- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
243

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HAP ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”På ett happ beror dä”. Vg.,sm.,hl.,bl. Detta ord
är alltså icke, såsom Ihre (gl. 1, 786) antagit,
försvunnet ur bruk. Fn. happ, n. god lycka,
framgång; n. heppa, f. lycka; e. hap, tillfällighet,
slump; gael. hab, händelse; hapus, adj. lycklig.

Förhabba sej, v. r. 1 förhasta sig,
tillfälligtvis misstaga sig, genom förhastande misstaga
sig. Sk.,hl.,bl. Förhabb’ säg el. förhapp säg,
id. Vb.

Habba sig, v. r. 1 oförmodadt ske, slumpa
till, lyckas. Sm.,bl. Hampa sig, 1) id. Ul.,
sdm.,vm.,ög.,vg.,sm.,kl. Haamp säg, id. Vb.;
hampä säg, id. Mp.; happas, happa se, id. Sm.
(Östbo); håpa sej, id. Ög. (Gullbergs h.); hobba
sej,
id. Kl.; 2) passa sig, passa för tillfallet,
komma till pass, bära sig. ”Dä hampar sej inte
i stykke”, det passar ej tillsamman. Nk.,sdm.,
vm.,fl. (Nl.). Hamp säg, id. ”Hä hampä säg
ill”, det passade sig illa. ”Hä hampä säg väl
att du kom”, det kom väl till pass att du
anlände. Vb., hvarest detta verb äfven förekommer
i följande bemärkelse: forma sig, blifva skaplig,
likna sig att blifva något, hvartill det är ämnadt.
”Hä håll å hamp säg”, det börjar få sin form,
det synes blifva något deraf. Denna betydelse
synes förutsätta att i det senare fallet fsv. hamr,
hamber, hamper,
m. skepnad, utseende, är roten.
Jfr hamm. Happa, v. n. 1 hända, lyckas,
slumpa till. ”Dä kan happa”. Hl. Habba, id. Sm.
(Vestbo). Hómple sej, v. r. gå an. ”Dä hompler
sej”, det går an. Hómple te väjs, vårdslöst
gå till väga. S. Sk. E. to hoppen, hända,
tilldraga sig, to hap, id.; n. heppe, v. n. slumpa
till, händelsevis inträffa.

Habba-lykka, f. oförmodad lycka, ovanlig
lyckträff. Sm.,bl. Håp-lykka, f. Ög.,kl.

Häppe-gläpp, m. lyckträff. Bhl.

Ohapp, n. olycka. Ög.,bhl. Fn. óhapp, n. id.
Hávam. 119.

Ohappande, ohappanes, uhappande, uhappanes,
adv. oförmodadt och mot ens önskan. Sm.
Uhappandes, oförhappandes, Sk.; oförhappandes,
Vl.,vg.,ul.; oförhabbanes, kl.,bl.; oförhappenäs,
Vb.; uhappa, id. Hs. (Bj.).

Ohappli(g), adj. oförmodad, öfverraskande.
Fl. (Öb.). Fn. óhapplegr, olycklig.

Oheppelia, adv. olyckligt. Sm. Fn.
oheppilega, id.

Själ(h)äppe, adv. ovanligt, oväntadt,
sällsamt. ”Dä ä själäppe om han kommer”. Vl.,dls.

Själhäppe, själhäpen, adj. sällsam,
besynnerlig. ”Dä ser själhäppet ut. Dls.,bhl.

Själäppesamt, adj. n. osäkert, vanskligt.
Vl. Fsv. siællan, adv. sällan. S.S. 1, 12; s.
själlan.

Uhappas, v. d. 1 misslyckas, olyckas. Hl.

Vanhapp, n. felslagen förhoppning,
oförmodad olyckhändelse. Kl. Vanhäppa, f. olycklig
händelse, olycka. ”Han ha dött i e vanhäppe”.
Vl., ul.

Vanhappas, v. d. 1 mislyckas. Bhl.
Vanhäppas, id. Ul.

Vanhappigt, adj. n. vanskligt, som lätt
misslyckas. Hl. Vanhappet, vånhappet, adv.
olyckligt, olycksfullt. Ög.,sm.

Vanhäppen, adj. förtretlig, ängslig, olycklig.
Bhl. Vånhäppeter. Vg.

HAPPA 1, v. a. 1 draga tillbaka, rygga (hästen
med kördonet). Vl.,dls. Jfr fn. hopa, opa, vika
tillbaka; öfugr, adj. baklänges; n. apa, åpå, v. n.
att gå tillbaka; hopa (hoba, hobba), v. n. gå
baklänges, flytta tillbaka; mest om hästar (Aasen,
178); d. dial. hoppe sig, gå baklänges; rygga (en
vagn). Mlb., DL. 216; ns. huppen, to rägge
huppen,
"mit pferden oder wagen zurück weichen"
(Richey, 100). Jfr gr. ὀπίσω, adv. baklänges;
skr. apa, præfix, bort, från.

HAPPA 2 (ipf. happä), v. a. härma, apa efter
någon i handling, tal eller åtbörd. Haapp (ipf. ),
id. Vb. Håpa efter, id. Hs.

Haplä, v. n. 1 göra efter hvad en annan
nyss gjort; taga efter, säga efter, bjuda till att
efterhärma; allt på ett otympligt och oskickligt
sätt. Mp. Happla, 1) id. Vl.; happäl (ipf.
happlä), id. Vb., jtl.; 2) stamma. Sm.

Happmakar, m. efterapare, efterhärmare. Vb.

HAPPLOT, håpplå, adj. vårdslös, hafsig, ovan
vid ordentlighet. Fl. (Öb.). Happlot, hopploger,
id. Fl.(Nl.).

HAPPSA, v. n. & a. 1 hafsa; sluka. G.
Håppsa i si(g), sluka i sig. N. G. Jfr haffa, sid. 233,
hvaraf det måhända är freqventativum.

Happsug, adj. hafsig, slarfvig, G.

HAR 1, n. hår. G. ’År, n. id. Dl. Fsv. har,
n.; deraf hardrag, n. hårdrag: vellicatio capilli.
GL.; hardraga (hardragha), v. a. draga någon
vid håret. Cod. A. 27, f. 237 v.: ”jak var

hardraghin mz thera fingra”; harflæta (haarflætta), f.
hårfläta. S.F.S. 4, 119; 7, 174; harklædhe, n.
hårkläder, tagelskjorta. S.S. 2, 59, 142. S.F.S.
4, 118; 7, 228. S. Bern. f. 47 v.; harknifver, m.

rakknif. S.F.S. 5, 84; 7, 111; harkrank, m.
mygga. Spec. Virg. s. 148: ”the siladho harkrankin
ok swolgho camelin”; harlokker (harluker), m.
hårlock. S.F.S. 4, 550; harløser, adj. skallig, utan

hår (på hufvudet). Cod. A. 27, f. 178: ”harløs
skalle”; harsækker, m. säck af hår eller tagel;
lintyg af tagel. S.S. 2, 142. Spec. Virg. s. 131;
hærotter, adj. hårig. S. Bern. f. 15: ”ey bør
thæsso hærotta hofdheno klædhas mz dyrom
klædhom"; hæruter (hæruther), id. Cod. A. 49, f.
189; grahærotter, adj. gråhårig. S.S. 2, 95. S.F.S.
4, 245; kamela har, n. kamelhår. S.S. 3, 121; fn.
hár; fht., nht. har; fe. hær; e. hair; fris. her, id.

Har-skatä, m. smal hårtest G.

Har-skerd, f. hårfäste. G.

Har-tat, m. hårtest. G. Hårtuss, m. id. S. Sk.
Af tat, m. tåt, fn. þáttr.

Håra, f. hårmatta. Sm.

Hårfakkt, m. hårfäl, f. hårväxt; hårets
utseende (t. ex. på varg- och räfskinn). ”Vakker,
ful hårfäl”. Hs. Hårfäl, f. Mp. Hårfakkt, m.
”Hästen har vakker hårfakkt”. Dl. (Nedra
socknarne).

Hår-fila (-lede, -led), v. a. draga någon i
håret. S. Sk.

Hår-fLökje, n. hårtofva, då håret
sannnantofvats och är svårt att kamma. Hs. (Ljusdal).

Hårgard, hårgär, m. hårfäste, hårrot, den
rundtomkring gående linien af hufvudhårets
gräns emot ansigtet. Sm. Hårgål, m. Jtl.,vb.

Hår-gäL, f. 1) hårets utseende, färg,
beskaffenhet; säges både om menniskor och djur.
Vb. Årgär, id. ”Äst’n a vakker årgär”. Dl.
(Mora); 2) sätt att putsa håret. Vb. S. l, f.
sed, bruk.

Hårhamn, hårhams, m. det skick, hvari
håret ligger på ett kreatur eller luggen på kläde.
Vl. Jfr hamm, hamma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free