Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - DUL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sm., bl. D. dial. dull, halftrött, utmattad. (Mlb.,
87); e. dull, slö, dum. S. dull 1, dolr.
DULL 1, adj. kall, liknöjd. "Han ä lika dull".
Hs. (Db., Ljusdal). S. dulen. Jfr d. dial. dull,
adj. a) lugn, stilla; b) halftrött, utmattad. (Mlb.,
D.L. 87); fht. tuëlan, v. n. torpere, sopire; moes.
dvals, dåraktig; ns. dull, galen. (Richey, 45.
Schütze 1, 267),
DULL 2, m. spaderåtta i "bräus"-spelet. G.
Dulle, id. Wormsö.
DULLIKÄ, f. liten dufva; locknamn till tama
dufvor. G. Duleka, f. 1) id. Vg., sm.; äfven
dullka. Vg.; 2) godt och enfaldigt fruntimmer. Sm.
(Enl. L—n); 3) ett fruntimmer som man håller
sig till: amica. "Hans duleka (el. dullka)". Sm.
Demin. af sv. dufva, (fn. dúfa, f.) columba;
eg. duvla, liten dufva; deraf duvleka, dulleka,
dullka, mycket liten dufva.
DULPA, s. dippa.
DULT (ipf. -tä), v. n. tulta; om små barn,
som börja gå. Vb.
DULTA, drulta, v. a. 1 stöta. Hs. (Db.).
DUMM, pron. pers. dem. S. G. Dumm, duim,
id. N. G.
DUMM, dumming, dummkulla, dummskola,
dumpin, s. dimba.
DUNA el. dunå (pr. dunär, ipf. dunäd, sup.
dunåđ), v. n. dona, bullra. "Skåjrman a
dunåð", åskan har bullrat. Dl. (Mora). Fsv.
dynia, v. n. dona, susa. S.F.S. 4, 38; fn. dynja,
(dunda, dunit), v. n. dona; n. dynja, bullra,
dundra; duna, id.; fsax. dunjan, dona, braka; fe.
dynjan, þynan, id.; þunjan, v. imp. åska;
þunung, f. larm, brak; jfr lat. tonare, åska; doft
ljuda. Grimm (gr. 3, 48) antager ett förloradt
starkt verb þiunan, þáun, þunun.
Dun, n. häftigt ljud, don. Dl. Dun, dyn, n.
G. Dun, dön, n. Åm. Dön, n. Hl., sk. N. dun,
dyn, m. id.; fn. dynr, m. buller.
Dunder-man, m. eg. dundrande (bölande) man;
så kallas tjuren i en hjord. Dyb. Sv. Vallvis.
Dundra, 1) v. n. 1 eg. tumultuari, tonare.
Riksspr. Dunnär (ipf. -rä), id. Vb.; 2) v. a. 1
a) tröska (korn eller hvete) andra gången för
att få kärnan fullkomligt befriad från
agnborsten. Vm., nk.; 2) dundra säd, vid inkörseln slå
kärfvarne mot logbalken, så att de lösast
sittande kornen falla ur. Ul., ög. Jfr fht. donarôn,
tonare. (Graff 5, 150); mht. dunren. (Ben. 1,
383); nht. donnern, id.
Dunk, m. doft ljud, buller (såsom t. ex. af
kanonskott). Sm. Fn. dunkr, m. doft genljud;
n. dunk, m. id.
Dunka, 1) v. n. 1 gifva ett doft ljud, såsom
då man slår på något. "Dä dunkar i huve".
Nk. "Dä dunkar som om man slo på en
tönna". Sk. "Dä dunkar i mia öron", det susar,
bultar i mina öron. Sm. "Hjertâ dunkar i
bröstä". "Dä dunka te når han slog i bakken".
Nästan allm. Duunk el. doonk (ipf. -kä), id.
"Hä donk i håvunä mätt", det bultar i mitt
hufvud, pulsen slår häftigt. Vb.; 2) v. a. 1
bulta, klappa, slå, så att ett doft ljud uppkommer.
"Han dunkade honom i ryggen". Vl.—nk. "Han
donkä ti döra", han bultade på dörren. Vb. Fn.
dúnka, v. n. gifva doft genljud; n. dunka, v. n.
& a. a) gifva doft genljud. (Aasen, 72); b)
stöta. (Hbe, 379); skr. tung, att slå, stöta; beng.
d’onkan, att klappa; om hjertat; hindost.
tonkna, att klappa. Jfr doka, dåka, dänga.
Duns, rn. 1) ljudet af något som faller tungt.
Nk.; 2) stöt. Hs. (Db.). Dons, m. slag som
åstadkommer buller. Mp. Duns, döns, m. slag.
Vb. Döns, m. Sk. (N. Åsbo). N. duns, m.
Dunsa, 1) v. n. 1 a) braka. Hs.—ög.; b)
falla tungt, men brakande ; gifva ett dundrande
ljud. Nästan allmänt. 2) v. a. o. n. a) slå så
att doft ljud uppkommer. Kl. "Jö tog’n å
dunsan i bakken". Hs. (Db.); b) stöta ner, få en
stöt. Hs. N. dunsa, dundra som när något tungt
faller ner. Nuckö.: dunsa, v. n. "taumelnd,
fallend tanzen". (Russwurm, Eibo-folket 2, 322);
d. dundse, v. a. slå, stöta till: "dundse en i
ryggen"; nfris. donse, dunsse, "stampfen,
stossen". (Outzen, 46).
Döna, 1) v. n. 1 dona, doft ljuda. Åm., hl,,
bl.; 2) v. impers. åska. Bl. Döna, dönna. "Dä
dönnede mied starkt i hin natten". Sk. (Ox.,
Ing.). Fn. dynja, dona; duna, att åska; d.
døne; n. dynja, dona, bullra. Ett svagt verb
dunen, åska, har troligen funnits i fht., såsom
man kan sluta till af ipf. dunte. Jfr Grimm,
gr. 1, 150.
Döna, dönna, dönne, f. åska. "Dä va en
stark dönna å lyna", det var en stark åska och
ljungeld. Sk. (Ox.). Dön, n. id. Bl. Fn.
duna, f. åska; reidarduna, f. id. F. 10, 30; dunr,
m. id.; n. dyna, f. id.; d. dial. dönna, f. id.
(Bornholm); fht. donar, m. (Graff 5, 149); mht.
doner, donre, dunre, m. (Ben. 1, 383); nht.
donner; fsax. thunar; ffris. thuner, tonger,
(Richthofen, 1080); fe. þunor; e. thunder; holl.
donder; bay., schwab. donder, dunder. (Schmeller
1, 377. Schmid 132). Anm. Grimm (wb. 2,
12, 37) anser att de ofvan anförda donar, duner
m. fl. eg. utmärker en spänning, utsträckning
af luften och böra hänföras till nht. dehnen, v.
a. att utsträcka; fht. donjan, donén, id, (Graff
5, 146); mht. donen, id. (Ben. 1, 381), hvilket
dock ej är sannolikt, enär doft buller, brak är
grundbegreppet. Jfr thordön, thordöna.
Döneskräll, m. åskknall. Sk. Jfr skrälla
(skrall, skrulli).
Döneskräpp, m. åskknall. Sk. Jfr skräppa
(skrapp, skruppi).
Dönnerejn, n. åskregn. Sk. (Ox.). N.
dyneflod, n.
Dönnesten, m. 1) thorvigg; gamla
stenredskap och stenvapen från vår s. k. stenålder. Sk.
(Vemm.); 2) en belemnit, (Nautilus). Sk. (Ox.).
N. dynestein, m.; nht. donnerstein. (Grimm, wb.
2, 1244).
Dönsa, 1) v. n. 1 a) gå tungt så att det
donar i rummet. "Dä dönser te når han
kommer", säges om en tjock och ovig qvinna, som
går tungt. Sk. Döngsa, dyngsa, id. Sk. (Ing.
Bara); b) falla i kull med doft ljud. "Han döns
(el. döngs) i kull". Sk. (Ox.); 2) v. a. stöta till;
om menniskor, djur och åkdon. Döns (ipf. -sä).
Vb.
Dundar-lauk, m. fet knopp: Sedum
Telephium. G.
Dunderdon, n. utmärkt don, tyg. Ul.
Dunderhalare, m. utmärkt springare; om
hästar. S. Sk. S. hala 1.
Dunderkar(l), m. dugtig karl, karl af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
