320 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KIN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sdm.,nk,; 4) utbygge, afledare i å för att
hindra flåtar att törna emot land eller sten. Bl.
N. kinnung el. kinning.

Kinninga-bete, m. stock uti en mellanvägg
med knuthugg endast i ena ändan. Nk.

kinn-stakar, m. pl. stakar som tjena till fäste
för en kinning i en å. Bl.

Kinn-vatten, n. bakvatten vid en qvarn. Bl.

Kjunk (def. -en), m. käft. ”Slå’an på
kjunken”. Bl.

Ut-kindt, adj. med utstående kinder; fet,
plussig. Fl.(Ingo).

KINDA, kynda, v. a. 1 upptända eld. Vg.,sm.
Kvända, v. a. tända. G. Fn. kindr, kyndr, m.
eld. (Islendinga sögur. Kjøbenh. 1847; 2, 211.
S. E. 2, 486); kinda, kynda, v. a. upptända; e. to
kindle, upptända; brinna; mht. künden, künten,
zunten, upptända (Ben. 1, 914); kärnt. kent’n, v.
a. tända, uppvärma (Lexer, 157); bay. kenden,
uppvärma; ankenden, antända (Schmeller 2, 308);
lat. in-cendere, id.; candere, lysa, skina; candela,
f. ljus; fe. candel; e. candle; fht. chandal, kentil;
it. candela; frans. chandelle; lapp. kintel, id.; skr.
ćanda, n. hette, värme; ćand, lysa, tända
(Westergaard, Rad.). Beslägtade ord äro troligen lapp.
kana, eldtände: quod igni alendo sive
exsuscitando aptum est; bret. kander, m., ”blancheur
éclatant; splendeur”; kann, adj. ”blanc, brillant,
éclatant” (Le Gonidec, 68).

Kvinsel, kvinsle, n. torrved , småstickor,
hyfvelspånor att tända upp eld med eller att
tända på tobakspipan. ”Hvar är kvinslet? Har
du inte kvinsel?” Sm.(Östbo,Uppviddinge),kl.,
öl. På samma sätt bildas sv. bränsle af bränna,
v. n. N. kvende, spånor att tända eld med.

Kvinssla, v. a. 1 tända upp eld med små
stickor. Sm.(Uppviddinge),kl. Ympa ell, id.
Kl. (Stranda, Tjust).

Kyndel, m. bloss. Vl. (Elfd.). Fn. kyndill,
m. ljus: candela; fin. kynttilä el. kynttylä, id.
Deraf fsv. kyndilmæssa (kyndilmessä,
kindilmessa),</i> f. kyndelmessa, så kallad deraf att
kyrkljusen då invigdes för hela året (fn.
kyndilmessa). LL.; kyndilsmæssu-dagher, m.
kyndelsmessodagen, d. 2 febr. VGL. S.S. 1, 5; kyndilþing,
n. ting, som hölls vid kyndelsmessotiden. UL.

Kyndel-mil, m. så stor vägsträcka, som
tillryggalägges under det att ett påtändt bloss
brinner. Vl. (Elfd.). Axelson, Vandring i Elfd.
s. 70.

Kynnils-mässa, kyngesmässa, kynjelmosse,
f. kyndelmessa. Sk.

KINGS, m. 1) liten kulle, knöl; 2) ojämnhet i
kanten af en väf; ojämnt klippt bugt. Hs. (Db.,
Bj.), gstr. (Ockelbo). Kinns, m. knöl eller
rundning (på foten). Sdm. Jfr fin. kenkku, liten kulle.

Kingsa, v. n. 1 väfva ojämnt, så att
kanterna ej äro jämna. Hs. (Bj., Db.).

Kingsig, adj. full af ojämnheter, knölar, t.
ex. om ett bräde eller en väg. Hs.

KINK 1 (pl. -ar), m. 1) vridning, hopslingring af
tvenne länkar på en kedja, hvarigenom hon ej
löper i blocket. ”Dä kóm en kink på kedjan, vi få
stoppa”. Hl. Kinka, f. ofrivillig knut på ett
snöre o. d. Bhl.,hl.; 2) ett slags fiske med krok. Ög.
(Gullbergs h.). Fn. kengr, keingr, m. krok,
hake, böjning; kíngja, v. a. o. n. vrida eller böja
halsen; n. kyngje, v. n. id.; e. dial. kink = kink
1, 1); ns. kinke, f. ofrivillig vridning på ett
skeppståg. (B. W. B. 2, 774); holl. kink, f.

Sel-kinka, f. selpinne, krok att fösta selen
med. Vg.(Falköping).

KINK 2, s. kinka 3.

KINKA 1, v. n. 1 1) vara kinkig, otålig,
öfverdrifvet laggrann. Riksspr. (i hvardagligt tal); 2)
klema med barn. Sdm.; 3) hafva bryderi,
ledsamhet, förtret. Kinkja. Sk.; 4) bära något med

svårighet. ”Ja kinkar mä ’et”. Sm.,bl. Kjeka, id.
Sm. Kiink (ipf. -ä; hårdt k), id. ”Han kinka å
bar sä mått’n var sä”, han sträfvade fram och
bar så mycket han förmådde. Vb. Jfr fn.
kveinka, v. n. jämra sig tidt och ofta.

Kink-blåsa, f. person som ständigt kinkar.
Allm.

Kinke-berre, kinke-birr, s. birre 1.

Kinkel-god, adj. sticken, snarsticken,
granntyckt. Sm.,kl.

Kinken-jes, m. kinkigt barn. Ög. Jfr Dalin,
svensk ordb. 1, 820.

Kinker, m. kinkig menniska. Sm. m. fl.

Kinkesam, adj. svår att göra till lags. Sm.

Kink-lås, n. kinkigt barn. Sdm.,nk.

Kink-påse (pl. -sar), m. i. q. kink-blåsa.
Allm.

KINKA 2, f. 1) i allmänhet kallades fordom så
de små böne- eller skrifteklockorna. Sm. (enl.
L—n); 2) minsta tornklockan. Sk.(Lund).

Kinka, v. n. 1 ringa med minsta tornklockan
(vid eldsvåda). Sk.(Lund). Jfr fn. kinka, v.
a. skaka. Hb., 217.

KINKA 3, v. n. hänga och slänga. Åm.
”Kinka i galgen”. Vm. Kink (ipf. o. sup. -a), v. a. o.
n. gunga. Fl. (Öb.). Jfr fn. kinka, v. a. skaka;
fin. kiekun, v. n. gunga, skaka; slov. kinkati,
kinkniti, hänga, sväfva af och an; gr. ϰινεϊν,
v. a. sätta i rörelse.

Kinka, f. gunga, Fl.(Öb.).

Kinkomby, m. galge; ironiskt. Åm. Kinkeby,
m. id. ”Hä bär åt kinkeby”, det leder till
galgen, det går på tok. Fl.(Nl.). Kinkeby, m. id.
Vg. (Hof, 166). ”Gå till kinkeby!” Vm.

Kinksa, v. n. 1 hänga och slänga, sitta
ostadigt. ”Ho satt å kinksa å gärdsgåln”. Nk.

KINKA 4, s. kind 2.

KINN 1 (ipf. o. sup. -a), v. n. disputera. ”Kinn
emot”, förneka, bestrida. Fl. (P., NK.).

Kinta, v. n. 1 småträta, gnabbas. Vg.(Mark).
Kintas, v. d. id. Vg.,dls.

KINN 2, adj. vacker, nätt, behändig, lätt, t ex.
om åkdon. Dl.(Äppelbo). Könn, kynn, adj, 1)
vacker, hygglig, behaglig. Sk. Kön, adj. artig,
tillgifven; om qvinnor, Ul.; 2) beskedlig. ”Dä va
en könn å rar man. Hon har en gammal, könner
man”. Sk. I alla dessa munarter uttalas k mjukt
= kj.. E. kind, vänlig, höflig; fe. cynde, id.; bret.
ken, adj. ”beau, joli”; kéned, géned, f. ”beauté”;

d. kön, adj. a) vacker, täck; b) artig, höfvisk; e.
dial. kony, ”canny, fine” (Halliwel); esthn., fin.
kaunis, vacker, täck.

Kintelin, adj. älsklig, som ser söt ut; i
synnerhet om barn, men äfven om flickor. Hs.
(Db.).

Kintele, adj. liflig, qvick, frisk; om barn.
Hs.(Bj.).

KINNA 1, v. a. 1 kärna (smör). Dl.,g. Kinn’.
Jtl.; kjorna, id. Bl. Fn. kirna; n. kinna; fe.
cernan; e. churn; fht. kirnjan; ns. karnen; holl.
kernen, id.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0350.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 320 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|