Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- G
- GIR ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Varrs-girugur (eg. världs-girugur), adj.
ifrig att träla och arbeta såsom en denna
verldens träl. G.
GIRA, v. n. 1 1) stå vacklande, vackla å ömse
sidor, ragla; om druckna menniskor. Bl., g., ros!.;
2) kränga; om fartyg. ”Fartyget girar”.
Giring, m. orkanlik blåst. Sjömansspr.
GIRA, giring, girmärke, s. gere.
GIS, gis! (hårdt g). Lockelse på svin. Nk.,vg.,
sk.,bl. Af sv. gris, m. porcellus.
GISNA, v. n. 1 gistna, blifva otät (genom
torka); om laggkärl, båtar, o. d. Sk.,hl.,bl. Gistas,
v. d. 1 id. Sm. Gistän (ipf. gistnä), v. n. id. Vb.
Fn. gisna, v. n. spricka, remna, blifva otät;
gisnan, gisnun, f. remna, spricka; giá, f. gap,
remna (Hald.); giá, v. n. gapa: hiscere (Gudm.
Andreæ); n. gisna, v. n. blifva otät: om träkärl;
d. gistne; swz. gienen; e. dial. to gizzen, id.
Gissen, adj. gistnad, otät af torka; läck; om
laggkärl, båtar o. d. Nk.,sk.,hl.,bl. Fn. gisinn;
n. gisen, gjesen; d. dial. giesten, gisten, id.
Gista, v. a. o. n. 1 torka; om nät. ”Gista
nät”. Mp.,hs.,ul. Giist (ipf. -ä). Vb. Jfr ns.
geest, ”ein land, das hoch und trocken liegt” )(
marsch (Richey, 72); fe. gist, m. blåst, storm;
fn. gióstr, gustr, m. kall vind.
Gista (pl. -tor), f. upptill klufven, grenig, el.
med inborrade pinnar försedd och i marken
nedslagen påle eller stör, hvarpå not eller nät
upphänges till torkning. Allm. vid Norrlands och
Svealands kuster. Gist (pl. -er), f. Vb. Gäist,
f. id. G. Gistra, f. stång med inborrad pinne
att derpå upphänga nät vid fiske och vargskall.
Ög.
Gist-stabb, m. stolpe med tvärträ att på
dervid fästade krokar (gistkrokar, m. pl.)
upphänga nät till torkning. Åm.
Gist-vall (pl.-ar), m. ställe vid sjöbodarne,
der näten på stakar upphängas till torkning.
Vb. Gistvall. gistervall, m. Åm.
Gist-väder, n. torkväder, tjenligt för
torkning af nät och fiskredskap. Ul. (RosL).
Gist-vär, n. id. Vb.
GISPA, v. n. 1 1) gapa, gäspa. Nk.,hl.
(Morup, Värö); 2) gapa, öppna sig; säges om ett
brunstigt sto, då det genom öppnandet af vulva
visar sin brånad. Sk.,hl.; 3) kätjas, vara kätjefull;
om honor. Kispa, id. S. Sk. Fn. géispa. v. n.
gapa, spärra upp munnen; gapa, v. n. att gapa;
skr. gab’, id. S. gipa.
Gispe el. kispe, f. 1) lättfärdigt fruntimmer;
2) brunstigt hondjur. S. Sk.
GISSA (pl. -sor). f. gåta. Fl. (Nl.). Gissan,
n. gåta. ”Jö ska sätta deg e gissan”, jag skall
sätta på dig en gåta. Hs. (Db.). Ns. gissing
el. gissung, f. gissning (B. W. B. 2, 514). Jfr
gissuger.
Gissanbok, f. gåtbok. Hs. (Db.).
GISSEL (def. gissla), f. piska. Öl. Fsv. gisl,
f. gissel, piska. ÖGL. S.S. 1, 168. Sv. Järt. Post.,
s. 165; fn. géisl, m. käpp, som skidlöpare bruka;
fd. geyssel, piska (Herr Michaels Rimv.); fht.
geisela, geisla, f. id. (Graff 4, 274); mht. geisel,
f. (Ben. 1, 495); nht. geisel, f. id.; slav. gézl, staf.
GISSUGER, adj. fyndig, som lätt förstår att
lösa en gåta, eller gissar säkert och lyckligt till
något. Nk. Gissug, id. Nb.,sdm.,ög. Gjissn, adj.
som gissar lätt och träffar det rätta. ”Hä var
kvatt sä gjissn du var”, det var märkvärdigt så
rätt du gissade. Vb. Jfr gäta 2.
GIS-TÄNDT. adj. som har glesa tänder. Vg.
Jfr fn. gisna, v. n. remna, blifva otät, gisnan, f.
remna, spricka; giá, f. gap, remna.
GIVA el. gi (pr. gir, pl. give, ipf. gav, pl.
gava, sup. givi), v. a. 1) gifva. G. Gjäva (pr.
gjäv, pl. gjävum, ipf. gav, pl. gavum, sup.
gjiviđ), Ö. Dl. Gev, ge, gi (ipf. gav el. ga, sup.
gevä, givi). Nb.,vb. Ge (ipf. ga, conj. guvi, sup.
gett). Sdm. Geva el. ge (ga, gevet el. gett). Vg.
Ge (ipf. ga, sup. gået el. gått). Hl. Anm.
Imperfektum ga har stundom bemärkelsen af att låta
verkställa eller göra. ”Han ga vänd’ linda tär”,
han lät vända linda der. ”Han ga gör’ ä”, han
lät göra det. Fl. (Ingo). Fsv. gifwa, giva el.
giefa; fn. gefa (pr. gef, ipf. gaf, sup. gefit); fht.
geban; mht. giben; nht. geben; fe. gifan, geofan
el. geofjan; moes. giban, id.; 2) talesätt:
a) ge drikkat, efter jästens tillsättning genom
ösning bearbeta drickat. Bl.
b) ge i gen. Folktron i Nerike anser en mängd
åkommor härleda sig från några fiendtliga
menniskor eller väsenden, som antingen i luften eller
vattnet tillskynda de sjuka dessa lidanden. Ett
vidskepligt sätt att blifva det onda qvitt är att
ge i gen, hvilket sker på flera sätt, såsom t. ex.
att man vid bölder bestryker en träpinnne med
böldens var och inborrar densamma i ett växande
trä; eller afskjuter man ett skott, hvari något
af den sjukes kropp (såsom hår, naglar) befinna
sig, o. s. v.
c) ge lissmun, eg. gifva lilla mun; kyssa. Hs.
Gjävå lislan. Dl.
d) ge på, v. a. göda, feta. ”Ge på studana”.
Sk.,hl.,bl.
e) ge te, i nekande sats; om flytande ämnen,
som hämmas i sitt lopp. ”Dä vill inte ge te”.
Sdm.
f) geva dill, v. a. ursäkta, förlåta. Vb.
g) ge vä säg, lugna sig, låta sig öfvertalas. Vb.
h) gjävå um, bry sig om, akta. Dl. (Elfd.).
FäLgoa, f. eg. färdgåfva; så kallades en
gåfva, som en utflyttande broder och någongång
syster fick af den, hvilken öfvertog hemmanet.
Av-stillning, f. id. Hs. (Db.). S. fäl, f.,
sid. 129.
Gev 1, f. 1) så stor börda hö eller halm, som
på en gång gifves åt boskapskreaturen till ett
mål. Hs.,ul.,sm.,kl.,öl. Gev (def. gevan, pl.
gevar), f. ”Hon sveipar gevan”. Fl.(Nl.,Öb.).
Gjev, gjäv, f. Vb.,åm. Geva, f. Sm. (Östbo).
Gevd, f. Hs. (Bj.). Giv, f. Ög. Deraf
kalvagiv, f. Ög.; ko-giv, f. Nb., ög.; kogjäv, f. Vb.,
mp.; middagsgev, morgongev, f. Fl. (Nl.);
oxa-giv, f. Ög.; 2) det rum, hvarifrån boskapen
fodras. Ul. (Rosl.). Fsv. gif, gæf, giaf, f. a)
gåfva (det som gifves). Kg. St. 172. Sv. Bib.
K. f. 35 v.; b) gåfva (kontrakt). VGL. SML.
UL.; c) städja för arrenderad jord. ÖGL.; fn.
gjöf, gift, f. gåfva, föräring; d. dial. giev. giæv,
gift, f. så mycket foder, som på en gång gifves
at ett kreatur; fht. geba, giba, gebi, gift, f.
gåfva (Graff 4, 120, 124); mht. gëbe, gift, gâbe,
f. (Ben. 1, 507, 508, 510); fe. gëof, gift, f.; ns.
gift (B. W. B. 2, 506); moes. giba, f. id.
Gev 2, f. lycka, öde (godt eller ondt). Hs.
(Bj.). Fn. gæfa, f. lycka; fe. gyfe, id.
Geva, v. a. 1 hoplägga gev, fodra kreaturen.
Sm.,kl.,bl. (Östra h.). Giva, id. Ög.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0224.html
