Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HÄN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon, vara efterhängsen; visa någon sin
tillgifvenhet genom att närma sig, dock på ett
otympligt sätt. Mp. Hangäl (ipf. hanglä), v. n.
1) id. ”Han hanglä ätt mäg, dilläs ji gatt giva
’nom hä’n enskäsä”, han förföljde mig, gaf mig
ingen ro, till dess jag nödgades gifva honom
det han envisades om. Vb.; deraf hanker, m.
en som håller sig till könet, kurtisör. Sm.; 2)
dingla; 3) vara matt och klen till helsan, gå
vacklande af eller efter sjukdom. ”Han jär nu
sä pass bättär, att’n kan gå å hangäl”. 4) med
möda draga sig fram. Hängäl (ipf. -glä), id.
Vb. Hangla sej fram, med möda draga sig
fram. Sdm. Hänglä säg fram, hankä (hangkä)
säg fram, id. Mp. Hängla, v. n. 1 a) vara
halfsjuk, hängsjuk. Vg. Hängslas, v. d. 1 id.;
b) till följe af sjukdom gå med matthet.
Äfven skrangla. ”Gå å hängla, gå å skrangla”.
Sm. Hängla, hångla, v. n. 1 långsamt,
besvärligen och eländigt göra något Vg. Hångla, v.
n. 1 draga ut på tiden; hafva fördrag, tålamod.
”Kära! hångla me meg lite”, haf fördrag med
mig ännu en tid. Hs. (Db.).
Hank 1, m. 1) eg. det hvarmed något hänges:
ligula, habena orbiculata. Riksspr. Hånk,
m. hank. Sk.; 2) vidja, som bildar handtag på
byttor o. d.; 3) ok, ställning af trä, som lägges
öfver skuldrorna för att underlätta bärandet af
tunga bördor. Mp.; 4) ett enskildt sölf i en
väf. Bl. Hånk, m. 1) handtag; 2) ringen i ett
oxok, hvari tistelstången instickes. G. Fsv.
hanker, m. hank: annulus v. vinculum vimineum,
quo in sæpe continentur perticæ. ÖGL.; fn.
hánki, m. ligula, habena orbiculata; n. hånk, f.
grepe, handtag (på kärl). Deraf a) hanka, v.
a. o. n. 1 sätta hankar i något. ”Hanka ópp
väven, garnet”. Sm.,sk.; b) hanka-särk, m. ett
slags fruntimmers lintyg med hängslor öfver
skuldrorna. Sk.; c) hånka, v. a. 1 göra hankar
till gärdesgårdar. Nk.; d) hånk-bytta, f. α)
ämbare. Jtl.; β) ämbare, hvarmed vattnet vindas
upp ur en brunn. Ög.
Hank 2, n. svårighet, besvär, möda. ”Dä ä
tókke hank å bråk i denna väla”. Nk. ”Mä
hank”. Sm.,bl. ”På hank”. Ög.
Hanka 1, v. n. 1 1) pracka sig fram, hjelpa
sig fram. Allm. Hanka sej fram, hånka sej
fram, med möda draga sig fram. Svea och
Götaland. ”Hanka mä ett arbete”, trögt fullborda
ett arbete. Sm.; 2) vara sjuklig litet emellanåt.
Nästan allm. Deraf a) hanker, m. stackare,
som med svårighet drager sig fram. Ög. (Ydre);
b) hankuger, hånkuger, adj. α) mödosam,
besvärlig. Sm.,ög.; β) sjuklig, skral, klen; om
menniskor. Nk. Hankig, id. Vm.; 3) dröja.
”Dä hankar óm lett”, det dröjer något. Sk.
(Vemm.). Jfr fn. hángsa, v. n. dröja, vara
långsam (Haid.). S. hinka.
Hanka 2, v. n. 1 färdas, flacka (hänga på
åkdon under ideligt färdande). ”Han ä allti ute
å hankar. Hånka, id. Sm. Deraf a) hanker,
m. en som mycket färdas, flackar omkring. Sm.;
b) hanke~ty(g), hånke-ty, n. ett sällskap som
flackar omkring på dåligt sätt, med dåliga hästar
och vagn. Sm. (enl. L—n).
Hång, n. raft, takved; de långa smala trän,
som hänga på halmtak för att fasthålla halmen.
Deraf a) tak-hång, n. id. Vm.,nk.,ög.,öl.; b)
hång-speta (pl. -torV f. pinne, på hvilken sådana
stänger hänga. Ög. (Spegels gloss. 175); c)
hänglä, n. coll. i. q. hång, n. G.; hänge (pl. -n),
n. id. Sdm. (Södertörn); hänglar, henglar, m.
pl. id. Wormsö, Nukkö; hängare, m. id. Dls.
Hångel, m. en person, som i följd af
sjuklighet eller svaghet går vacklande, eller för sin
längd synes gå ostadigt. Vb.,jtl.
Hånglogr, adj. vacklande; om en högväxt
menniska, som ej går stadigt. Fl. (Nl.). Fn.
hengilegr, vacklande.
Häl (pl. -ar), m. pinne: 1) nagel af trä,
dragspik. Hel, m. id. G. ”Dóm a släi hälan igönom
a, så e ska halldes”. Fl. (Öb.); 2) pinne att derpå
upphänga något. Jtl. Fsv. häl, m. pinne, plugg.
ÖGL.; fn. hæll, m. hake, krok; n. hæl, m.
tjuderpinne; fht. hahala, hahela, hahila, hahel, hahla,
hala, haal, f. krok (hvarpå kitteln hänger öfver
elden); cremacula (Graff 4, 772; af fht. hahan,
moes. hahan, v. a. hänga. L. c. 4, 764, 772);
mht. hahel, f. hänghake, kittelhake; nht. dial.
(Westerwald) höl, feuerhöl, f. id.; (sieg.) hähl, f.
hänghake; gl. nht. häl eller hool, ferramentum
camini (Dasypodius); swz. häle el. hiele, f. a)
”bogen an einem kessel oder an einem andern
geschirre, der über und über geht; b) stange,
kette (von eisen) in schorstein, woran man einen
kessel, topf über’s feuer hängt” (Stalder 2, 14);
bay. hâhel, hal, f. id. (Schm. 2,166); holl. haal,
f. ett redskap af järn, nedantill försedt med en
hake eller krok, vid hvilken ett kärl eller kittel
hänges öfver elden; e. dial. hale, kittelkrok. Ihre
(gl. 1, 805) härleder detta urgamla ord häl af sv.
hålla, v. a. retinere. Detta kan ej vara
förhållandet, såsom de fornhögtyska formerna lära oss.
Befryndade äro kelt. hoel, m. pinne, nagel; gr.
ἧλος, m. nagel, pinne, hvilket senare ord
vanligen härledes af ἵημι.
Hand-hel, m. handpinne på en plog. G.
Häla ihop, v. a. 1 sammanfoga (bräder el.
timmer) med träpinnar. Sdm. (Värmdö, Ornö).
Trä-häl, m. tränagel. Vb. (Skellefte).
Tör-häl, m. tjuderpinne. Sk. (Ox.). Fsv.
tiuþer hæl, tiuþer hell, m. id. ÖGL. VML.; fn.
tióđur hæll; d. d. tyrhæl, tøirhæl, id.
Varsp-häla, pl. tant. rännträn vid varpning
af väf. Hs. (Db.).
Vrang-häl, bol-häl, m. tränagel, träpinne,
hvarmed vränger och bord i fartyg
sammanfogas. ”Slå i hop behta-knän me’ häl”. Fl. (Ingo).
Häng-ave, m. gungfly. Hl. (Värö). S. ave.
Hänge-dynga, f. sump, moras, hvari
kreaturen lätt kunna sätta sig fast. Sk. Fsv.
hængedy, n. hängdy: locus palustris. St. Rimkr. 25;
d. hængedyng.
Häng-klä(d)e, n. 1) lång, hvit eller brokig,
lärftsduk, hvarmed stugans väggar på
högtidsdagar klädas. Sm.,öl.,hl.,bl. Hängkläe,
hängklä, hangkläe, n. id. Sk. (Ing., Gärds, Bjäre).
Hangklä, n. lång handduk. Vg.,ög.; hangkle, n.
id. Ul.,sk. Deraf li(g)-hangkle, n. hvit lång
handduk till att bära en likkista, S. Sk.;
tórk-hängklä, n. lång handduk. Bl. (Östra h.); 2)
altardisk af nattvardsgäster; hvarf, omgång af
nattvardsgäster. Sm.,kl.,sk. (Skytts m. fl.
härader). Jfr drätter.
Hänglig, adj. ej rätt frisk. Vg., m. fl.
Häng-lås, n. 1) eg. ett slags rörligt lås.
Riksspr,; 2) mycket efterhängsen menniska. Ög.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
