446 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - MOS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

MOSTER-MANN, s. moder.

MOSTRAS, v. d. 1 säges om hästar, som då
de ridas, trötta sig sjelfva genom onödig
munterhet. Sm. (Vestbo).

MOSUGER el. måsuger, adj. matt, nedslagen,
svag, tynande utan att vara egentligt sjuk. ”Han
sir så kåker å mosuger ut”. Nk.,sdm.

MO-SYST, mo-systmann, s. moder.

MOT 1, n. 1) möte eller sammanstötning af
vägar, åar m. m. 2) olycklig händelse,
vidrighet. ”Dä ä mot å inga bot”. Vg.,sm.; 3)
gjutform, form att gjuta något i. Vb.,nk. Mod, n.
Hl; mått, n. Nb. (Lule); motan, n. id. Fl. (Öb.);
deraf kulmot, n. gjutform, hvari kulor gjutas. Vb.;
4) de gropar i gjutsanden, hvari järnet rinner.
Vn. Fsv. mot, n. möte, sammankomst. VGL.

SML. UL. GL.; fn. mót, n. a) möte; b) modell;
n. mot, möte; fe. môt; d. møde, n. id,; d. d. mo,
gjutform; fin. muotti, id.

Dö(d)s mans-mot, n. eg. död menniskas möte;
så kallas en hastigt påkommande sjukdom,
bestående i mattighet, förenad med olust och
svårmod. Sjukdomen uppkommer enligt
folktron derigenom att man mött en vålnad eller
gengångare (återgänge, n.). Götal.

Mita, v. a. 2 möta. Hs. (Db.).

Mota ihop, v. a. 1 drifva, fösa
tillsammans. Ög.

Motal, adj. 1) som går eller gör tvärtemot;
2) som svårligen låter göra sig. Vl.

Mot-byrd, m. motvind. G. Motbör, m. Jtl.,
dl. (Nås, Floda). Fn., n. motbyr, m. id.

Mot-båkke, m. motlutande backe. Dl. (Ohre).

Mot-luta, s. lauta.

Mot-ord, n. motsägelse. ”Motord finnes ej
i bibeln”. Vm. (Bergsl.).

Mot·skall, n. genljud. Sm. Gl. sv.
motskall. Kyrkoh. Visb. 17, 19.

Mot-skaft, adj. n. ogynsamt, olyckligt.
Hs. (Db.).

Mot-tåga, f. väg som lutar emot;
långsluttande och motlutande väg. Man säges
hafva mottåga, när man kör uppföre en
långsträckt sluttning. Vb.,åm.,jtl.,hs. Mottåg, n.
id. Hs. (Db., Jerfsö).

Mot-tågig, adj. långsluttande och
motlutande; om väg. Mp.

Motu, adj. motig, hinderlig. Vb.

Mot-veug, adj. 1) vresig; om ved; 2) fig.
besvärlig, krånglig. ”Dä ä så motveut”. Vm.
(Herv., Id.). N. motvida, vresig; om ved.

MOT 2, n. del af en hjulring. Vb. Mod,
hjul-mod, n. S. £k. Jfr mot 1, som troligen är
samma ord, emedan hjullöten sammanfogade möta
hvarandra.

MóTTE (pl. móttar), m. vän, förtrolig person.
”Dä ä goa móttar”. Vg.,nk.

MOTTEN, s. mutten.

MOTTIG, adj. (om mjöl) hvari finnes mott. Sm.

MOTTRA, v. n. 1 koka långsamt. Ul.

MOÄ, s. moge.

MUDD el. modd, m. Lapparnes pels eller rock
af renhud. Vb.,hj. Fin. muti, id.; fn. möttull,
öfverrock, mantel; ffris. mother; mht. muoder,
müeder.

MUDDE, m. glad menniska. ”Rolig
mudde”. Sm.

MUDDIG, adj. 1) äflefull, gyttjig; 2) våt. Sm.
E. muddy, grumlig, slemmig; ns. muddig,
gyttjig, grumlig.

MUDDRUGUR, adj. moddig, 1) om snö; 2)
äfven om hö som är blandadt med höfrö. S. G.

MUFFEL, s. mund.

MUFFEL, moffel, m. grof och plump person;
buffel. Ög. (Ydre).

MUFFS, n. företag utan drift på ett pjollrigt
sätt. Deraf muffsa, v. n. 1; muffser, m.; muffsi,
adj. Ög. (Ydre).

MUGA, mugg, mugga, mugger, s. moge.

MUGG, mugga, s. my 1.

MUGG, f. 1) mögel; arter af svampslägtena
Mucor, Aspergillus och Penicillium. Dls.
Mugga, f. Bhl.; miggla, f. id. Hs. (Db.); 2) fukt.
I denna betydelse mascul., enl. uppgift. Sk.
(Kulla-trakfcn). D. d. muggel, mögel; d.
muggenhed; lt. mucor, m. id.; gr. μῦϰος, m. slem;
alban, muk, mögel.

Muggen, adj. möglig; fuktig. Sk.,hl.
Mugged; id. Sk.; mukken, Vb.,bhl.; munken, G.;
muken, mukken, Sm. D. muggen; n. moggjen;
lt. mucus.

MUGGA f. litet magert och fult fruntimmer.
”Liten mugga”. Sär-mugga, f. liten qvinna som
ser trumpen ut. Svart-mugga, f. litet svartlett
qvinnfolk. Sveal.

MUGGA, muggig, s. munn.

MUKKA, f. slägga, järnklubba. Kl. Måkare,
m. Bl. (Östra h.), fl. (Nl.); mokare, m. Ul.;
mokär, id. Dl. (Mora). D. mukkert; holl., nht.
moker, m.; fin. moukka, moukari; sp. macko, m.

MUKÅ (pr. mykär, ipf. mukäd, sup. mukåd), v.
a. gräfva med spade. ”Mukå upp jett land.
Mukå dyngja. Kulla mykär dyngjn”. Ö. Dl.

MUL, n. mögel. Sk. (Vemm.). Muel, mujel,
n. Sm. D. mul; fn. myggla. Jfr mugg.

Mulas, v. a. 1 möglas. Hl. (Värö), sk.
(Harj.). Mula, v. n. 1 id. Bl. Fn. myggla.

Mulen, målli, adj. möglig. Sk. D. mullen;
fn. mygglaðr, myggligr.
[1]

MULA, s. mule.

MULAR, m. pl. vantar med blott tumme utan
andra fingrar. Sm.,hl. Mula-vantar,
mule-vantar<i></i>, m. pl. id. Sm.,nk.; mul-handske,
mule-handske, (pl.-skar), m. grof skinnhandske utan
särskilta fingrar. Ög.,nk.,sdm. Troligen af mund,
hand.

MULD, mulld, s. mala.

MULE (pl. mular), m. 1) eg. mun och
näsborrar på nötkreatur. Riksspr. Mäulä, m. id.
G.; 2) mun, trut (på menniskor). ”De slabbades
mule, de kysstes. Sk. Fsv. mule, m. mun
(hos djur); mulabet, f. mulbete. ÖGL.; fn. múli,
m. mun, mule, nos; n. mule m.; fht. mûla, t;
mûle, n.; nht. maul, n.; ns. muul; holl. muil, m.

Aksel-mule, m. den ändan på en
vagnsaxel, hvarvid skakeln är fästad. Sk. (Ox.;
föråldr.).

Mula, v. n. 1 1) smågnola, sjunga. Ög.; 2)
vara sticken, surmulen, ej vilja tala. ”Han
går å mular”. Dls.,vg. Fn. muðla, a) välta
omkring i munnen; b) mumla.

Mula-kasse (pl.-sar), m. mulkorg. Bl.
(Östra h.).

Mula·påse (pl.-sar) m. liten påse (tornister)
som hänges under mulen på hästar, då de ute
fodras. Sk.(Harj.,Ing.).

[1]

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0476.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 446 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|