Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- H
- HAG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hag-let, f. boskapslöt, löt bredvid gården,
hvarpå boskap släppes. Åm.
Hak-luta, f. def. yttre platsen kring
gårdarne i en by. Vb. Måhända eg. haglut (=
hag-lott).
Hägn, f. inhägnad mark för kreatursbete;
bete; betesmark, beteshage. Vb.
Ris-hage, m. gärdesgård af fällda trän. Åm.
Ski(d)-hage, m. gärdesgård af klufna
gärdslen. Jtl.
Smet-hag, n. gädesgård af sotbrända trän
ur en fälla. Ög.
Tri-tro-hage, två-tro-hage, m. gärdesgård
af tre eller två jämnbredt gående gärdslen. Åm.
Hägda, v. a. o. n. 1 1) bespara, spara. Åm.,
hs.,hj. Hejgd, id. Jtl.; 2) ej förhasta sig, hålla
måtta. Hs. (Db., Bj.), hj. Fsv. hœgha, v. a.
vårda, skydda. VGL.; mht. hegen, v. a. a)
omgifva med hägnad; b) bevara (Ben. 1, 606); d.
hœge, v. a. freda; ns. heegen, spara, gömma
(Schütze 2, 119); n. hegda, a) spara, vara
sparsam; b) hålla måtta.
Hägda, f. sparsamhet Hs. (Bj.). Häggd, f.
”Mä el. utan häggd u måt”, med eller utan hejd
och måtta. G.
HAGALEN, adj. girig, snål. Han ä så
hagalen, han kan inte få nókk”. Sk.,hl. Bornh.
hagaln; d. havesyg; nht. habsüchtig, id. (Hafva,
galen).
HAGGA (pr. haggur, pl. hagge, ipf. hjägg, pl.
hjäggu, sup. haggi, p.p. huggen), v. a. hugga. G.;
ågga (pr. ågg, pl. åggum, ipf. hjägg el. ägg, pl.
hjäggum el. äggum, sup. äggjiđ, p.p. äggjin [ädjin].
Dl. Hogga (ipf. hjygg el. hjögg, sup. hoggit).
”Han hjygg’an”, han högg honom. Bl. (Östra,
Bräkne). Hågge (hög, högge), N. Åm.; hågg (hågg,
håggi), Ume, Calix; hugg (högg, håggi), Bygde;
hugg (högg, huggi), Löfånger, Lule; håågg (hågg,
håggä), id. Skellefte. Fsv. haukva, v. a. hugga.
Runurk. 1091: ”litu haukva haili þaisi”, läto hugga
denna häll; aukva, l. c. 958; hakva, 1. c. 69;
akva, l. c. 292; hukra, l. c. 1448; ipf. hiak, l. c.
132: ”hiak merki”; hiuk, l. c. 626: ”hiuk runar”;
hugga, v. a. hugga. VGL. ÖGL.; hagga, GL.;
ipf. hiog, ÖGL.; hiögg, UL., pl. hioggu, ÖGL.; p.
p. haggvin: ”þa en torfa ier manni af haufþi
haggvin”. GL. 19: 56; huggin, VGL.; hoggin, VML.;
fn. höggva (pr. högg, ipf. hjó el. hjóg, conj.
hjyggi el. hygga, sup. höggvit, p.p. höggvin el.
höggin); fht. hauan el. hauwan (ipf. hiu el. hio),
Graff 4, 705; mht. houwen (hic, hiewen, gehomuwen),</i>
Ben. 1, 720; fe. heavan.
Av-hagg, n. 1) ett järn, (fastsatt i
smedjekubben), att hugga af med. G.; 2) en bitande,
påflugen menniska. S. G.
Bål-hagg el. bål-’agg, n. dugtigt hugg,
slag; säges eg. då man med ett enda slag
dödar kuten (Phoca marina). S. G. S. bål, bol.
Hagg-vann, m. urhålkad stock, stor
vattenho för boskap. G.
Hoggst, n. ställe i skogen, der man hugger
ved eller timmer. Timmer-hoggst, ve(d)hoggst,
n. Vb.
Hoggster, m. skog, tjenlig till fällning.
Timmerhoggster, m. Hs. N. hogstr, hogst, m.
a) huggande; b) ett uthugget ställe i skogen.
Hugg, n. eg. hugg; tid, tillfälle. ”Då skedde
justament i dä hugget”. Ög.
Huggdriven, adj. som ej frågar efter huru
han slår till; oförvägen. Vb.,mp.
Hugg-oL, n. speord, speglosa. Sdm.
Hugg-stabbe, m. huggkubb. Sdm.
Hågg-fus, adj. böjd för, snar att slås,
hugga till. Hj. N. hoggfus, id. S. fus.
Håggligt, adv. väl träffadt, träffande. Vb.
Hågg-tuLu, adj. eg. huggtålig; som tål
stryk, ej frågar efter eller gnäller öfver slag,
stryk eller huggsår. Vb.
Ishógg, n. långa hvassa hakar på hästskor
(mot vintern). Hs. (Db.).
HAGRÄ, m. hafre. G. Hagre (hagrö), m. id.
”Gren hagrö”, omogen hafre. Hs. (Db., Bj.).
Hagra, m. Ul. Ager, m. id. Dl. (Mora). Fsv.
hagri, m. GL.; i VGL. hafra, m. accus. sg.; fn.
hafr (pl. hafrar), m., hafri, m. id.; n. havre,
m., hagre, m., hœvre, f., hœgre, f. id.; d. havre, m.;
fht. habaro, haber, habro, m. (Graff 4, 760); mht.
habere, haber, m.; fsax. havoro, m.; nht. hafer,
haber, m.; holl. haver, f.; wal. hafar, m. id. Jfr
Grimm, gesch. d. d. spr. 1, 66.
Havre-Erik, m. Eriksdagen, den 18 maj, då
hafren bör sås. Kl.
Havre-resp, m., havrebjällra, f. hafreax. Vg.
Havre-sval, s. sval.
HAITÄ, f. stund. G. Jfr hia 1.
HAJD, f. stor, obebyggd skog. G. Häj, f. hed,
sandhed, sandig slätt. Vb. Haj, f. hed. Sk. (N.
Åsbo), vg. Hed, he, f. högländt sandmo bevuxen
med skog. Vl. Fsv. hedh, f. hed. S. Bern. f. 4
v.: ”Jak ær hedhanne blomster ok dalanna lilia”;
l. c. ”swa som hedhin mz blomster prydhis ok
blomstras”; fn. heiđr, f. skog, bergig skogstrakt.
S. E. 1, 586, 2; heiđi, f. öken, hedemark; d.
hede, f. hed; n. hejd, hej, f. fjällslätt, skoglös
fjällmark; moes. haiþi, f. fält: ἀγρός; fht. heida, f.
hedblomma: thymus, myrica (Graff 4, 809); mht.
heide, f. slätt, obebodt land, hvarpå gräs, vilda
blommor och enstaka trän växa (Ben. 1, 647);
bay. haid, f. a) id.; b) hedblomma (Schm. 2, 150);
fe. hœđ, f. hedblomma; deraf hœđfeld, m. fält; e.
heath, ljung, ljungmark, hed; nht. heide, f. id.;
holl. heide, hei, f. hed, hedblomma; ns. heide, f.
a) hedblomma; b) hedmark; c) skogigt land
(Richey, 93).
Hajdä-knykling, m. krokig tall. G.
HAJMGÄRRDAR, hajmlärdårr, s. hejm.
HAJNA, v. n. 2 förtvina, tråna, täras. ”Han
går å hajner. Han hajner bórt”. Hl. (Breared).
Fe. hýnan (ý = aj), v. a. skada, förderfva, hýne,
adj. usel, eländig, húne (ú = au), tvinsot.
HAJNBAKT, hajnbröjnä, s. hen.
HAJTA el. haita (pr. haitur, pl. haite, ipf. hait,
pl. hitu, sup. haiti), v. n. heta, kallas. G. Hajta, id.
"Hva hajter hajren?" hvad är gossens namn? Sm.
(Östbo). Hajta, v. a. gifva tillkänna att man
hittat upp något. G. Fsv. heita, haita, heta, a) v.
n. heta, kallas. Biærk. R.; b) gifva namn, kalla.
VML,; deraf up haita, v. a. c. dat. lysa upp,
offentligen kungöra (kreatur, som man tagit i
förvar). GL.; uphaitslu soyþr, m. kreatur, som någon
tillvaratagit och upplyst. GL.; fn. heita; n. heita;
fht. heizan, heizzan; fsax. hêtan; fe. hâtan; holl.
hêten; ffris. hêta; moes. haitan, heta, kalla, ropa.
HAJÅ, hajä, v. n. hägra (på sjön), ”Dä hajar
upp”. G. Jfr häva, hakla upp.
HAK, n. ingående vinkel eller hörn.
”Rågången har ett stort hak”. Riksspråk. Fn. o. n.
hak, n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0264.html
