Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- G
- GÖR ...
- H
- HAB ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GÖRA SIG, göranne, göre, görekar, görj, görja,
görsa, görsug, s. göras.
GÖR, görbräkka, görbräkkt, görtjuv, s. går.
GÖRN (gjörn), n. garn, ullgarn. Sk. Gör, n.
färgad ullgarn. Hl. (föråldr.). Isl. garn, n. garn,
tråd; fht., mht. garn, n. garn; fe. gearn, id.; d.
dial. gjørn, n. ullgarn, jfr fn. gera, gøra, v. a.
göra, förfärdiga. Holmboe, s. 157 jemför skr.
gârn, att vrida, tvinna; hindost. girni, ett redskap,
hvarmed snören tvinnas.
GÖRPÄ (ipf. o. sup. görpä), v. n. göra något
illa eller vårdslöst. Åm.
GÖSKA, s. god.
GÖT, m. Vestgöte. S. Bhl. Fsv. Götar, m. pl.
Göter i allmänhet, Öst- och Vestgöter (i Sverige).
VGL.; Götland, n. Göta rike. S.F.S. 6, 3; götha
mal, n. götiskt tungomål, svenska. S.S. 2, 83; fn.
Gautar, m. pl. Göter, invånare i Göta land.
Göske, adv. götiska, vestgötska. ”Han talar
göske”. Sm. (enl. L—–n).
GÖUT, göuäs, s. geud.
GÖVLA, gövler, s. gevla 1.
H.
I vissa landskaper i Sverige och Finland (t. ex.
Södermanland, Uppland, Nyland) utelemnas
bokstafven h i början af orden, men tillägges
stundom der han icke borde finnas. ”Ge ö å avra å
akkelse åt ästen, så får an ull. Ä va nu en
rasandes arm, att ja sku stöt min harm”, ”Håtta
hår”, åtta år. ”Åll an(d) för åle”, håll handen för
hålet. ”Huns-ål”, ugnshål. Fl. (Ingo i Nl.). I
östra Dalarne höres ej denna bokstaf.
HABBA, v. a. & n. 1 1) glupskt och begärligt
sluka, sluka fort.; i synnerhet om större djur.
”Han habba dä i se som dä hade vatt en hong”.
Sk. (Ox., Vemm.); 2) skälla; om hundar. "Den
hongen habbar allti natt å da”. Sk. (Vemm.).
Jfr haffa.
Habber-gasja, f. 1) inmarig qvinna, som
biter omkring sig. Sk. (Ox.); 2)
osammanhängande tal. Sk. (Vemm.).
HABBA-LYKKA, habba sig, s. happ.
HABBLA, v. n. 1 1) tala under stammande; 2)
gå osäkert, snubbla. Sm. (Östbo).
Habblare, m. 1) stammare; 2) en som går
osäkert. Sm.
HABBLA, kärrnghabbla, f. elak kärring. Sdm.
HABÖJS, m. hastigt påkommande storm eller
stormby. G.
HADDA, f. grytgrepe, grytkrok; egentl, ett
järn med led midtpå och krok på båda ändarne
att dermed lyfta kokgrytan i och ur eldstaden.
Grythadda, f. Vg.,dls.,bhl.,hl.,bl. Hadd,
Grythadda, m. id. Nb.,vb.,åm.,fl. (Öb.). Hadd, m.
krok, örat på grytor som inmuras. Vb. Fn.
hadda, f. circulus ferreus, ansis lebetis utrimque
insertus, halda, f. ansa orbiculata (af halda, v. a.
hålla); n. hadde, hadd, hodda, holle, f. ”hank,
bøile på gryder og kjedler” (Aasen, 176).
HADDER, pl. bannor. Bhl. Jfr fsv. hadh (haad,
had, hat), n. hån, smädelse. S.S. 1, 179. Sv. Pr.
K. f. 17, 70 v. Flor. o. Bl. v. 1712; deraf
hadhelika, adv. skymfligt. Didr. af B. 321. Fl. o. Bl.
v. 1593. Cod. A. 29, f. 222; hadhning (hanning),
f. hån. S.S. 4 (Karl Magnus); Alex. M. v. 2173;
hadvet, hån. S.S. 1, 186; hadhveta, v. a. håna.
S.S. 1, 169, 177. S. Marg., s. 175. Sv. Järt.
Post., s. 83; hadhvetilse, f. hån. S.S. 1, 116.
Hor. æt. sap. f. 59 v.; hadsfullir (hadzfullir), adj.
hånfull. Sv. Pr. K. f. 97; fn. hađ, n. hån.
HADENGA, f. visa; eg. smädevisa. Sk. Af fn.
hađ, n. hån, smädelse. Denga, f. sång, är
beslägtadt med holl. deun, m. sång, visa; deuntje,
n. liten sång, visstumpe: ”eenen deun zingen; een
deuntje zingen”; mht. doenen, v. n. modulari.
Grimm, gr. (1, 950).
HAFFA, v. a. 1 gripa, taga fast. Vg. Fsv.
haffa, v. a. röfva, plundra. S.F.S. 1, 3; ns. happen,
”schnappen, begierig seyn” (Richey, 88); schles.
happen, id. (Weinhold, 33); s. hapsa.
HAG, n. 1) gärdesgård i skogsmark och kring
svedjeland; för tillfället uppsatt gärdesgård,
bestående af stockar och ris, eller ock sneda
korsstörar utan vidjor. Hs.,gstr.,ul.,sdm.,ög.,vg.,sm.,kl.,fl.
(Nl.). Hage, m. id. Åm. Hag (def. -an), m. id.
Fl. (Öb.); haga (def. -n), m. id. Nb.,vb.,mp.; hågå,
m. id. Hj.; 2) inhägnad af qvistar med öppningar,
i hvilka snaror eller gilder sitta och hvari foglar
och harar fångas. Ryp-hag, n. en sådan
inhägnad för att fånga ripor. Vb.; 3) flera näts
sammansättning, Hs. Hage, have, m. a) eg. inhägnad
plats; deraf fä-have, n. inhägnad gödselstad. Sk.;
b) trägård. Sk,hl. bl.; deraf havasager, havavaror,
f. pl. grönsaker, trägårdssaker; fröjtehave, m.
fruktträgård; kålhave, m. kålhage. Sk. Fsv. hagh,
n. gärdesgård. UL. ÖGL.; fn. hagi, m. a) hage;
b) betesmark; n. hagje, haga, m. id.; fe. hag,
gärdesgård; mht. hac, m. a) ”einhegung; b)
dichtes gebüsch”; hege, m. ”zaun, hecke” (Ben. 1, 605,
606); holl. haag, f. id.; nht. hag, m. id.; swz. hâg
(pl. hêg), ”eine einfriedigung, besonders eine
kunstlose von stangen oder latten” (Tobler); bay. hag,
m., gehag, n. id. (Schm. 1, 162); nfris. hâg, hage,
inhägnad plats (Outzen, 111); ns. hagen, häck,
lefvande inhägnad (B. W. B. 2, 560); deraf ns.
hage-doorn, hagtorn; mht. hagedorn, id.
Forågå, m. eg. förhage; i vattnet utgående
stängsel mellan tvenne egor. D. (Mora).
Haga, haua, v. a. 1 gärda upp en
gärdesgård. Sm. Fsv. hægna; fn. hægna; nht. hegen.
Hagasam, adj. som flöjer öfver gärdesgårdar
eller sönderbryter gärdesgård och åstadkommer
ohägn; om okynnes kreatur, t. ex. hästar,
getter m. fl. Vb.
Haga-sto, m. randen i jorden efter en
nedrifven gärdesgård. Vb. Fn. stöđ, f. locus, ubi
quis stat.
Haga-stör, m. gärdesgårdsstör. Nb.,mp.,
hs. (Bj.).
Haga-vi(d), m. ved af en gammal rutten
gärdesgård. Hs. (Bj.).
Ha(g)-gård, m. gärdesgård. Vg. (Mark), hl.
Haggard, haggål, id. Bhl. N. hagegard,
haggar, m. gärdesgård mellan hagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0263.html
