Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KÅS ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Uppvidd.). Deraf öke-kåsa, f. def. en sådan kås
för uppläggande af ekor. Kl. Flera ortnamn ha
häraf erhållit benämning, t. ex. Abbekås i
Skifvarps socken i Vemmenhögs h., Kåseberga,
mellan Löderup och Valleberga i Ingelstads h. af
Skåne. Jfr kas 3, der ordets härledning och
fränder omtalas.
KÅS 2 (pl. -ar), m. skål. Kaus, m. id. Kl.
Kåsa, f. Vg., dls., öl.; kausä, f. id. G. Kås, kaus,
kåvs, körs (hårdt k), m. mindre lerkärl med
utseende af en skål och ett öra. Sk. Kaus, m.,
kousa, f. skål. Bl.; kaus, kous, f. id. Runö, Nukkö.
Kövs (hårdt k), m., kåjs, kåsa, kåksa, f. 1)
lerkärl med ett öra; 2) skålformigt öskar. Hl. Kåks,
m. mindre lerskål med öron. Bhl. Kjöksa, f.
skål. Vg. (Elfsb.). Kosa, f. 1) liten kopp eller
tumlare, heldst med tvenne vågräta öron, af
metall eller trä, som nyttjas i st. f. brännvinsglas;
deraf Lapp-kosa, f. och är hos Lapparne vanligen
af silfver med löfverk kring brädden, men är
stundom af trä, hvilket då ofta är mycket väl och
konstfärdigt arbetadt. Åm., vb., nb. Kosa, f.
tumlare. Dl. (Mora), vm.; 2) skål af silfver med
vågräta öron. Ög. (Ydre); 3) skopa, öskar. Vm.
(Nora), vl. Kåjsä, f. öskar. G. D. d. kous, kouse,
lerkärl med ett eller två öron; kousken, n. kruka
med ett öra; kovsken, liten skål; n. koks, f. a)
lerkärl med öra; b) skålformigt öskar med
handtag;, holl. kous, f. ett slags dricksskål; ns. kausse,
öskar af trä (B. W. B. 2, 755); kowse (Dähnert,
251); lett kauss, kausis, skål, bäcken; lit.
kauszas, m. skål med öra; öskar; esthn. kaus, skål;
slav. casa, f. drickskärl; e. dial. cuskin, id.; lapp.
kokse, slef; silba kokse, silfverbägare; kautia, skål;
moes. kas, n. kärl: σκεῦος, κεράμιον; gr. χόος,
sammandr. χοῦς, m. krus, stop; hebr. כוֹס, f.,
kås, bägare; chald., syriska och arab. id.; afg.
kâsa, kopp, skål; gael. cascar, m. bägare; ir. casc,
kärl (Pictet, 106); skr. kaksa, skål, vigtskål; kosa,
m. o. n. drickskärl.
KÅS 3, m. håll, led, rigtning, kosa. "De ska
gå at den kåsen". Sk. N. kos, m.; d. kås, id.
KÅS 4, m. fånig, svagsinnt menniska, tok. Vb.,
mp. Kås, n. id. Hs. (Db.).
Kåsa, v. n. 1 prata tok, gyckla, narras.
Kåsas, v. d. 1 id. Hs. (Db., Norrala). Skjåsa, id.
Bhl.
Kåsa, f. halfgalen qvinna. Hs. (Idenår).
Kåse-rè, n. tokighet. Hs. (Db.).
Kåset el. kåsut, adv. galet, oriktigt. "Rätt
eller kåse". Hs. (Db.).
Kåsing (def. -gjin, pl. kåsinga, def.
kåsingán), m. narr. Hs. (Db.).
Kåsug el. kåsèt, adj. tokig, fånig. De
konjunktiva formerna äro kåsugan (f. kåsuga, n.
kåsut); kåsetan (f. kåseta, n. kåset). Hs. (Db.).
Kåsut, adj. id. Jtl.; kåsot, kåsig, id. Åm.;
kåsätt, kåsut, id. N. Åm., mp., vb., nb. Kåsu(g),
yr, yster; om barn. Gstr. (Ockelbo). Kåsogr,
som bär sig oskickligt åt. Fl. (Nl.). Kåsen (n.
kåset), adj. 1) förtrollad, förgjord, bakvänd. Vg.,
ög. (Ihre, gl. 1, 1054, 1068). "Dä ä liasóm
dä va kåset"; 2) stel, förlamad genom skrämsel,
köld eller sjukdom; hängsjuk. "Han ä så kåsen.
Ja ä så kåsen i hännerna". Hl., vg. Kåsen,
kossen, kusen, kussen, 1) förtrollad, förgjord,
bakvänd, oefterrättlig. "Pågen ä rent kåsen,
bär se åd sóm en stölle". Sk. (N. Åsbo); 2)
frusen; 3) lam. "Ornen ä kossen i benen" 4)
olustig, illamående. Sk. (Gärds, Ox. Skytts).
Kusen, adj. modfälld. Nb. (Råneå, N. Cal.).
Kås-vulen, adj. narraktig. "He är kåsvule
te blàdra óm gamla tie". Hs. (Db.).
Anm. Kås 4 med ättlingar böra troligen
härledas af fsv. kiusa, v. a. a) förtrolla,
förhexa. Rimkr. "Gud vet om the swenske æro
nu kyste"; b) tjusa (eg. genom magisk sång).
Iw. o. Gaw. 287:
"han sa til mik swa rædhelik
som han vilde kiwsa mik".
Jfr kusla, v. n. trolla, kósma, v. n. id. Rdq.
1, 235, 236.
Kåsninga-blåst, adj. uppblåst; om
hornboskap. Orsaken till sjukdomen tros vara att
korna med gräset ätit vissa larver (s. k.
åmmor); botemedlet är då att gifva kreaturet in en
kåsningamark. Vg.
Käta 1, v. a. 1 förlusta, förnöja. "Kat sig",
hoppa af glädje; säges äfven om den, som
springer derföre att han länge varit stilla och är
angelägen att fritt få röra sig. Dl. (Elfd., Våmh.).
Käta 2, f. liflighet, ifver. "Arbeta kätä ör
si", arbeta ifvern, kättjan bort. S. G. Fsv.
kæti, kæte, f. a) glädje, munterhet, yrhet. UL.
S.S. 1, 42, 288. Sv. Pr. K. f. 32. Sv. Pr. L.
XX, s. 54, 286. S.F.S. 5, 376. St. Rimkr. s.
107. S. Marg. f. 8 v. Vadst. Klost. R. s. VII;
b) kätja; deraf kætis qvinna, f. sköka. Cod. A.
27, f. 92: "skøra kætis qvinnor"; fn. kæti, f.
glädje, munterhet; n. kjæta, f. id.
Käta 3 (def. -n), f. gödande saft, must i
jorden; gödselvatten. "Kätan rinner från
ladugåren ner i ängen". Sm., kl. Käte, m. Sm., kl.
Käde, m. id. Hl. Fn. keita, f. gammal urin.
Käta 4, v. a. 1 gifva saft och must åt
(jorden), göra bördig och fet; göda. Kätja, id. Kl.
"Stubben sóm ruttnar kätar ifrån sej". Sm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
