Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- K
- KLA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ul.,vm.,ög.,bl. Kiage, klave, m. id. Sk. (Ox.).
Krake, m. id. ”Dä ä inte lätt å åka i tókken
krake. Dä ä elakt att färdas i kraken”. Hs.,vm.,
sdm.,nk.,vg.,sm.,bl. Krak (def. -an), m. id. Fl.
(Öb.). Fn. klaki, m. frusen mark, is; n. klakje,
m. isklump; frusen mark; d. klag, klage, m. käle
i jorden.
Is-klakje, m. isbelagd väg. Hs. (Bj,),gstr.
Klakug, adj. frusen och knagglig på ytan;
om mark, som är frusen och utan snö. Hs.
Klaku, Gstr.; klaki. ”Vägja ä klakia”. Ög.;
klaki, kraki, Sm.; klaken, Vl.; krakuger, kraka,
Nk.; kraki, id. Vm.,sdm.,vg.,sm.;kl. N. klaka,
adj. id.
Kraka, v. n. 1 frysa, käla. Dl. (Lima). N.
klaka, id.
Krak-före, kraka-före, n. knaggligt väglag.
Vm.,sdm.,nk.,ög.,sm. Kraka-före, n. id. Fl.
(Ingo).
KrakkLa, v. n. 1 i dålig vagn färdas på
dåliga vägar vidt omkring. ”Resa å krakkla.
Han har så mökke rest å krakklat, å lika dåligt
ä dä”. Vg. (Skar.). Jfr knakkla 2.
KLAKK 1 (pl. -ar), m. 1) framskjutande
bergshöjd, högsta toppen på ett berg; bergsklippa. Dl.,
hs.,gstr.,vm.,hl.; deraf bjär{g)s-klakk, Dl.; 2)
upphöjning å marken; deraf flera ortnamn i Dl. och
Hs., t. ex. Djurmo klakk i Gagnef, Gimaberkes
klakk i Tuna. Fsv. klakker, m. bergsklippa;
bærgh-klakker m. J. M. Yrt. s. 243; fn. klakkr,
m. uppstående klippa; gael. clach, m. sten,
klippa; ir. cloch, f. id.; n. klakk, m. bank i sjön.
KLAKK 2 (pl. -ar), m. klump. Deraf klakk-gås,
m. smörgås, hvarpå smöret är lagdt i en klump
för att sedan efter behag utbredas. Kl. Ns. klak,
klump (B. W. B. 2, 782).
KLAKK 3, m. 1) eg. klack: calcaneum. Riksspr.;
2) först på klakken å se’n på tå; en dans, som
kallas masurka, bruklig fordom hos allmogen, och
spelades till denna dans en egen melodi,
beledsagad af sång, som börjades med dessa ord: först
pä klakken se’n på tå, så ska man dansa
mazurka Vb. f 3) stocken eller stjelken, hvarpå
kålen växer. Ög. Klakke, m. id. Kl.
Klakka, v. a. 1 afblada; om rofvor och
rötter, då bladen afskäras. Ög.,sm.,kl.
Klakka ned, v. a. 1 kippa ned, lägga,
trampa ned bakstycket på skorna. Sm.
KLAKK 4 (ipf. -ä), v. a. stöta, bulta, knacka.
”Klakk på döra !” Vb. Jfr kläkka 1, kakka.
KLAKK 5, s. kläkka 1.
KLAKKIG, adj. hornlös. Dl. Jfr Sahlstedts
ordb.
Klakk-kyr, f. ko utan horn. Dl. (Mora,
Elfd.). Klakk-ku, f. id. Dl. (Ohre). Jfr klakk 1.
Klakk-stjenna (eg. klakk-stjerna), f. namn
på en viss ko (utan horn och med stjerna i
pannan). Dl.(Mora).
Klakk-wónnad, adj. som ej har horn; om
ko. ”Issu kyri e klakk-wónnad”. Dl. (Mora).
KLAM, adj. kram; om snö. Hs. D. klam, a)
något fuktig; b) kram; om snö; ns. klam,
a) fuktig, genomfuktad (Schambach, 101); klamm, adj,
kram: ”der schnee ist klamm” (B. W. B. 2, 784.
Schütze 2, 275); nfris. klum, fuktig (Outz., 164);
e. d. klam, id.; fn. kramr, mjuk, kram. Jfr e.
dial. clam, v. a. fukta. Jfr kram, under krima.
KLAMM, klammer, klammra, s. klämma.
KLAMMRA, v. n. 1 bullra, hålla oväsen. Sk.
(Ox., Vemm.). Jfr d. klamre, v. n. bullra; lt.
clamare, v. n. skrika, ropa.
KLAMM el. klammän . o. sup. klamnä), v.
n. spricka sönder, gå sönder; om trä som klyfves
stenar, som kilas, eller om is. Klammär (ipf. o.
sup. klammrä), v. n. remna, spricka sönder.
Klåvan klammrä, plankan sprack sönder. Vb. Klåmn
(ipf. o. sup. -a), v. n. spricka sönder, gå upp i
sina fogningar. ”He klåmnar ypi”. Fl.(Nl.). Fn.
klofna, v. n. findi. S. kliova.
Klamm-ve(d) el. klamn-ve(d), m. huggen och
klufven ved, antingen lagd i kast eller ej;
famnved )( lång-ve(d), m. Vb. (Ume).
KLAMP (pl.-ar) [mm], m. 1) tjock stock. Mp.;
2) klumpigt mindre trästycke. Allm.; 3) mindre
träkloss, som sättes om foten på gäss, hästar, kor,
oxar för att hindra dem i gången. Sk.,g. Kläpp,
m. id.; 4) träskoklack. Sk.; 5) toffel af trä
med en rem öfver fotvristen; nyttjas ofta af
smeder. Kl.; 6) klimp, klump af segare våta ämnen.
”En jor(d)s-klamp”. Sk. (Ox.); 7) snöboll, som
vid blid väderlek fastnar under skorna eller
kreaturens fötter. Sm.,bl. Klampe, klåmp, id. Sk.
(Ox.). Tamp, m. id. Sk. (Onsjö); 7) järngryta
med skaft. Ög. (Ydre); 8) tölp. Vb. Ns. klamp,
klump (B. W. B. 2, 787); d. d. klampe.
Klampa, 1) v. n. 1 a) stampa och klumpigt
gå med träskor, grofva skodon o. d. ”Gå å
klampa. Klampa sta nu!” Sdm.,vm.,nk.;
b) klacka, lägga klack på träskor. S.Sk.; c)
fastna i stora klumpar under fötterna: om kram
snö. ”Klampa ve. Klampas i sko”, när snön
fäster sig under hästfötterna. Ök.,nk.,vm.
Klåmpa, v. n., klampa ve, klampa unner (onger).
Sk. Klampa sej, v. r. id. ”Snön klampar
sej, att man ej kommer fram”. Sm.,bl. D. d.
klumpe, id.; 2) v. a. klampa sko, slå de
skodda hofvarne mot hvarandra; om springande
hästar. Vm.,nk.
Klampar, m. en som har sig uppdraget att
justera bjelkar, plankor och bräder. Vb.
Klamparé, m., däl-dragare, m. id. Göteborg.
Klampug, adj. otymplig, tölpig. Vb.
KLANK el. klakk, adj. ren: purus, merus.
Glank el. glakk, adj. id. ”Glank is”, alldeles ren
is. Vb. (Nordmaling).
KLANKA, v. a. o. n. 1 1) ofta klandra, ogilla,
tadla; beklaga sig, jämra sig onödigtvis: klynka.
”Klanka på”. Nk.,vm.,ög.,vg.,sm.,fl. (Ingo).
Klaank (ipf. klankä), id. Nb.,vb.,fl.(Öb.); 2)
ofta begära, tigga något. Kl.(Ryssby s:n). Jfr klynka.
Klank, n. 1) klander, tadel, oupphörliga
påminnelser; 2) enträgen bön. Vm.—sm.; 3) prat,
sqvaller. Fl.(Ingo).
Klanke-lås, n. en som mycket klagar och
enträget beder. Sm.
KLANNT, m.knöl, 1) knöl på ett berg; backe,
klint. Bakke-klannt, m. bergsbacke, klint. Ög.;
2) knöl eller hårdnad på någon kroppsdel; hård
knöl i handen, förorsakad af starkt arbete. Nk.
(Kumla). Träl, m. id. Nk. (Sörby); 3) knöligt,
oformligt trästycke; mindre träkloss. ”Träklannt”.
”Di där klanntâr brinner intä ut i kväll, sóm du
ha laggt på ill’n”. Nk.; 4) ovulig mansperson.
Klannt-varg, m. id. Sdm.
KLannta, v. n. 1 1) hugga med en slö
yxa; klumpigt hugga, uthugga stycken ur större
trän. ”Klannta sönner lita på illn”; 2) slå,
dänga med något groft tillhygge eller
knytnäfven. ”Han klanntar å slåss. Sdm.,nk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0354.html
