Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- D
- DIK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dick, m. ett barn som springer fram och
tillbaka. Sm. (Enl. L—n).
Dikk-ärende, n. täta ärenden. Sm. (Östbo,
enl. L—n).
DIKS (ipf. -sä), v. a. reta hundar, bussa (pussa)
dem på. Vb.
DIKSKO, s. dike, dige.
DIKT, f. ett lågt ställe, en liten dal. Ög.
(Ydre). Jfr fn. díki, n. träsk, pöl; s. dike, dige.
DIKT, dikkt, dekkt, adv. 1) mycket, ymnigt,
högligen. Hs;,vg.,sm.,kl. ”Han arbetar dekkt, han
ljuger dikkt”; 2) hurtigt, flitigt, friskt. ”Hålla i
dikkt”. Sdm. Ns. degt. (Richey, Id. Hamb. 34); jfr
fn. þykkr, adj. tjock; digr, adj. tjock, mycken; fht.
diki, dik, adj. tjock. (Graff 5, 111); mht. dicke,
dic, id. (Ben. 1, 323).
DIKTA, v. a. 1 sätta hop en skrift, bref o. d.
”Nog kan ja skriva, bara ja kunde dikta”. Hs.
Fn. dikta, v. a. uttänka: ”eitthvað klókt mun
Drottin dikta”. (Egils.); fsv. dikta, v. a. 1)
upptänka, uttänka; 2) uppdikta; 3) skrifva vers;
4) förfärdiga.
DIL (ipf. o. sup. dilä), v. n. rinna helt sakta,
droppvis, smårinna. Vb.
Delkä, adj. fläckig (i ansigtet); eg. om
hafvande qvinnor. Åm. Jfr fn. hvítr hörundsdíli,
m. en hvit fläck i huden.
Dil (def. -en, pl. dila), m. fläck: macula.
Vb. (Löfånger, Nysätra). Fn. díli, m. fläck
af afstickande färg; n. dile, m. pöl, fuktig plätt
på marken; dilet, adj. våt, fuktig på vissa
ställen; om jorden; jfr skr. tila, m. fläck; hindost.
til; beng. tila eller tilak, id.
DiLka, v. n. 1 freqv. smårinna, framsippra, t.
ex. om en källåder eller vårbäck som
framsipprar genom vårsnön. Nk. Jfr tilka (tira 2),
silka (siga).
Dilu (n. -ut), adj. fläckig, spräcklig. Vb.
(Löfånger, Nysätra). Fn. dílóttr, adj. fläckig,
småspräcklig.
DILE, dilka, s. del, däl.
DILL, dell, præp. till. Vb. Fn., ffris., fe., e.,
d. til. Denna præp. synes vara befryndad med
moes. gatils, adj.; fe. til, aptus, bonus; tëla, bene,
feliciter; fht. zil, scopus, stadium.
Dillbakars, dellbakars, adv. tillbaka. Vb.
Dillbå, n. 1) tillbud; 2) händelse, fara,
våda. ”Hä var rätt ä dillbå”, det var en
synnerlig tillfällighet. ”Hä var ä fali dillbå”, det var
en stor våda, hade kunnat aflöpa mycket illa. Vb.
Dillfång, n. redskap, verktyg. Vb.
Dillit (ipf. o. sup. -tä), v. a. anmoda. Vb.
Dillrå (ipf. dillrådd, sup. dillrådt), v. a.
förskaffa, förvärfva, uppköpa. Rå-dill(ipf.- -
rådd dill, sup. rådt dill), id. ”Han har
dillrådt säg (el. rådt säg dill) ä hemman”, han har
köpt sig ett hemman. ”Han har rådt säg dill
kläa”, han har förskaffat sig kläder. Vb,
Dillrå, n. förvärfvad egendom, husgeråd,
förnödenhet, redskap. Vb.
Dillängän (ipf -gnä), v. a. tillegna. Vb.
DILLA, v. n. 1 svänga; om hundars svängande
med svansen då de visa sig vänliga. ”Si, si på
bikka, si hur ho dillar mä rumpä”. Nk. Af fn,
díngla, v. n. hänga och slänga; sv. dingla, v. n.
id.; fn. dindill, n. nedhängande svans hos fyrfota
djur; dindla, f. id.; dindla, v. n. hänga; om
svansen hos fyrfota djur; n. dilla, v. n. a) dingla,
hänga och slänga; b) svänga; om hondens svans.
DILLÄ, getingdillä, s. dylä.
DILÄ, m. kärnen i djurs horn, hornmerg,
qvicka i horn. G, (F.). Ile, m. id. G, (Wamblingbo).
Jfr ? ir. o. gael. dealg, a) tapp, pigg; b) stekspett.
DIMBA (pr. dimb, pl. -bu, ipf. damb, pl. dumbu,
sup. dumbiđ), v. n. 1) ånga, utdunsta ånga af vatten
(ej kokande). Dl. (Elfdalen, Mora). Dummba
(damb, dumbiđ), id. Dl. (Våmh.); 2) ryka. ”Äd
dimbär upp ur skrauvven”, det ryker upp ur
skorstenen. Dl. (Elfd., Venj., Mora). Dimma (pr. dimme,
ipf. ind. damm, conj. dumme, sup. dummi), id.
Hs. Düm (ipf. dimmä), v. n. utdunsta. ”Hä düm
frå vattnä”, det uppstiger en dimma från vattnet.
Vb. Mht. dimpfen (dampf, dumpfen, gedumpfen),
v. n. ånga, utdunsta. (Ben. 1, 331); sv. o. fn.
dimma, f. vapor e terra adscendens, caligo; fsv.
dimba, f. id. S.S. 2, 241, hvaraf man finner att
fornsvenskan bättre än fornnordiskan bevarat
rotkonsonanten b; fn. dampi, m.; d. dampe, v. n.
att ånga, ryka; damp, m. ånga; nht. dampfen,
utdunsta, ånga, ryka: vaporare; sv. dam, n. pulvis;
dämpa, v. a. a) genom ånga qväfva: suffocare; b)
öfverväldiga, hejda; nht. dämpfen, v. a. id.; mht.
nht. dampf, m. rök, dunst; fht. damf, damph, m.
ånga, dunst; damfo, dempho, tampho, m. snufva;
damfjan, v. a. qväfva: suffocare. (Graff 5, 141);
daum, thaum, doum, toum, m. dunst, doft. (L. c.
5, 140); mht. tampf, m.; d., e., ns. damp, m.
ånga, dunst, rök; holl. damp, domp, m. id.; mht.
daamjan, duomjan, v. n. utdunsta: vaporare.
(Graff 5, 141); öster., bay. dam, utdunstning.
(Höfer 1, 141; Schmeller 1, 371); pol. dim, id.;
ryss. djím, rök, djimítj, att ryka, ånga; lett. <i>dûmi,
rök, ånga; slav. dümz, rök; lit. dûmai, nom. pl.
m. af dûma, rök. (Bopp, vergl. gr. 1, 121); skr.
tema, m. ånga, fuktighet (af tim, att vara fuktig);
d’uma, m. rök. Hvad detta uråldriga märkliga
verb dimba, hvarpå C. Säve först fästat
uppmärksamheten, slutligen vidkommer, anmärkes att
Grimm (gr. 3, 59) af flera anledningar antagit ett
förloradt starkt verb dimban, damb, dumbun.
Våra munarter, som så troget bevarat så många
högst märkeliga gamla ord, hvilka sprida ljus ej
blott öfver nuvarande skriftspråk, vårt
medeltidsspråk och vår fornnordiska tunga, den
ärevördiga norrœnan, utan ock öfver våra språkfränders
forna och närvarande tungomål, lefver således
qvar hos oss och har talrika ättlingar, såsom vi
nu skola visa.
Dam, f. dimma. Vl. (Elfd.). Damba, f. Dl.
(Venjan, Mora, Våmh.). Dumba, f. id. Mora.
Damb, n. dam. Fl. (Nl.), dl. (Mora). Damp,
n. id. Nb. (Ö. Cal.).
Damba, v. a. o. n. 1 damma. Dl., fl. (Nl.).
Domma, id. Bhl. Damma, v. n. 1) eg. damma;
om stoft och dam. Riksspr.; 2) ryka; 3) lukta.
Mp.; 4) springa, (så att det dammar omkring).
”Han damma i väg; han kom dammanes”. Nk.
För att uttrycka de olika skiftningarne af
begreppet skynda, springa, eger allmogemålet i
vestra Nerike en särdeles rikdom på ord,
såsom: barka, basa, braka, damma, drosa, dyka,
klå, ljunga, raka, ryka, skrovva, skroppa, sola,
svepa, sömma m. fl., hvilka till en del äfven i
våra andra munarter förekomma. Fsv. damba,
v. n. ryka, utdunsta, ånga. S. Bern. f. 43;
”damba och hita af wineno”.
Dammbug, dammbun, adj. dammig. ”Mjóken
ir dammbug”. Dl. (Elfd,, Våmh.). Dammbå,
id. Fl. (Öb.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0118.html
