- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
461

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N - NAP ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


NAPLÄ, napp, s. nappa.

NAPPA, v. a. o. n. 1 1) eg. (såsom i riksspr.)
hastigt fatta i, gripa, rycka till sig; 2) plocka,
utreda. ”Nappa ull”. Sdm.; 3) talesätt: a)
nappa i hop el. nappa hop, ryckas, dragas med
hvarandra. ”De nappa hop å slås„. Sdm.,nk.; b)
nappa kants el. kas, angripa, öfverfalla någon.
Gstr.,sdm.; c) nappa nytt, ett gammalt bruk, som
bestar deri att då någon erhållit ett nytt
klädesplagg och för första gången bär det, vännerna
skynda till, ryckande smått i plagget under
utropet: nappa nytt, nappa nytt, på detta sätt
manande egaren till skyldig undfägnad för visad
uppmärksamhet. Nk.,sdm. (Ornö), sm.; d)
nappa nöd, v. n. 1 gripa sig an. ”Han ville inte
göra dä, men nappade slutligen nöd å gjorde dä”.
Sm.; e) nappa råina, v. a. röna, erfara; då man
har ondt i sinnet. G. Fsv. nappa, v. a. a)
nappa, rycka. UL. VML.; b) plocka, ”nappa ax”.
S. F. S. 8, 209; n. nappa; d. nappe; e. nab.

Naffa, v. n. 1 lindrigt bita i något, såsom
då en häst roar sig att bita i kläderna.
”Svinen gå å naffa”, då de äta gräs. Sm.

Naffs, n. litet bett, litet stycke; smula.
”Inte ett naffs”. Ög.

Naffsa, v. a. o. n. 1 (freqv.), 1) nappa,
slita med fingrarne ett litet stycke. Sm.; 2)
sakta rycka, hugga efter; om hundar. ”Naffsa
kläderna”. Kl.,ul.; 3) småstjäla, snatta.
”Naffsa åt sig”. Vm.

Napel-alde, m. nypon. Ass-pikka, f. id.
G. Fn. alder, n. trädgårdsfrukt i allmänhet;
af ala, v. a. föda.

Naplä, v. a. o. n. i 1) småplocka, plocka
smått och försigtigt; 2) äta smått. Knaplä,
id. G. Nåppla, v. n. 1 sakta med
fingerspetsarna röra vid något. Fl. (Ingo). Fn. hnupla.
småplocka, snatta.

Napp, kluta-napp, n. 1) trådar af uppnappade
klutar; 2) tyg af sådant ämne. Sm.

Nappa-tag, napp-tag, n. 1) brottning, mindre
slagsmål; 2) godt tag, fast, säkert tag;
vanligen under brottning; 3) hjelp, understöd
”Der fikk han ett bra nappatag”. Allm. N.
nappetak, n. mindre slagsmål.

Napp·råin, n. strid, gräl. ”Kummä äi
nappråin”. S. G.

Niffs (ipf.-ä), v. a. nappa åt sig i hast. Vb.

Nippra, v. n. 1 smånappa; om småfisk som
ej sluker betet, utan endast tidt och ofta
nappar i det. Bl.

Nåp, n. 1) tag. ”Jag fikk nåp på honom.”
Vm.; 2) magknep. Sm.

Nåpa, f. liten klynna, hvarmed kirsbär
kunna afnypas eller nedtagas. Sm.

Nåppa, v. a. 1 plocka. ”Nåppa bär”. Åm.
Nååpp (ipf. o. sup. nåppä), v. a. 1) id. ”Nååpp
bära”. Nb.,vb.,jtl.; .?) nappa i, taga fatt.
”Han nåppä te’n. Nååpp dill säg”. Vb.

Nåppra, v. a. 1) eg. småplocka; 2) göra
något sakta. ”Han sitter der å nåpprär”. Sdm.
Nåppäs (ipf.-ä), v. d, täfla om. Vb.

NAPPER el. napp, adj. 1) knapp, svår. ”Mä
nappa nö (el. mä napper nö)”, näppeligen,
svårligen. ”Dä sker mä nappa nö, óm han kan
görat”. Svea-, Götal. Näpp, id. ”Mä näppe nöd”.
Kl.; 2) sparsam. Vg. Fsv. napper, adj. a) trång,
knapp svår. Næpper, id. S.S. 1, 19; b) ringa,
sparsam. S.S. 3, 149. S. Marg. s, 92:
”sannelika hawir thu klælher ællir nakat owir thina
nappaste widherthorft”; fn. hnupper, hneppr, adj.
trång, ringa.

Nappa, adv. nämligen. Vg. Näppe, id.
”Mä nö å näppe”. Bl.,hl.,sm. ”Mäd nöd n
näpp”, id. G. Näppast, superl., knappast. ”Sóm
nappast sker dä". Vm.,hs. Näppare, kompar.
sämre. Fsv. nappa, adv. näppeligen. Spec.
Virg. s. 246: ”nappa æ; enna handa
widherqwekilse til eldzins tarf widhertorhog”.

NAR el. nara,(pl. narar) m. eller f. pinne,
dymling eller tvärslå på en dörr, botten eller
bräder för att sammanhålla dem. Vb.—sm. N.
narve, norve, m. tvärslå på en dörr, bord; lapp.
naran, träpinne.

Nara 1. v. a. l 1) sätta tvårslå på en
bräde. Ul.; 2) förse med dymling. Dl. Nara (ipf.
o. sup. nara), v. a. id. Vb. Jfr fn. nara. v.
n. beständigt vara hos en. Skirnissmil, stroph. 31.

Nara·napp, m. ögonvagel. Fl. (GK.,NK.,
P.,K.). Naran-napp, m. Fl. (Qv.); nara-nippa,
f. Fl. (Ingo); öga·napp, m. id. Fl. (Nerpes).
Fin. naaranappi, vagel.

NARA, s. nar, nare, navar.

NARE, m. kall och genomträngande blåst, skarp
vårvind; Svea-, Götal. N. nare, m. en svag
och något kall vind. Jfr holl. naar, ryslig,
fruktansvärd; ns. naar, id.

Nara, v. n. 1 blåsa kall; och torrt ”Dä
narar. Blästea narar”. Dls.,vg.,hl. N. nara.

Narig, adj. väderbiten, skroflig ; om huden
vid köld. Götal. Narigt. adj. n. bistert; om
blåsigt och kallt väder. Sdm. (Björkvik).

NARGA, v. a. o. n. 1 l)gnagga; 2) tugga, bita;
3) med dåligt verktyg hugga. Hs.,sdm.; 4)
småträta, gnabbas. Knarga, id. Sdm. Jfr nagga,
hvaraf det troligen är en utvidgad form.

Narg, n. bannor, olåt. Sdm.

NARIGER, s. närig.

NARR-KóLVAR, m. pl. Typha angustifolia.
Ul. Fn. kólfr, spjut, pil.

NAR-STANS, el. nar-stass, adv. någorstädes. Vb.

NARTA, v. n. 1 vara njugg, nidsk. Naurta,
v. a. o. n. 1 l) id.; 2) förknappa. Hs. (Bj.):
3) snatta, småstjäla. I denna bemärkelse uttalas
det vanligen naurta. Sk. (Kulla trakten). Fn.
narta, gnaga; nartsla, nasla, v. n. (freqv.), id.;
n. naga, gnaga; d. d. (Bernh.) norta, snatta
(Adler, 51).

Naksken, adj. som snålt vill lägga sig till
allting. Sk. (N. Åsbo). Naurted, adj.
tjufaktig. Sk. (Lugg.).

Narst, m. förknappning. Hs. (Bj.)

Narstansam, adj. njugg, nidsk. Hs. Nar
stug
; adj. id. ”De narstugeste käringán”. Hs.
(Db.). Jfr holl. naarstig, flitig.

NARV 1, m. 1) eg. (såsom i riksspr.) köttsidan
af skinn och läder; 2) fin på narven, a) finhyad;
b) grannlaga. Sm. Ns. narwe, m.

NARV 2. m, låga, saftiga växter på
trädgårdsjord, åkrar efter skörd. Norrl. Arv el, arve, m.
id. Brukas mest i sammans.: höns-arv,
Cerastium; röd-arv, skogs-narv, Arenaria trinervia;
vatten-arv, Malacium; våt-arv, Stellaria media. Svea-,
Götal. Jfr arv, sid. 2, hvarest könet oriktigt
uppgifves vara f.

NASARE, m. kringvandrade gårdfarihandlande
från Vestergötland. Nase, m. id. Vg. (Skarab.).

NAS·DÄUK, s. nasä.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free