Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- K
- KÄG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stormodig, stursk. Sm., bl. Åv-käftig, trätlysten,
argsinnt. Sdm.
KÄGAS, v. d. 1 vara ifrig. Hs. (Db.).
KAGG, adj. kättjefull, begärlig efter älskog.
Hs.
KÄGLA, käjla, v. a. 1 uppsätta (torf) i små
högar (käglor) till torkning. "Käjla tórv". Sk. (Ing.).
D. kægle, id. (Moth).
KÄGLA SEJ, v. r. 1 stegra sig: om hästar. Sk.
(Ox., Ing.).
KÄGRA-BUSKE, m. Ledum palustre. Götaland.
"Ob usum contra tussin ferinam". Wahlenberg,
fl. suec.
KÄKE (pl. -ar), m. käk. Kjåk, kjåke, $m.; kjåk,
id. Vl., vg., bl. Fn. kjálki; n. kjakje; fe. ceave;
pol. szczeka, f.
Kjåke-länk (pl. -ar), m. kindked. Vg.
Kjåk-rem (pl. -ar), m. remmen på
betslet, som går under käkarne. Ög. Kek-rem, m.
Vb. Käk-band, käks-band, m. Ö. Dl.
Kek-band, id. Vb.
Käggla, f. en som ofta småträter. Sm.
Käka, v. n. 1 tala emot, gräla. Vg. (Mark),
sm. (Vestbo). Keek (ipf. -ä), id. Vb. Käkla,
v. n. id. Käkla mot. Mp., hs. Käggla, id.
Sm., vg. N. kjekla; ns. käkeln (B. W. B. 2,
718).
Käkel, n. oredigt och med ondska blandadt
tal mellan flera personer. Fl. (Nl.). Ns. käkelije
(B. W. B. 2, 718).
Käkka, v. n. 2 gifva ljud ifrån sig; eg. om
gäss när de gå i sällskap. "De käkka som dä
va en lyng gäss". Sk. (Ox.). D. kække.
Käkkra, kägra, käga, v. a. 1 pålägga
kindkedjan (på hästar). Sk. Käkra, kägra, Hl.
Käks, käkks, käksande, n. gräl, upprepande
af ett och detsamma i trätosam ton. Allm.
Käksa, käkksa, v. n. 1 1) med munnen
hastigt nappa efter något. Hs.; 2) i trätosam ton
alltjemt upprepa ett och detsamma. Allm. Käkks
(ipf. -ä), id. Vb.; 3) käksa fromme, taga för sig
det man icke kan gå ut med, försöka sin lycka,
komma fram i otid, tala eller göra något
obetänksamt. Vg. (Skar., Elfsb.). Ihre (gl. 1, 1052)
betraktar käksa, altercari, såsom freqvent. af
kifva, id.
KÄKKA, 1) v. a. o. n. 2 fatta tag i, hugga fast i,
fastna. "Nåla käkkte i näven. Metakroken ha
käkkt i kraken". Nk., vl.; 2) käkka sig, rispa sig
på något hvasst, t. ex. en krok. Vl.
KÄKSI, n. båtshake. G. Käks, kekks, m.
harpun till sjelfangst. Runö, Dagö. Käks, -ä, n.
mindre båtshake. G. Käksa, -n, f. id. Dl.
(Floda). Käkksa (pl. -se, def. sán), f. en trekrokig
ram, hvarmed torfven drages upp ur diket. Hs.
(Db.). Fsv. kexi, kejs, m. båtshake. GL.; fin.
keksi, id.; n. kjex, m. ett redskap hvarmed man
upptager fisk ur hafvet.
Käks fast, v. a. haka fast. "Käks fast!"
haka fast! utrop vid timmerflottning. Vb.
KÄL 1, n. 1)hufvud på en räfsa; räfsans
tvärträ hvari pinnarne sitta. Räfse-käl, n. Ul., ög., kl.
2) travirket, hvari pinnarne på en åkerharf sitta. Ul.
KÄL 2, m. skaft. Spad-käl, m. spadskaft. Sdm.
(Björkvik).
KÄL 3, m. rund, urhålkad list i snickararbete.
Allm. Käll, m. id. Ög.
Käla ur, v. a. 1 urhålka. "Käla ur kubben
te en ho". Nk. "Källa ur en stókk". Vm.
Källa, v. a. 1 göra en inrundad list i
snickararbete. Ög.
Käll-hövvel, m. hyfvel till en sådan list.
Bhl;, Göteborg, m. fl.
KÄLAD, kälablomå, kälabränna, kälas, kälda
källeroning, källfly, källgang, källmig, källseg,
källvind, s. kala 1.
KÄLE, n. propr. f. af Käll, lt. Kilianus. Sk.
KÄLEN, adj. kinkig; om barn. Sk. Kälut,
otålig, id. Jtl.
KÄLL, n. täcke: 1) yllesvep kring lindebarn.
Sk. (Ing.); 2) hästkäll, n. hästtäcke. Åm. N.
kjell, tjell, n. sängtäcke; fn. tjald, n. a) tält; b)
förhänge: aulæum; d. d. tiald, yllekläde, närmast
blöjan, hvari ett spädt barn svepes.
KÄLL 3, s. källen.
KÄLL 4, s. käl 3.
KÄLLA s. katt.
KÄLLARE, m. källare. Riksspr. Fsv. kællare,
m. a) källare. S.S. 3, 61. S. Bern. f. 7 v.; b)
vinkällare. St. Rimkr. s. 125; fn. kallari; d. kjelder;
fht. kelre; mht. kellære, kelre, m.; fe. cellera; lt. cella. Deraf i landskapsmålen:
Källar-byrn, m. eg. källarbjörn; den som
vid gästabud tappar upp dricka ur källaren och
bjuder det kring. Ul.
Källar-hals-båsk, m. Daphne Mezereum.
Vb.
Källar-vål, f. flicka, som har hand om öl
och dricka vid bröllop. Ordet böjes såsom ett
maskulinum, men är femininum. Hs. (Db.).
KÄLLE-BUSE, s. kala 1.
KÄLLEN, adj. blåsur; om mjölk, som ej
löpnat. Ul., ög. (Gullbergs h.). Källig, Kl.
(Stranda, Tjust); gäll, id. Ul. (Rosl.); käll, 1) id.
Kl.; 2) sur och frusen. "Käll ved", ved som är
vattenbyrd och frusen. Vm. Ns. keller, blåsur;
om mjölk (Richey, 415). Jfr kala 1.
Källna, v. n. 1 blifva blåsur; om mjölk. Kl.,
ög. Ns. kellern, v. n. löpna; om mjölk (Idiot.
ditmars. 415).
KÄLLGANG, s. kala 1.
KÄLLING, källing-att, s. karl.
KÄLK, m. märg. "Drikka kälk i bena". Vg.
Kälk-ben, m. gröfsta benläggen af oxar,
hvars märg användes till smörja och klyfda
benet till is-lägga, f. ett slags skridskor. Vg.
KÄLLDSUG, källsåg, s. kala 1.
KÄLLTING, källtring, småkälltring, s. kilta 1.
KÄLL-TÓRSKA, s. kala 1.
KÄLLTRING, s. käras.
KÄLLUGUR, s. kela.
KÄLP, kjelp, m. 1) handtag i ett ämbar; 2)
käpp, pinne att taga uti. Vg. Fn. kilpr, m. hank,
hvarmed handtaget fästes till ett ämbar.
KÄLTA 1, v. n. 1 smått hosta. "Han går
jämt å kältar". Hs., vm. Fn. kelta, költa, v. n.
hosta.
KÄLTA 2, v. n. 1 skälla; om hundar.
"Hunden står å kältar". Vm. (Herv., Id.). Fn. gélta,
v. n. skälla: latrare.
Kält-hosta, f. liten hosta; småhosta. Hs., vm.
KÄMJA, v. n. 1 prata hit och dit om samma
sak. Sk. (Ox.). Fn. kiammi, m. käke.
KÄMMBA, kämmekåmm, s. kamm.
KÄMPAJTI, kämpasäd, kämpe, kämpen,
kämpäs, käppäs, s. kamp 2.
KÄM8A, v. n. 1 med svårighet tugga. Ul.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0412.html
