Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L - LAG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattenflöde, som uppkommer derigenom att det
läcker t. ex. genom taket eller derigenom att
vatten hälles ut. Vb., nb., hs., jtl., dl.; deraf
vattu-lok, vattuflöde på sådant sätt uppkommet. Dl.,
mp. Vöttu-lok. "Hä lak frå takä, sä hä sto
vöttuloken ätter ä på gólvä." Lök, m. id. Vb.;
2) f. en ränna på golfvet, der våtvaror spillas.
Hs.
Lok-romm, n. ställe i en ladugård, der
spillningen och urinen bortrinner. Vb. (Nordmaling).
Lakan, n. öppning å käril, hvarigenom det
läcker. Hs.
Läkil, m. hål i damm för vattnets utrinnande.
Hs. (Db.). Lekil, m. id. Gstr.
Läkka, v. a. 1) tappa, tappa ur. "Läkka
björkelag"; 2) destillera. "Läkka brännvin. Ä
dä läkkadt (el. läkkt)?" Sm.
Björk-läkka, f. björksaf. Sdm.
Läkke-tratt, m. distiller-tratt. Sm.
Lög 1, f. 1) tvättvatten, badvatten. Vg., sm.
Löga, f. badvattcn. ”"Om lögan ä varm, får du
tvätta barnet". Kl. Löga, lögja, f. id.; deraf
fåre-löga. Ög.; 2) kokhett vatten, hvari slagtade
svin skållas. Ul. Löga, f. id. Nk. Fn. laug,
f. bad, badvatten; fsv. lögh, f.
Lög 2, m. sjö; förekommer i sjöars namn t.
ex. Lilla Lög, Stora Lög. Dls. Mälarens gamla
namn, i fn. (hos Sturleson) Lögrinn (Loginn,
Lauginn), Lögaren hörer hit; ordet betyder
således egentl. sjön, så kallad i anseende till sin
storlek. Fn. lögr, m. a) vätska; b) haf; lögir,
logir, lægir, m. haf; fe. lacu, lac, m. sjö; lt.
lacus, m.; frans. lac, m.; it., sp. lago, m.; e.
lake; Schwab. lache; ns. lake, f.; bret. louch, f.
id.; fht. lacha, f. träsk (Graff 2, 110).
Löge-tråg, n. tvätt-tråg. Vg., sm.
Lög-da(g),, m. lördag. Fl. (Öb.). Laudag, S.
G.: lov-dag, id. Dl. (Mora); ljorda, Sk. (Lugg.), bl.
Fsv. löghardagher, löghardagher.. VML. ÖGL.
Löge-vatten, n. vatten, i hvilket nyfödt
barn tvättas. Sm. Fn. lauga vatn, badvatten.
Lagg (ipf.-a),) v. a. lägga, hopsätta stäfverna
på laggkärl. Fl. (Öb.). Lagg (ipf. -ä), id. Vb.;
lågga, id. Dl. (Elfd., Våmh.). Fn., n. lagga,
id.
Laggande, adv. till yttersta brädden fullt;
om träkärl. Kl.
Laggare, m. tunnbindare. Dl. (Husby), vm.,
vg., sm. I Ö. Dalarne säges låggär (pl. -är,) (Elfd.,
Mora, Våmh.), lagger (Orsa), lagqbanndar,
Gagnef; i Nerike lagg-bindare, m. N. laggar, id.
Lagg-kara(r), m. pl. vestgötar som fara
omkring med laggkärl. Vg. (Vadsbo).
Lygge (pl. -gar), m. skåra, som tunnbindaren
skär i ändarne af tunnstafvarne och hvari bottnen
infälles. Sk. (Ox.). D. lugge el. lug, id.
(Moth).
Lägg-wiÐ (pl. -ir), m. trä, tjenligt att
deraf förfärdiga laggkärl. Dl. (Våmh., Elfd.).
Le(d) el. laj, adj. som man lider af: 1) led,
ful; 2) stygg, förhatlig; 3) ledsen, förargad. Allm.
Fsv. leþer, ledher, leid, a) ful. Sv. Pr. L. LIX,
s. 23; b) ledsam. UL.; fn. leiđr; fht., nht. leid;
mht. leit, n. leid, lei; d. led; frans. laid.
Lajheit, f. otäckhet. Sm. (Östra h.).
Lajs, v. d. ledas, hafva ledsamt. G.
Leden, adj. äcklig. Bhl.
Leding, leing, m. 1) ful, stygg menniska.
Svea-, Götaland; 2) djefvulen. Sm. Den lee el.
den löje, id. Sk. (Onsjö, N. Åsbo). Löjens-ty,
n. 1) eg. djefvulstyg; 2) hastigt påkommande
sjukdom. Dråens-ty, n. id. Bl.
Leis, adj. ledsen. Fl. (Öb.). Letter. Sm., nk.
Leska 1, förtretlighet, arghet; förargelse.
"Leskan dryper av honom", om en förtretlig
menniska. "Skölja leskan av sej", om förtretliga
menniskor, som äro i vattunöd. Hs. (Bj.).
Leska 2, f. förtretlig, förarglig menniska. Ul.
(Simtuna h.).
Leskas, v. d. 1 vara led, förtretlig, stygg.
Hs. (Db.).
Leskug, adj. förtretlig. Hs.
Letta, f. leda, afsmak, motvilja. "Ha letta
för äta. Känna letta för e menniska". Nk.
Le-vis, adj. led, elak. Ul.
Leidu-gån, adj. ledsam, förtretlig. Dl.
b) Lida: ire, procedere.
Led, n. arbete i en viss ordning eller
omgång, hvartill socknemän uppbudas. Vb.
LeÐ, f. väg, kosa, håll. Dl. I andra
munarter le, f. "Vill du åt dai lea?" vill du åt det
hållet? "För’en på lea!” visa honom vägen!"
"I ä kummen ur lea", ni har gått vilse. Sm.
Deraf nor-leen, öster-leen, synner-leen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
