Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KIM ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på slag med kläppen på ringklockans kant eller
föra kläppen kring kanten. Götaland. Kimba. id.
Ul. D. kime; e. chime, id.
KlMMA 3, 1) v. n. 1 andas häftigt af
ansträngning, med svårighet andas, flåsa. Sm.,kl. Jfr
kifta. 2) v. a. utmatta. Sm. (Vestbo).
För-kimma, v. a. 1 alldelas uttrötta,
utmatta, göra kraftlös. HI. (Värö), sm. (Vestbo).
För-kimmad, adj. (eg. p. p.) utmattad,
uttröttad. Sk.,hl. Förkimrad, id. Sk. (Ing.).
Kimma ut, ut-kimma, v. a. 1 alldeles
uttrötta, utmatta. Ög.,sm.,bl. ”Kimma ut se”,
arbeta, springa, så att man knappt kan andas.
Kimma å, v. n. 1 dåna bort, svimma. Sk.
(Ox.).
Ut-kimmad, adj. vanmägtig, af ansträngning
alldeles medtagen. Ög.,kl.
Kined, adj. tanklös, slö. Sk. (Ox.).
Kine-får, n. 1) eg. får, som gapar; 2)
enfaldig och dum menniska. Sk. (Ox.).
Kine-kar, n. mycket dum menniska,
dumhufvud. Sk. (Ox.).
Kined-öj, n. 1) eg. häst, som ser sig
omkring; 2) dumhufvud. ”Du ä ett kined-öj”. Sk.
(Ox.).
Kimning, f. kinben på häst. Ög.
Kinn-bain, n. kindben, kind. Vb. Fsv.
kindben, kinben, n. id. Biærk. R. S.S. 1, 168;
2, 134. Horol. f. 71; fn. kinnbein; fe. cinbân;
fht. kinnibein, id. (Graff 4, 451).
Kinn-bain (ipf. -ä), v. a. bila (en timmerstock)
på två sidor, der han skall intimras i husknut;
tälga ändarne af (en timmerstock), så att han
nedgår i timmerskyran på knuten af det hus,
som upptimras. Kinning, m. den afskrädning
af en stocks begge sidor, som göres på det han
må nedgå i knyt-skyren. Timmermansspråk. Vb.
Kinda, kinna, v. a. 1 id. ”Kinna å stókken”.
Hs. (Db.), vm.,sdm.,nk.,ög.
Kind-feter, adj. för trind vid knuthugget;
om en stock. ”Stókken ä för kinnfet; ja får
kinna å’en”. Vm.
Kind-hos, m. tinning. Ul. S. hös.
Kind-kjälke, m. kindboge (kindkäke). Åm.,
gstr. Kindkjäkö, m. id. Jtl. Fn. kinnkjálki,
m. id. Fornmanna sög., ed. Rafn. 3, 24.
Kind-klämma, f. sjukdom, då käkarne ej äro
lediga och munnen ej väl går upp. Hs.
Kind-sim, m. en rem, som sättes under
halsen på oxar, då de stå i ok. Sdm. (Mörkö). S.
simme.
King’, v. a. 1 ringa (svin). ”Kjing svina”. Jtl.
Kinka (pl. -or el. -er), f. kind. ”Glötten ä nu
så fed å kinkema så rö(d)a”. Sk. (Tygelsjö).
Kinna 1, v. n. säges då grodan mumsar och
käxet går, innan hon spyr vattnet ur sig. S. G.
Kinna 2, v. a. 1 göra ett utbygge (kinning) i
en å för att hindra flåtar att törna mot land
eller sten. Bl.
Kinning, m. 1) så kallas den afskrädning af
en stocks begge sidor, som göres på det han
må nedgå i knut-skyran, hvilken åtgärd kallas
kinnbain (ipf. -ä), v. a. Se detta ord här ofvan.
Vb.; 2) de afhuggna stockar i ett trähus, som
med sina ändar bilda fönster och dörröppningar;
3) halfvägg, smal vägg vid sidan af en dörr el.
mur; vägg, som blott på ena ändan är med
knutar fästad vid yttervägg; deraf fönsterkinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
