Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- K
- KEP ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KEPP-NÄSETER, adj. näsvis. Vg. (enl. Hof,
168). Käppnäsad, adj. id. Sk. (Onsjö).
KERG, kerga, kergig, kerk, s. käras.
KERK, kerka, s. kärka.
KERRA, v. a. 1 uppresa. Kerra sej ópp, resa
sig upp, stå upp, höja sig, t. ex. om en stör.
Sdm. (Selö). Kirra (kjirra), v. n. 1 uppspira ur
marken. Sdm. Fn. kérra (kérta, kért),</i> v. a.
uppresa, lyfta i vädret; kértr, upprest: erectus.
Kerta sej ópp, resa sig upp med hufvudet;
om en orm. ”Ormen kertar sej ópp me’ huve.”
Sdm. (Selö).
KERRSING m. ett fordom af qvinnor mycket
brukligt tyg. Ög. (Ydre).
KERS, vassekers? ”rörtopp”; nyttjas till
stoppning af bolstrar och dynor. Vg. (Vadsbo).
KERSA, kersoger, s. kasse.
KERS-KÅL, kirs-kål, m. Ægopodium
Podagraria. Ul.,ög. Jfr holl. kers, f. krasse.
KERTA el. kärta, f. Cyprinus Ballerus. Linn.
Vm.
KES, kese, kesmus, kesvatten, s. käs.
KESA 1, v. n. 1 besa; om boskapen, då han
plågad af värme och flugor hastigt kringlöper,
derunder sättande svansen i vädret. Riksspr.
Kees (ipf. -ä), v. n. 1 lustigt hoppa och springa
omkring; om kalfvar; 2) gå ostadigt. Vb. N.
kjese, id.; lapp. kesatet, v. n. draga sig undan, fly.
Hb., 381 jfr hindost. k’ez, hoppande, springande,
löpande.
Kesa-brakk, -a, f. en som går ostadigt. Vb.
(Nysätra). S. brakka.
Kes-fluga, f. fäfluga, styng. Hs. (Db., Bj.).
Kes-flugu, f. id. (Mjukt k). Dl. (Mora).
KESA 2 (ipf. o. sup. kesa), v. n. 1) klifva; 2)
med möda draga sig fram. Vb.
KESA 3, v. a. o. n. 2 1) utse, utvälja, utkora;
rösta, votera. Åm.,sm.,hl.,g. Kjes el. kjäis (ipf.
-st), id. ”Han kjäst åt se hon vakkrast flikkon i
byen”. F´l. (Qv.). Kjusa, id. Mp. (enl. Ihre, DL.
90). Kjusa, kjosa, id. Sm.; kejsa, v. a. id. ”Den
ske(d)en har ja kjejsat te den lilla gräbban.” Sk.
(Tygelsjö s:n); 2) smeka, hålla af. ”Modren kesar
góssen”. Sm.; 3) med klemighet skrämma bort;
om barn. ”Du ska inte kesa me unga!” Sdm.; 4)
kesa samman, v. a. förekommer blott i præteritum
och säges om 2:ne personer, som blifvit gifta och
haft tycke för hvarandra från barndomen: ”de två
ble kjesta samman frå barndomen, derför skolle
de ha enandra”. Sk. (Kjellstorp i Vemm. h.).
Fsv. kesa (keysæ), v. a. välja, utvälja. Skaft.
377. S.F.S. 7, 267. Didr. af B. 325. Rimkr. 67,
120. Alex. M. f. 94 v.; fn. kjósa (pr. kýs, ipf.
kaus, sup., kosit); kostr, m. val; n. kjosa (kaus,
kose); fht. kiusan, chiosan; mht. kiusen (kos, kurn,
gekorn. Ben. 1, 823); fsax. kiosan; fe. ceósan
(ceás, curon, coren); ffris. kiasa, id.; nfris. keren,
kesen, ”kiesen, wählen, unterscheiden” (Outz.,
157); ns. kösen (B. W. B. 2, 856); höll. kiezen
(koos, gekozen),</i> välja, utvälja; Id. kese, keise; d.
d. keise; e. choose; fr. choisir; swz. auskiesen;
moes. kiusan (káus, kusum, kusans), id. Jfr Rdq.
1, 235, 236.
KESSLE, kessel-vinn, s. kätell.
KETA (ipf. keta), v. a. kittla. Vb.,åm. Kitta
(hårdt k; ipf. o. sup. kitta). Hs. (Db.); kisla,
Sdm.,nk.; kisla, killa, Vg.; killa (uttalas: såväl
kjilla som khilla), Sm.,kl.,hl.; killa (khilla), Sk.;
killa (kjilla), id. Bl. Fsv. kitsla, v. a. a) kittla;
b) fig. blandiri, permulcere. S.S. 1, 124; fn. kitla,
kitla; n. kita, kjeta, kitla, kisle; d. kildre; fht.
kizilón, chizilón; nht. kitzeln; fe. citeljan; holl.
kittelen; ffrans. catiller; lat. titillare, id.
Ketall, ketali, ketu, ketalónnom (k = kj),
adj. kittlig, som kan kittlas. Vb. Kjetall, Åm.;
kjesslug, Hs.; killen (kjillen el. khillen), Hl.;
kjillen, Sk.; khillig, Sm.; khillig, kjikklig, Bl.;
kjetot, Fl. (Öb.); kjitall, id. Vl.; kjittål, id. Dl.
(Elfd., Våmh.); kittin (hårdt k), id. Hs. (Db.);
kjisluger, a) id.; b) kitslig. Vm., nk.; kjislug,
id. Sdm. N. kitlug, kising, kitall; d. kilden,
kitlig.
Ketill-og (pL -ur), m. större hvitfläckig
fluga med svarta vingar, som mycket oroar
kreaturen. Dl. (Elfd.).
KETA, käta, v. n. 1 smågräla. Riksspr. Kjyta,
v. n. 2. ”Han kytte på’n”. Bbl. Fn kíta, v. n.
träta, munhuggas; kýtaz, id.; n. kyte, gräla,
skälla; jfr mht. kiuten (ipf. käte), v. n. prata. Ben.
1, 831.
Ket, kät, n. smågräl, ständiga påminnelser
och anmärkningar om samma sak. Kl.,bl. Fn.
kítíngr, m.
Kyter, kyder, kydder, f. pl. bannor,
förebråelser. Bhl.
Käter, m. den som smågnatar. Sm.
Kätig, adj. fallen för att smågnata. Sm.
KEUK, s. kåuka.
KEVA 1 (kjeva, ipf. o. sup, id.), v. n. 1) gå
illa, gå och draga benen efter sig. Vb.; 2) ligga
och försöka resa sig upp; om kraftlöst bemödande
att frigöra sig; äfven om rörelse i vattnet att
berga sig. Sdm.; 3) keva på, skynda. Sdm. (Ornö).
Jfr kava 2.
KEVA 2 (def. -n), f. 1) liten börda; 2) knippa;
3) en del af en hoptrasslad garnhärfva. Vb. Jfr
kiffs, kippa, f., kega.
KEVAN, s. kövan.
KIA, v. n. 1 flåsa, draga efter andan; eg. om
kreatur efter häftigt lopp. Ög.
KIBB, kibbis, köbbes, s. ku.
KIBBE 1, n. pr. Kristoffer. Vb.
KIBBE 2, s. kabb.
KIBBER-LÄTT, kiver-lätt, adj. ömtålig,
ömskinnad. ”Kon ä så kiverlätt”, säges om ko, som
sparkar, då hon mjölkas. Sk. (Frosta, Ing.).
KIDDE, m. 1) kidling, ung get. Ög.,sm.; 2)
barn-unge; ung gosse, som vill göra sig klokare
än han är; pojkhvalp. Ög.,sm.,bl. Kille (hårdt
k), m. a) kidling; b) liten gosse; smeknamn. Sm.
Kjedde, m. a) kidling; b) gosse i nedersta klassen
af gymnasium. Vg. (Skara). Fsv. kidlinger, m.
kidling. UL.; (demin. af kip, kidh, n. kid. UL.
ÖGL. Sv. Pr. L. XX, s. 285); fn. kidlingr, m.
kidling; å. killing; n. kidling, id.; fht. chizzi, n.
kid; mht. kitze, kiz, n. id.
Kelug, adj. som är tidd; om get Hs. (Db.).
Kill, f. kidlinghona. Vb. Kilå, f. get. Fl.
(Replot i Öb.).
Killing-blomma, f. blåsippa: Anemone
hepatica. Dl. (Lima), g.
Killing-dans (hårdt k), m. en rätt af
uppkokad råmjölk efter getter. Dl. (Rättvik).
Smor-kidde (p. -dar), m. snörig pojke. Bl.
KIFFS, f. något som är hopsamladt och
sammanknippadt, t. ex. ärtris, ”hummeltågor”, kålblad
o. d. Vb. Jfr kippå, f.
KIFTA, kiffta, v. n. 1 flämta, flåsa, andas
hårdt; a) om menniskor. ”Ja har sprungi så ja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0347.html
