- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
242

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HAN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hank, handkafle, ”Dra hank”, draga
handkafle; en lek. G.

Hanklä, hankle, n. handske. Nukkö, Wormsö.
Hanklä, n. ullvante. Bälghankle, n. skinnvante
med en tumme. G. D. d. hanklær, hankl´r,
handskar (Mlb., DL. 187).

Hanna, v. a. 1 handtera, vidröra. Kl.,sk.
Hannda, Sk.; hånna, Sm.,sk. Fsv. hanna, id.
S.S. 1, 5, 45; fd. hannæ, id.

Haknka, v. a. 1 hand efter hand harfva till
sig, varpa in (t. ex. tåg, not). Bl.

Hannkå, f. liten hand; säges till små barn.
(Demin.). S. G.

Hanntaks-öl, n. 1) trolofnings gästabud,
förlofningskalas. Vg. (Vadsbo, Vartofta), sm,
(Östbo); 2) kyrkogångsgille, gästabud efter en
hustrus kyrkotagning. Vg,

Hann-ten, f. sländten, hvarpå spanns innan
spinnrocken kommit hos oss i allmännare bruk.
Vg.

Hannväl, m. plejelskaft; den delen af en
slaga, som man håller i handen. Vl.,dls.,vg.,
sdm.,nl.,kl. Hånnval, Nk.,ög.,kl.,sm.; hannōl,
hanōl,
Sk.; handōl, hannel, hanel, hångel, Bl.
Nedre delen af en slaga kallas drumpel,
slagval,
Kl.; sla-ōl, sla-vōl, Sk.; dängel,
slagdängel, Vl.: slagklump, m. Vm.; slave, Bl.
(Bräkne). Skinnremmen i öfra änden af handolen
heter plejeshilla, f. Sk. (Ox.); hólla, f. id. Vl.
Spiken, hvarmed plejelshillan är fästad,
benämnes sömmhoed, n. och den runda skinnlappen
kring sömmhufvudet kallas snål, m. Sk. (Ox.).
D. d. håndvol, handel, hannel, m. plejelskaft; n.
handvol, id.; fn. völr, m. käpp.

Hann-vete, m. ledstänger på en bro. Vg.
Fn. viti, m. index.

Hann-veva, f. handvänning, ögonblick. ”I
en hannveva”. Bl. Fn. handar-veif, n. id.

Haträ sä, v. r. 1 eg. handtera sig; snygga,
putsa sig. Mp.

Henda, v. a. efterkomma. ”H. bud”,
efterkomma ens begäran. Hs. Hända el. hänna sitt
ärende,
uträtta sitt ärende. Vg. (enl. Hof), ög.
Fn. henda, gripa, taga fatt.

Hånna, v. a. 1 Öfverlemna. ”Hånna hit mi
ykks!” Ög.

Hånna-klåe, m. 1) klåda i händerna; 2)
kitslighet. ”Har du hånnakläe?”; 3)stryk. ”Har
du fått lite hånnaklåe?” Sm. N. handeklå.

Hånn-emella, adv. mellan händerna; från
den ene till den andre. Ög.

Hånn-fång, m. handtag (t. ex. på en liten
skoffa). Sk. (Onsjö).

Hånn-klimp, m. kroppkaka. Öl.

Hånn-käpp, m. skaft, på slagan. Dls.,vg.

Hånn-vidd, m. handtag på en plog. Sk.
(Vemm.). Hånn-vete, Vg. Hånnvedje. Sk.
(Onsjö). Hannve(d), id. Sk. (Villands h.). D. d.
håndved, n. id.; fsv. handviti, m. plogstyre.
ÖGL. Jfr fn. viti, m. index.

Händuger, adj. händig; som har mycken
färdighet i handaslöjd. Nk. Moes. handugs,
behändig, skicklig; fn. höndugr, hendugr.

HANE, m. tupp. Riksspr. Hana, m. id. Vb.,fl.
Wormsö. ”Når hönan vill för hanen gala, å
kvinnan för mannen tala, dä kan inte gå i lås.
Presten å honnen (höngen) tjena fön mä
monnen (möngen), klókkaren å hanen ha samma
vanen”. Ordspr. Sk. Fsv., fn. hani; d. och n.
hane; fht., fsax. hano; mht. hane; nht. hahn; fe.
hana; nfris. hân; d. hane; moes. hana, m. tupp;
krim. ano, f. höna; serb. honak, m. tupp: esthn.
kanna, f. höna; arm. ho, f. id. Grimm (gr.
3, 42) uppställer ott förloradt starkt verb hánan, hôn,
att sjunga. I fn. har troligen också funnits ett
sådant starkt verb hana, att sjunga; Jfr fn. hæna,
v. a. att locka (Munch och Unger, Norr. gr., s.
73), hæena, høna, f. höna; mht. hanen, att ropa.
Beslägtadt är lat. cane-re, att sjunga; wal. cana,
id., can, sång; skr. kan, att gifva ljud, ljuda:
sonare.

Hana-bjelke el. hanevagel, m. öfversta
tvärträet, som sammanhåller sparrarne af en
takresning. Benämningen deraf att hanen med
hönorna vanligen flyga dit upp att hvila öfver natten.
Sm.,sk.,hl.,bl. Hanabalke, hanavagul,
hanevagel,
m. id. G. Hane-spänne, n. id. Sk.
(Frosta). Ns. hanebalken, id. (Richey, 87. B. W. B.
2, 576). S. vagel.

Hana-fjed, n. tuppfjät. Sk. (Onsjö, Ox.).

Hane-kåmm, m. eg. tuppkamm: så kallas
blomman Primula auricula. Sk.,bl. I isl.
betyder deremot hanakambr, m. Rhinantus crista
galli. Hjaltelin, Islenzk Grasafræði, s. 230.

Hanikk, hanikke, m. hylsan, i hvilken
tunntappen sitter. G. Hånnikkå, f., täutå, f. id. F.
Benämningen af vredets beskaffenhet som i äldre
tider utgjorde en liten hane el. tupp af metall.
Fin. hana, tapp, hanikka, tunntapp; nht. hahn,
m. id.; ns. häneken, id. (B. W. B. 2, 576).

Hynar-ägg, n. hönsägg. G. (F.). Fn.
hænuegg.

Hyns (pl. def. hynsi), n. pl. höns. G. Fsv.
höns, id. Cod. A. 27, f. 262 v. Sv. Pr. L. XX,
s. 231; fn. hæms; d. høns.

Hynsu, hynsi, adj. fjollig som en höna. G.

Höna, f. 1) eg. gallina. Riksspr.; 2) enfaldig
menniska. Sk.,hl.,bl., m. fl.

Hönsa-bana, m. bolmört: Hyoscyamus niger.
S. Sk. (Ox.). Hönsbane, hönsebane. Sk. (Ing.).
Fsv. bani, bane, m. dödare, dråpare; fn. bani,
m.; fe. bana, id. Hönsabana betyder således
hönsdödare. Roten är såsom bekant mycket
giftig.

Hönse-stera, f. skälfva; en sjukdom hos
ålderstigna, då de darra med hufvudet. Vg.

Höns-vagel, s. vagel.

Kópp-hane, m. öfversittare. ”Jens va den
värste kópp-hanen”. Sk.

HANG, hangla, hank, hanka, hankasärk, hanker,
hanketyg, hankuger,
s. hänga.

SAN(KT) HANS NATT, f. midsommarsnatt.
På vissa ställen eger ännu den vidskepelsen rum
att lakan utbredas på kyrkogårdens grafstenar för
att upphemta den dagg, som midsommarsnatten
faller och anses det vara ett godt botemedel mot
vissa sjukdomar att ligga på ett sådant lakan.
Denna natten böra kreaturen vara ute på bete
och tros då blifva feta. Sk. (Tryde, Ingelstorps
s:r i Ingelstads h.).

SAN(KT) HANS-URTA (pl. -ter), f. Arnica
montana. Benämningen deraf att hon blommar
omkring San(kt) Hans da(g) eller midsommarsdagen.
Sk.,bl. Missummarsurta, f. Bl.; hórsafibla, f. Hl.
(Skällinge); hästfibler, f. pl. Sm. Fn. fífill, m.
Leontodon Taraxacum; n. fivel, id.

HAPLI(G), adj. 1) utomordentlig; 2) ful, stygg.
”Hapli stygg menniske”. G.

HAPP, n. lycklig händelse, lyckträff, oförmodad,
gynnsam tilldragelse. ”Dä ä ett happ om —— ——"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free