Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HÄL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Aasen, 175); fn. hjallr el. hjall, m. a) upphöjning;
b) ställning, bislag att torka något uti;
c) hydda, hvari fisk o. d. torkas; ns. hille, ”der
ort über den viehställen, wo gemeiniglich das
gesinde und die kinder schlafen, und wo heu,
stroh, feurung u. s. w. hinauf geworfen wird”
(B. W. B. 2, 631); bay. hüller, hille, f. öfversta
rummet under taket på ett boningshus eller
foderlada (Schm. 2, 174); kärnt. hille, hilde, f.
id. (Lexer, 141); holl. hild, f. höskulle. Ihre
(gl. 1, 866) härleder ordet hjälle af fn. hárr,
adj. hög: altus. För denna härledning talar
visserligen den skiftande betydelse, i hvilken
detta ord förekommer, utmärkande upphöjning,
något upphöjdt, högt, men om fn. hárr, är roten,
skulle väl i någon munart rot-konsonanten r
framträda.
Hjält, -en, m. ring på hjulaxeln invid
axelbänken. Aksel-hjält. S. hl. Hjällt, -en, m.
träet på en vagn, der axeln ligger. Sk. (Lugg.,
Ing.). Käpp-stókk, m. det trä som ligger
ofvanpå hjällten. Sk. (Ing.). Deraf hjällta-gäre,
n. i. q. hjällt. Sk. (Lugg.). Fsv. hiælt, hielt,
hælt, m. och n. knapp på svärdsfästet,
svärdsknapp. ÖGL. S.F.S. 7, 76. Didr. af B. 16, 93,
98 &c.; fn. hjalt, n. id.; fd. hiælt (Mlb., Bib.
Ov.); d. hialte, n. fht. helza, f. (Graff 4, 930);
mht. helze, f.; fe. helt, hielt; e. hilt; it. elza;
böhm. gilce.
Hula el. hyla (ipf. hulade, hylade, hulte el.
hylte), v. n. 1) gömma sig undan, gå så att
ingen kan se honom; 2) skrymta, handla
bedrägligt. Sm. Hula, v. n. 1 1) gå lutad, luta
framåt med krökta armar. Vg.,sm.,kl.,hl.; 2) släpas
fram, i synnerhet neråt på något annat
underliggande. Vg. Jfr moes. huljan, tillhölja,
betäcka, förborga; fht. huljan, hölja.
Hula sej av, v. r. 1 gömma sig för, draga
sig undan. Kl.
Hulker, hylker, m. 1) en som flyr undan;
2) opålitlig menniska. Sm.
Hyl, n. 1) ide; egentl, om räfvars kulor.
Hul, n. id.; rävhul, n. id. Lya, räv-lya, f. id.
Sm. Huld, n. hide, bo för djur. Bhl. (Or. o.
Tj.); 2) usel koja. Sm. Jfr fht. helid, hydda.
(Graff 4, 844).
Hyler, m. 1) en som söker gömma sig och
ej vill visa sig; 2) krånglare, falsk
menniska. Sm.
Hälande, hälanne, n. mod (att skydda,
försvara sig), beslutsamhet, raskhet. ”Gódt, dåligt
hälanne”. Sm.,kl.,bl. (Lister). Hof (Dial. Vestrog.
s. 154) anför ur vestgötamålet hälande, adj.
flink, tapper, men detta ord är troligen numera
föråldradt; måhända detsamma som hällande,
adj. mycket stor, ofantlig. Hl. Beslägtadt
härmed synes vara ofvannämnda fsv. hælad, hælæd,
m. och n. hjelte, kämpe; fht. helid; fe. hæledh,
id., hvilka ord Ihre ansett böra härledas af fn.
hæla (hælda, hælt), v. a. prisa, berömma, så
att ursprungliga betydelsen skulle vara: en
frägdstor man, men jag anser att ordet
snarare hörer till vårt verbum häla, fht. helan,
skydda, försvara, betäcka, hvadan egentl.
bemärkelsen förmodligen har varit: a) med hjelm
skyddad man; b) skyddande, försvarande; c) modig,
behjertad man. Samma grundbetydelse har
troligen fn. halr, m. man.
Hölj (pl. -ar), m. 1) djup göl i sjö eller å.
Äfven hulj, m. Vg.,hl. Hölj, höl, m. id.; deraf
flera ortnamn: Karét-höl, m. nära Källby i
Höje å vid Lund; Vinne-höl, m. nära Araslöf.
Sk. Höl, m. id. Bl.; hölja, f. id. Ög.; helja (pl.
helje, def. helján), f. tvärdjup vattengrop i en
sank äng. Hs. (Db.): 2) litet träsk. Kl. (Tjust,
Stranda), bhl. D. d. høll, hyll, n. djupt ställe
i å eller bäck; n. hyl, høl, m. a) djup göl i
elf eller bäck; b) litet träsk; fn. hylr, m. djup:
gurges; bay. hül, f. fördjupning i marken
uppfylld med vatten (Schm. 2, 174).
Hang, hång, adj. 1) sniken, snål; eg. efter
födoämnen. Hl.,sk.; 2) hungrig. Sk. (Ljunits h.).
Jfr fn. háng, n. begär; nht. hang; e. hank, id.
Hangel, m. trög och senfärdig menniska;
stackare, odugling. Vb. Jfr hångel.
Hangla, v. n. 1 hänga efter någon, vara
efterhängsen; visa någon sin tillgifvenhet genom
att närma sig på ett oanständigt sätt; ohöfviskt
rasa med (en flicka). Kl.,hl. Hångla,
Nk., ög.; hangla, hångla, id. Sk. Hanka, v. n.
1 smekas, kurtisera. ”Han hankar mä alla flekkor”.
Sm.,nk.,sdm. Hånglä, v. n. hänga efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
