Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KNY ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kniks, m. knyckning (med hufvudet). Sk.
(Ox., Ing.).
Kniksa, v. n. 1 knycka med hufvudet. Sk.
(Ox., Ing.). Fsv. knixa, v. n. id. S.S. 3, 130.
Knikser, adj. högfärdig, stursk. Sk. (Ing.).
Knókk, adj. id. Bl.,sm. (Vestbo).
Knaut (pl. -er, m. knut. Dl. (Elfd.). Knåit
(pl. -er. Dl. (Mora). Fsv. knuter, m. a) knut:
nodus. St. Rimkr. s. 212; b) knut (i trähus).
HL.; fn. knútr, m.; fe. cnotta, m. knut; nht.
knote; lt. nodus.
Finn-knut, m. ett mycket gammalt sätt att
bygga trähus. Sdm. (Elma, Vältersta).
Lakks-knut, m. (byggnadssätt), då ingen
utknut (vanlig timmerknut) finnes. Sdm.
Åvunds-knut, m. eg. afunds-knut; tillfällig
trassling vid handtering af garn. Sdm.
Knaut-sten, m. sten som lägges under
husknuten. Dl. (Elfd., Våmh.). Knåitsten, id. Dl.
(Mora).
Knuta 1, f. 1) eg. nodus, tuber. Riksspr.;
2) en lill växten liten flicka. Sm. (Östbo).
Knude, f. hopkrympt menniska. S. Sk.
Knuta 2 (-a -a), v. n. infinna sig objuden
på bröllopsgården för att se bruden och glupa
tisse bränvin, åskåda dansen, eller knifhuggas.
Hs. (Db.). Jfr knutfolk, knut-kar.
Knuta 3, v. a. 1 förse med knut; om hus
som timras. Knuta um, v. a. 1 förse med ny
knut, d. v. s. vid ombyggnad af ett trähus
afskära de gamla knutarne och hugga knuthuggen
längre in på stocken. Nk. Knuta óm, id. Sdm.
Knut-arv, f. Spergula arvensis. Bl. ”Herba
valde nodosa”. Wahlenb.
Knut-fodra, v. a. 1 brädfodra knutarne på
ett hus. Vm.—bl.
Knut-fodring, f. brädfodring inskränkt
endast till knutarne. Nk.—bl.
Knut-fólk, n. pl. menniskor som vid bröllop
vistas utanför huset såsom åskådare. Hs. (Bjur.).
Knutare, m. pl. id. Hs. (Gnarp).
Knut-friare, m. en som smyger sig fram
(till husknutarne) för att fria. Sdm.
Knut-kar(l), m. karl som vid bröllop vistas
utanför bröllopshusct. Hs. (Bj.).
Knuta-skalle, knut-skalle, m. den yttersta
ändan af stocken, som sticker utom väggen på
en byggnad. Nk.
Knut-öl, n. Drikka knutöl, säges om
hästar, som få stå ute och svälta, under det att
deras egare eller vårdare innanför taga till
bästa. Sdm. (Thoresund).
Knyta, f. omlindade eller med omslag
försedda mindre föremål. ”E trollknyta”. Ög.
Knyte, n. 1) (i riksspr.) knyte; 2) småväxt
fruntimmer. Vm.; 3) en liten argsinnt qvinna.
Ög.
Knytning, f. knipplad spets, virkning. V. Dl.,
sm. (Vestbo). Knyttning. Öl.
Knytt, adj. 1) knuten. ”Knytt näve”.
Svealand.; 2) knuten i växten, liten. Ög. Knötter,
adj. id. Bl. Knötten, adj. liten till växten,
liten och nätt. ”Knötten häst, knöttet korn”.
Sm.,vg.
Knytte, coll. n. småskog, kratt. Kl. Jfr
knatte.
Knöttet, adj. n. 1) litet, ej tillräckligt; 2)
fattigt. ”Dä ä möe knöttet för ’an”. Sm.
(Vestbo, Östbo). Jfr knattet.
Knött-händt, adj. nätt i händerna till smått
arbete. Sm. (Vestbo).
Kärring-knut, s. karl.
Knåpa-mat, m. matpersedlar, som fordra tid
och tålamod; något hvaraf man ej kan äta sig
mätt utan mycken tidspillan. Vb.
Knåpa-mes, m. en stackare, som ingenting
får ur händerna, ingenting uträttar. Knåp, n.
en som trögt och långsamt gör något arbete.
Vb. Knåper, m. id. Nk.,vm.,mp.
Knåp-göra, n., knåp-syssel, f. göromål, som
fordrar tid och tålamod. Vb.
Knåpsam, adj. 1) som alltid har något för
händer; 2) senfärdig, långsam. ”Dä ä
knåpsamt arbete”. Vm.
Knåpuger, adj. som gör någonting
långsamt. Nk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
