Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- F
- FÖR ...
- G
- GAB ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FÖRSVIKKAD, adj. mycket hungrig. Sk. (Ox.).
FÖRSVIRAD, adj. genom omåttligt svirande
förderfvad. Sk.
FÖRSYN, f. husjungfru. Vl.
FÖRSYNA, v. a. 1 förskingra, förslösa.
”Försyna en egendom”. Sm.
FÖRTAK, s. täkka.
FÖRTA’N adj. 1) magtlös. Sk. (Vemm.).
Fertagjin, som förtagit sig i arbete, börda. Hs.; 2)
andtruten. Sk. (Onsjö).
FÖRTREDEN, m. def. eg. förtreten: i)
fallandesot. ”Hade han inte hatt den förtreden, så
hade han vaed en dogti kar(l)”; 2) koller; om
hästar; 3) fånighet. S. Sk.
FÖRTRÄFFELIG, adj. stark, mycket häftig,
svår. ”Förträffelig huvudvärk”. Bhl.
”Förträffelig tannvärk”. Öl. Förträffälä, id. ”Förträffälä
vär”, mycket svårt väder. Vb.
Förträffeligt, adj. n. eller adv. högligen,
utomordentligt. ”F. ful, vakker”. Bhl., hl.,g. S.
döra sej.
FÖRTVIFLADT, adv. ofantligt, mycket. ”Han
har f. brådtom”. Kl.
FÖR-TÄLLE, n. ved af sådana furor, på
hvilka barken blifvit afskalad om våren. Hs. (Ljusd.,
Bj.). För-tälles ve(d), m. id. Hs. (Ibm.). Det
är ovisst huruvida ordets första stafvelse
utmärker fur, fura eller fyr, eld. Eger förra fallet
rum, så bör tälle troligen härledas af sv. dial.
tälla, fsv. tælghia, v. a. tälga: cultro asciare. I
senare fallet är tälle, n. härledligt af tall, fura
och veden af en sådan afbarkad tall har blifvit
kallad förtälle, emedan han är så eldfängd.
FÖRTÄNKA, v. a. 3 1) betänka. ”Ja får lóv
å fortänka me lite på saka”; 2) ursäkta. ”I få
lóv å förtänka me”. Sm. (Östbo). Fsv.
foretænkter, p.p. förut öfvertänkt. S.S. 1, 139.
Förtänkelse, f. förlåtelse, ursäkt. Vg.,ög.,
sm. (Östbo).
FÖRVANA, förvanska, s. van 1.
FÖRVARA, förvaringen, förvarings-order, s.
var 1.
FÖRVETA, förvetta, s. vita 2.
FÖRVETAS, förvett, s. vita 1.
FÖRVIS (ljudvigt på första stafvelsen), adj. 1)
förutseende. Mp. Förevis, id. Vb.; 2) öfverklok.
”Den som vore förvis, so fore en allri illa".
Ordspr. Sm.
FÖRVÅLLA, f. orsak, skuld till. Vb.
FÖRVÄNNE, n. ofarbart väglag; genom djup
snö eller oväder ofarbara vägar. ”Dä så’nt
förvänne i da. Dä ä förvänne ute”. Sk.,hl. Jfr isl.
forvinda, illa tillredd af oväder eller storm (Hald).
Det synes dock möjligt att förvänne är
collectivum och att vånne är ljudskifte för fänne,
snödrifva. S. fenne, fänne.
FÖRVÄTTNE, s. väta 1.
FÖR-ÅR, n. 1) vår. ”I föråret”, i våras. S.
hl,,sk.; 2) första halfåret. N. hl. (Släp). D. förår,
vår; holl. voorjaar; nht. frühjahr, id.; 3) fjol-år,
det förra året. Sm.; 4) året före fjolåret. Vb.
Förr-dr, n. id. ”I förr-års”, för två år sedan )(
i fjol. Sdm.,nk.
Förr-års-bröd, n. bröd bakadt tvenne år
tillbaka. Vb.
Förr-års-korn, n. tvenne års gammalt
korn. Vb.
FÖR ÅV, s. fara 2.
FÖRÄTTRAS. s. ätt.
FÖS 1, f. tofs, bandros. Nb. Föjs, f. id. Vb.
FÖS 2 s. fus.
FÖSSA, s. fås vid.
FÖTE, fötling, föttling, s. fot.
G.
GABBA, v. a. 1 begabba, bespotta. Sm. Gaabb
(ipf. gabbä). Vb. Äfven gabbenera el. gabenera,
id. ”Dä ä ej värt att du gabbenera me, för ja
tål intet gabenat”. Sm.
Grabb, n. 1) gabberi, smädelse. Gabenat, n.
id. Sm.; 2) åtlöje, gäck. Vb. Fsv. gabba, v. a.
begabba. S.S. 1, 3, 28. S. Bern. f. 180 v.
Spec. Virg., s. 119. Sv. Pr. L. n:o LIX, s. 6;
fn. gabba; fe. gabban, gabbjan; fd. gabba (Mlb.,
D. Gloss. 1, 270); skot. to gab; it. gabbare, id.;
nyfris. gobbjen, skratta af full hals, gapskratta
(Epkema, 179); ffris. gabbia, (‴verklagen,
peinlich verfolgen”. Richth., 771); fsv. gabb, gab,
n. åtlöje, gabberi. S.S. 1, 182; gabban, f. Hor.
æt. sap. f. 94 v.; gabbilse, f. S.S. 1, 168. S.
Bern. f. 161; fn. gabb, n., gabban, göbbun, f.;
fe. gabbung, f; fd. gab; gl. frans. gab; it. gabbo.
GABBEL, s. gaffla.
GADD 1, m. 1) eg. gadd: aculeus. Riksspr.;
2) spetsig, stenig landtunga, utskjutande stenigt
skär. Nb.,vb.; 3) smal väg, stråt. Haregadd, m.
smal väg, der harar gå fram. Skogsgadd, m.
smal skogsväg. Hs. Fe. gâd, n. stimulus, aculeus;
e. goad, gissel, gad, grafstickel; moes. gazds, m.
gissel, piska: ϰέντρον; gael. gath, m. aculeus,
spiculum.
Gadda, v. n. 1 ut- eller inskjuta gadden eller
tungan; om ormar och insekter. Sm.,bl.
Gadda-tistel, m. Sonchus arvensis. Bl.
GADD 2, m. tjerugadd, m. ved, som innehåller
mycken tjära och derföre användes dels till
tjärbränning, dels till lysstickor. Vb. N. gadd,
”fortørrede træær”; ordet obrukl.; gjedda, adj.
förtorkad; om trä (Aas., 131). Jfr gadd 1.
GADD 3 [aa], ipf. -dda, v. a. Gadd säg, samla
sig. ”Fiskän ha gaddä säg ti nätä, i vikä”, fisken
har gått ymnigt på nätet, samlat sig i viken. Vb.
I vårt riksspråk hafva vi samma ord, men i
talesättet: gadda sig tillsamman, congregari. Jfr
fe. gaderian, gädrian, v. a. församla (Diefenb. 2,
374); e. to gather; holl. gaderen, id.; fsax. gador;
fe. gador; ffris. gader; e. together; holl. gader,
adv. tillsamman; fe. gada, m. följeslagare,
stallbroder, gegada, gädeling, m. id.; fht. gagat,
conjunctus, conveniens (Graff 4, 143); fsax. gigado,
m. stallbroder; mht. gate, gegate, m. par, socius,
conjux; nht. gatte, m. o. f.; holl. gade, m. o. f.
make, maka; nht. gatten, conjugare, begatten,
carnaliter conjungi; ns. gadern, gaddern, församla:
”se gadert sik to samen”, de församla sig
(B. W. B. 2, 474); schwab. gadern, id. (Schmid, 214);
fn. gadda, v. a, nagla fast, fästa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0210.html
