Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- K
- KÅL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satta pålväggen af det i tvenne båtar fördelade
manskapet, hvarefter kålken, i hvars garn laxen
fastnat, upphemtas i den ena båten. Nb., vb. S.
karsina. Jfr ir. colgan, lax.
Kållk el. kålk (ipf. -ä), v. a. med en sådan
not fånga lax. Nb., vb.
KÅLLPA, v. a. 1 fiska med krok uti en isvak.
Sm. (Kronob.).
KÅLLÄ, f. kjortel, underkjortel. G.
KÅL-ORM, kål-stelk, s. kål.
KÅLT, m. kläpp (i en skälla). Hs., åm.
KÅLÅ, adj. 1) sotig; 2) ankommen, rörd. Fl.
(GK., K.). Kolo, id. Fl. (P.).
KÅM 1 (n. kåmmt), adj. 1) illa saltad, äcklig.
"Kettet ä kåmmt"; 2) kåm i magen, säges om en,
som efter brännvinssupande äcklas och önskar sig
saltad mat. Ils. (Db., Bj.).
KÅM 2, adj. icke glänsande, dunkel, blek; om
en mulen himmel, svagt brinnande ljus, anlupet
silfver eller stål, och nästan om alla fårger, utom
den högröda. Fl., hj. Jfr fn. káma, v. a. besudla,
smutsa; kám, n. smutsfläck; e. dial. coom, adj.
smutsig; holl. kaam, f. möglig hinna på
dricka, ättika; nht. kahm, m. id.
KÅMJÖNA-BLOMMOR, f. pl. kumminblommor.
Sk. (Onsjö).
KÅMM, kåmma, re-kåmm, s. kamm.
KÅNG, n. 1) plötsliga, skoftals påkommande
anfall af vanmagt, konvulsioner, dåning o. d.
"Flekka blir änna blå um läppar, när kångä
kemmer åt’na". Nk.; 2) ostyrighet hos bästor. Ög.
(Ydre). Jfr kangs, kyng.
Kånga, v. n. 1 vara ostyrig; om hästar. Ög.
(Ydre). Kångstera, kónstera, v. n. 1 id.
"Hästen kångsterar". Sm.
KÅNG, kånger, kångäs, s. kangs.
KÅNGA, kånge, s. kang.
KÅNGLA, v. n. 1 1) bära sig ovigt åt, så att
något går långsamt; 2) onödigtvis sysselsätta sig.
Troligen samma ord som kangla 2.
Kångel, n. onödig, tidsödande
sysselsättning. Ul.
KÅNGEL-VÄV, kångero, kångerövel, kångro,
s. kangro.
KÅNKA, kånkla, kånkled, kånkle-raja, s. kånka.
KÅNKE, s. kanke.
KÅPA, f. 1) läderdyna med eller utan
messingsplåt, utgörande ryggdelen på en sele. Sdm., nk.;
2) kåpa på näbb, snäsor. Sdm.
KÅPE-KJORTEL, m. lifkjortel; barndrägt. Ög.,
vg. sm.
KÅPP, m. klimp. Dl. (Elfd.). Ir. caob, id.
KÅPPAS, s. kamp 2.
KÅPPL;(-a, -a), v. n. slå kullerbytta, falla
omkull. "Faron je int stor når góssan kåpplar å
bäinen står i vädre; hur e vill ha se ti stul på
hovo, ha vi int frälsta än". Fl. (Öb.). Jfr nht.
kopf, n. hufvud.
KÅRA 1, f. liten kur, koja. Fot-kåra, f. då
man i köld stoppar väl om fötterna med
sängtäcket. Hs.
KÅRA 2 (ipf. kåra), v. discript. göra något
långsamt. "Kåra å lappa", långsamt lappa. Fl.
(GK., K., P.). Är det samma ord som kåra 4,
v. a. skära, tälja smått, eller kåra 3, v. n.
blåsa litet?
KÄRA 3, v. n. 1 blåsa helt sakta, blåsa litet.
"Dä kårar ópp sej å bler stórm". Vl., vg., kl., sm.
Karra, v. n. 1 id. "Ä karrar å blåser lite amått,
så vattne en smnlo krusar sej". Fl. (Nl.). N.
kåra, v. n. bliåsa litet; om en svag vindpust på
hafsytan.
Kajsa! Blås kajsa! vanligt utrop af
skärkarlarne, då de sätta upp seglen och tillönska
sig god vind. "Kajsa friskar", vinden friskar.
Kare, f. små-våg, liten bölja på sjön. G.
Kåre (pl. -rar), m. l)eg. liten vindpust,
krusning på hafsytan; frisk vind i seglen. Riksspr.
Kåra, f. id. Vb.; 2) rysning (i kroppen). "Dä
gikk ända en kåre över ryggen". Sdm.
(Björkvik). "Ja känner en kall kåre i mej". Vg.
"Dä rann en kåre över mej". Vm. Kåra, f.
id. Vb. Jfr kårna. Fn. kári, m. a) vind; b)
vindens gud, Fornjoters son; n. kåre, m. liten
vindpust; georg. kári, vind; lt. caur-us (corus),
m. nordvestvind.
Kåring, m. liten vind. Ög. Kårring, m. id.
Sm. Deminut. D. kuling, frisk, strykande vind.
Kårna, v. imp. 1 känna rysning. "Dä
kårna i mäg", en kall rysning genomgick mig. Vg.
Vind-kåre, m. vindflägt, vindpust. Kl.
Vädur-kårä, f. liten vindpust, krusning på
hafsytan. N. G.
KÅRA 4, v. a. 1 1) skära, tälja smått med
med knif (eller yxa). Sm. (Vestbo), mp., jtl. Kora
(ipf. o. sup. kora), v. a. tälja. Vb.; 2) kåra ur,
v. a. hugga (kärl) ut ur hela stockar, genom
urhålkning förfärdiga (kärl t. ex. byttor o. d.) af
hela stockändar. Sdm. N. kaura, v. n. skära
spånor, skära i vedträn, på det att de lättare må
kunna antändas. Jfr gr. κειρειν, skära, afskära;
afhngga; κουρυειν, v. a. afskära (skägget),
barbera.
Kåra (pl. -ror), f. tunn spån, hyfvelspån. Nk.
Kåre (pl. kåre, def. karán), f. id. Hs. (Db.).
Kåre, m. id. Jtl. Köla (pl. -lor), f. spån. Gstr.
(Ockelbo). N. kaure, kåre, m. id.; lapp. kara,
spånor, hyfvelspånor; kora, korr, skåra, skal.
Beslägtadt är troligen gr. κσυρα, f. skär,
skärning, afskärning.
Kåre, m. 1) stor knif. Vl., dls.; 2) svärd.
Sk. (Ihre, gl. 1, 1053; nu föråldr.). D. kårde,
svärd, värja; isl. korði, m.; n. kåre, m. id.; fin.
kuuras, knif (J. A. Lindström, om den
keltisk-germ, kult., s. 193); lapp. korr, liten knif, knif
af ringa värde; sp. corte, knif; holl. kortelas,
f. kort och bred sabel; gl. sv. kurtelas, id.
(Sigismunds hist. 1, 424); böhm., pol. kord, svärd;
ung. kard, svärd, sabel; ryss. kórtik, ett litet
svärd; osset. kard, a) knif; b) svärd; gr.
κουρις, f. a) rakknif; b)ullsax; afg. câra, stor
knif; beng. curi, knif; hindost. kârd, id.; skr.
karttari, f. a) knif; b) litet svärd, af krit, att
skära, hugga.
KÅRA 5, s. kara 2.
KÄRA-TAPP, s. kar.
KÅRDE, n. 1) as; 2) oduglig menniska. Kl.
Jfr fn. kar, n. smuts.
KÅRE 1, m. safring i trän. Sdm. Jfr kåra 4.
KÅRE 2, s. kåra 3 & 4.
KÅRE, kåring, kårna, s. kåra 3.
KÅRGA, s. kórja.
KÅRM (pl. -ar), s. gorm, sid. 208.
KÅRNA, Kåta, n. pr. Katharina. Sm.
KÅS 1 (pl. -or), t. sammankastade stenrader
eller utgräfningar vid stranden, hvaremellan båtar
uppläggas. N. Sk., hl., bl., kl. Ro-gång, m. id. Sm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0409.html
