, mild; moes. bleiþs, vänlig; fsv. blidher, id.

Bli (ipf. bliä) v. n. 1) vara blid. Vb.; 2)
töa. Vb.,mp. Blia. Hs.,ög.,fl. (Nl.).

Blida, f. 1) blidhet. Sm. (Obrukl.); 2)
töväder. Nb.,vb.,fl. (Nl.). Blia, f. id. Mp. Fn.
blida, f. blidhet, vänlighet; moes. bleiþei, f.
mildhet.

Blidli, blilli, adj. blid, vänlig, fägnesam.
Hs. (Db., Bj.). Blisli, blissli, adj. a) blid,
godmodig, vänlig; b) mild; om väderlek.
”Blislit ver”. Vb. Fht. blîdlih.

Blidlien, adv. vänligt, blidt. Hs. (Jerfsö).
Fn. blídlegr, adj. vänlig; bliđliga, adv. vänligt;
fsv. blidlika, adv. id.

Bliel, m. februari månad. Blielemånad, m.
id. Sk. (Oxie, Skytts, Ing., Vemm., V. Göinge).
”Vänta bärstens te bliel kommer, så få vi nókk
annat vär”. ”Bliel röster sine blår”, säges när
det snöar i februari. D. blidel, blidemåned (i
almanachan).

Bliela-låmm, u. lamm födt i februari. Sk.
(Oxie).

Blifåll, adj. vänlig. Vl. Blidfällen, adj.
godlynt, vänlig. Bhl. Blifallen, adj. a) id. Dls.;
b) glädtig. Vg. (Elfsb.).

Blilätt, adj. med gladt utseende. Dls.

Blimält, adj. blid, vänlig i sitt tal. Bl. Fn.
blidmæltr.

Bliska 1, v. n. 1 töa. Hs.,ul. (Freqv.).

Bliska 2, f. en liten gåfva, som man
ömsesidigt gifver af glädje och vänskap. Hs. (Db.,
Bj.).

Bliväder, n. töväder. Hs.—ög.

Blyna, v. n. 1 töa. G.

BLIGA, blija, v. n. 1 stirra, hålla blicken
fästad på något, med uppspärrade ögon nyfiket
betrakta något. Mp.—sk. Blii (ipf. bliä). Vb.
Bliga, blija (ipf. bleg, conj. blege). Hs. Blia, ble.
Kl. Fsv. bliga, id.; sv. blicka; nht. blichen, se.
Jfr bleka, blika.

Blielt, m. en som blickar starkt, glor stinnt.
Sk. (Enl. lektor G. Andersson).

Blij, m. 1) blick; 2) i plur. äfven ögon.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free