Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L - LAD ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. id. S. G.; larka, f. liten låda; deraf slälarka,
f. Ög. Fsv. ladikka, f. liten låda. S.F.S. 1, 3
häft.; d. d. lædike; nht. lädchen; ill. ladica;
mag. lada, dimin. ladika, id.; ryss. larik,
liten kista.
Ladda 2 (pl. -der), f. häck, sidostycke till en
höstvagn. Sk. (Luggude, Bjäre). D. d. lætter
el. leirer; fe. hlædre; holl. ledder.
Lädde-häkk, m. vagnskorg till en höstvagn,
sammansatt af tvenne lädder. Hl. (Harplinge).
Lädde-vöjn, m. häckvagn. Sk. (Lugg.).
Läder, m. två på något afstånd med
hvarandra hopfästade sparrar, som läggas på underredan
af en vagn, då man forslar större gråsten
eller rundkärl; deraf sten-läder, m. Sk.
(Ox.), bl.
Lässa (ipf. lässte,) v. a. lassa, lägga lass
på kördon. Allm. Fsv. læssa, VGL.; fn. hlessa
(af hlass, n.); d. læsse; n. lessa.
Läss-’ävvel {pl. -ävvlar,) m. trästång på en
släde för att dermed fastare kunna fastbinda
höet. Dl. (Våmh.).
Löd’, löda ópp, v. a. vinda upp t. ex. sten
o. d. Fl. (Qv.).
Lödo, f. grof stång, eller sparre, med hvilken
någonting vindas upp. Fl. (Qv.).
Lödu rensl, f. rissel att rengöra spannemål
med. Vb. (Skellefte).
Ladis-dign, adj. svag; om hästar som äro
födde före Philippidag (1 maj). "Russet jär
ladisdign". N. G.
Ladis-digna, f. en svaghet hos hästar, som
äro födda före Philippi dag. "Russet har fat
ladis-digna". N. G.
Ladis-sväjkjen, adj. om våren utmagrad och
svag af brist på foder; om hästar och boskapskreatur.
Ladis-sviken, id. "Russet jär
ladis-sväjket". N. G.
Låes-ko, f. ko som kalfvar om våren. Hs.
(Db., Norrbo, Ljusdal, Jerfsö).
Laffsa, v. n. 1 1) gå illa, tungt; eg. i
strumpsockorne. Sm., ög.; 2) gå släpande, draga
benen efter sig. ”Gå å laffsa”. Sm., bl.
Laka, v. a. o. n. 1 1) rinna, flyta sparsamt,
smått. Vb. "Björkera börja å laka". Sm.; 2)
komma något att rinna, tappa ur. "Laka ur
potatismjöl". Sdm. "Laka björkelag". Sm.
"Laka på", ösa på, späda på. Ul. Laka (ipf. laka,)
v. a. förse med saltlake. Vb.; 3) tvätta, byka.
"Laka byk". Sdm., vg., vl. Laga, id. Hl.
(Morup, Landa). Fn. laga, v. n. rinna, framflyta;
n. laga, v. a. öfvergjuta med vatten, i
synnerhet kokande.
Lak, m. byk. Rdq. 1, 152.
Laka-blaut, lakk-bleut, lök-blaut, adj.
genomblöt, så att det rinner af en. Lakk-vot,
lök-vot, lökäna-vot, adj. id. Vb. Lakkene-våt,
id. Vm.
Lakka, v. n. 1 rinna, flyta droppvis.
"Svetten lakkar åv’en. Dä lakkar ur brännvinspipan".
Vl., nk., vm., sdm., sm., sk., hl., bl., fl. "Börka lakkar".
Sm.; laakk (ipf. lakkä,) id. "Han arbaitä sä
schvett’n lakkä". Vb.
Lakk, m. lank, det slags sämre bränvin, som
sist går öfver ifrån bränvinspannan. Hs., vl., vg.,
bl. Ätte-lakk el. ätte-lank, m. id. Sm., bl. Fn.
lakr, m. långsamt droppande; lakra, v. n.
rinna sakta.
Läka (pr. läke, ipf. lak el. läk, konj. lake,
sup. läkji,) v. n. sippra ut, sakta framrinna
genom springa eller hål; läcka. Hs. Läkkja (pr.
läkk, pl. läkku, ipf. lakk, pl. lukku, sup.
lukkjiđ,) Dl.; läkka (pr. läkkur, ipf. lakk), v. imp.
G.; läka (ipf, lak el. läkt, sup. lökke), N. Åm,;
läka {lak, likki), Ume, Calix; läka (lak, läki,)
Bygde; leka (lak, likki), Löfånger; lääk (lak,
lekkä), Skellefte.; lek (lekkte, lekkt), Lule; lek
(ipf. lak), id. Fl. (Öarne i Qv.). Fsv. læka;
fn. leka (lak, lekit,) v. n. droppa; d. lække,
id.; fe. leccan, irrigare; ns. lekken, rinna,
droppa (B. W. B. 3, 50). Jfr Rdq.3£ 152.
Lok, m. 1) det som läkt, runnit ut; litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
