- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
319

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KIM ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på slag med kläppen på ringklockans kant eller
föra kläppen kring kanten. Götaland. Kimba. id.
Ul. D. kime; e. chime, id.

KlMMA 3, 1) v. n. 1 andas häftigt af
ansträngning, med svårighet andas, flåsa. Sm.,kl. Jfr
kifta. 2) v. a. utmatta. Sm. (Vestbo).

För-kimma, v. a. 1 alldelas uttrötta,
utmatta, göra kraftlös. HI. (Värö), sm. (Vestbo).

För-kimmad, adj. (eg. p. p.) utmattad,
uttröttad. Sk.,hl. Förkimrad, id. Sk. (Ing.).

Kimma ut, ut-kimma, v. a. 1 alldeles
uttrötta, utmatta. Ög.,sm.,bl. ”Kimma ut se”,
arbeta, springa, så att man knappt kan andas.

Kimma å, v. n. 1 dåna bort, svimma. Sk.
(Ox.).

Ut-kimmad, adj. vanmägtig, af ansträngning
alldeles medtagen. Ög.,kl.

KIMNING (def. -a), f. den delen af väggen som
är på båda sidor om spiseln. Jtl. Jfr kinning.

KIMMRA, v. a. 1 egga, reta. ”Kimmra ópp”.
Sk. (Ljunits h.).

KINA, v. n. 1 1) gapa, dumt betrakta; ej
bruka sinnen, förstånd, minne. ”Gå å kine”, gå
tanklöst. ”Kina i varet. Hva står du å kiner ätter,
gräbbe? Hon kina rätt i väret”. Sk. (Ox, Skytts,
V. Göinge). Jfr fe. cinëan, v. n. gapa: hiare
(Bensonii, vocab. anglos. Oxon. 1701); fht. chinan,
dehiscere, patescere; mht. kinen, dehiscere. 2)
kina å, dåna, svimma. Sk. (Ox., Skytts, N.
Åsbo), hl. (Ö. Karup), N. kjena, v. n. blifva
vanmägtig.

Kined, adj. tanklös, slö. Sk. (Ox.).

Kine-får, n. 1) eg. får, som gapar; 2)
enfaldig och dum menniska. Sk. (Ox.).

Kine-kar, n. mycket dum menniska,
dumhufvud. Sk. (Ox.).

Kined-öj, n. 1) eg. häst, som ser sig
omkring; 2) dumhufvud. ”Du ä ett kined-öj”. Sk.
(Ox.).

KIND 1, m. och n. barn. Sm., kl. ”Liten kind”,
litet gossebarn. Dls.
"Sóv, sóv, lilla kind!
Stor i rumpan sóm en grind;
Faddrar haver du många:
En i Skåne, en i Lund;
Fyra å tjugo i Valdemarssund
Förutan prester å djeknar". Kl. (enl. G.W.S.).
”Sóv, sóv, liten kind!
Snart kómmer mor hem;
Far går på krogen,
Mor går i skogen.
Ja ska ge dej sókker å kaker,
Sóm dej väl smaker,
Gullsko å spänne,
Så att du ska sóva länge". Kl. (Tjust), sm.
(Kinnevald, Östra, Östbo, Sunnerbo h.). Könn,
n. barn, litet barn. ”Mitt lilla könn! Akta
könnet!” Gósse-könn, n. gossebarn. Kvinn-könn, n.
flickebarn. Kl. Kinn, m. litet barn. ”Kóm, min
lilla kinn!” Sk. (Ox.; nästan föråldr.). Fn. kind,
f. a) barn, afkomma; b) stam, slägte; fht. chind,
chint, kint,
n. barn (Graff 4, 455); mht. kint, n.
id. (Ben. 1, 818); fsax., ffris., holl., nht. kind, n.
barn; n. kind, m. barn; smeknamn, som ofta
förekommer i vaggvisor, t. ex.: ”tig no still, du
liten kind!” Jfr mht. kinnen (kan, kunnen), afla,
föda. Grimm, gr. 2, 34; gesch. d. d. spr. 901.

KIND 2. Detta ord förekommer ej sällan i
svenska ortnamn, särdeles i Göta rike, t. ex.
Kinda, Banke-, Björke-, Hammar-, Hane- och


Skär-kinds (fsv. Skærkind) härader i Östergötland,
Kinds, Kinna-, Frö- (fsv. Frökind) och Kå-kindts
(fsv. Cakind, VGL.) härader i Vestergötland; på
Gotland finnes Vest-kinda socken. I Norige äro
Heitkind, Jerkind, Kolkind. Detta kind har
troligen ursprungligen betydt: folkstämma, mindre
afdelning af ett helt folk, och derefter öfvergått till
att beteckna landet, der en sådan folkstämma bor.
Jfr C. Säve, Ynglinga sagan, s. 46. Holmboe
(antiqv. tidskrift. Kiøb. 1854, s. 314) förmodar att
detta kind är samma ord, som förekommer i
slutet af flera ortnamn i Turkestan, såsom
Taschkend, Khokend, Samarkend, Jærkend m. fl. I
moes. hafva vi kindins, m. häradshöfdinge,
ståthållare: ἡγεμών, hvilket är bildadt af antagligt moes.
kinþs, f. på samma satt som þiudans, konung, af
þiuda, ett (stort) folk och fn. þiódann af þiođ.
Jfr kind 1.

KIND 3 (pl. -er), f. kind. Riksspr. Fsv. kind,
kinn,
f. id. S.S. 1, 176. Gl. Ordspr. 686. St.
Rimkr. 12, 28. Horol. f. 46 v. Tref. tidh., f.
165; fn. kinn, f. kind; fht. chinni, kinni, n.; nht.

kinn, n.; fe. cinne, n.; e. chin; moes. kinnus, f.;
lat. gena, f. gr. γένυς, f.; bret. gén, f. id. Af
ifrågavarande i riksspråket brukliga ord kind,
förekomma i landskapsmålen följande ättlingar:

Kimning, f. kinben på häst. Ög.

Kinn-bain, n. kindben, kind. Vb. Fsv.
kindben, kinben, n. id. Biærk. R. S.S. 1, 168;
2, 134. Horol. f. 71; fn. kinnbein; fe. cinbân;
fht. kinnibein, id. (Graff 4, 451).

Kinn-bain (ipf. ), v. a. bila (en timmerstock)
på två sidor, der han skall intimras i husknut;
tälga ändarne af (en timmerstock), så att han
nedgår i timmerskyran på knuten af det hus,
som upptimras. Kinning, m. den afskrädning
af en stocks begge sidor, som göres på det han
må nedgå i knyt-skyren. Timmermansspråk. Vb.
Kinda, kinna, v. a. 1 id. ”Kinna å stókken”.
Hs. (Db.), vm.,sdm.,nk.,ög.

Kind-feter, adj. för trind vid knuthugget;
om en stock. ”Stókken ä för kinnfet; ja får
kinna å’en”. Vm.

Kind-hos, m. tinning. Ul. S. hös.

Kind-kjälke, m. kindboge (kindkäke). Åm.,
gstr. Kindkjäkö, m. id. Jtl. Fn. kinnkjálki,
m. id. Fornmanna sög., ed. Rafn. 3, 24.

Kind-klämma, f. sjukdom, då käkarne ej äro
lediga och munnen ej väl går upp. Hs.

Kind-sim, m. en rem, som sättes under
halsen på oxar, då de stå i ok. Sdm. (Mörkö). S.
simme.

King’, v. a. 1 ringa (svin). ”Kjing svina”. Jtl.

Kinka (pl. -or el. -er), f. kind. ”Glötten ä nu
så fed å kinkema så rö(d)a”. Sk. (Tygelsjö).

Kinna 1, v. n. säges då grodan mumsar och
käxet går, innan hon spyr vattnet ur sig. S. G.

Kinna 2, v. a. 1 göra ett utbygge (kinning) i
en å för att hindra flåtar att törna mot land
eller sten. Bl.

Kinning, m. 1) så kallas den afskrädning af
en stocks begge sidor, som göres på det han
må nedgå i knut-skyran, hvilken åtgärd kallas
kinnbain (ipf. ), v. a. Se detta ord här ofvan.
Vb.; 2) de afhuggna stockar i ett trähus, som
med sina ändar bilda fönster och dörröppningar;
3) halfvägg, smal vägg vid sidan af en dörr el.
mur; vägg, som blott på ena ändan är med
knutar fästad vid yttervägg; deraf fönsterkinning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free