Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- O
- ORT ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ihrer mündung in die Donau bildet, gewöhnlich
Maria·ort genannt” (Schmeller 1, 113); kärnt.
ort, n. ände, ämdspets (Lexer, 202); ns. (Rügen)
ûrt, udde, landtudde (Hoefer, zeitschr. 1, 376);
ort (Neu-vor-Pommern), hörn, spets; fe. ord,
spets (deraf swurdes ord, svärdsudd); lt. ora, f.
gräns, rand, kust; gr. ὄρος, jon. οὖρος, m.
gräns; wal. ôr, f. rand, strand.
ORTA, v. a. 1 vakta, vårda. Hl. (Slöinge;
föråldr.). Jfr fd. strand-ordh, strandvakt
(Danske diplomer og breve, udg. av C. Molbech og
N. M. Petersen, 1 bd. 1 h. s. 59); fn. varđa, v.
a. vakta, bevaka, vårda. S. otta 2.
ORTAS, v. d. 1 rasa, vara yr; isynnerhet om
drängar och pigor. G. (Ihre, D. L.).
ORTIN, s. varda.
O-RUSKIG, s. rusk 1.
óRV, n. 1) eg. lieskaft. Allm. Wórv, n. Dl.;
örvä, n. G.; arr, n. Ul.,bl.; ärv, n. Fl,,sdm.:
arve, ärve, m. Sm.; deraf kvist-órv, n. liehandtag
af en qvistig björk. Åm.; 2) ox-ok. Vg,; 3)
båge uti en hästsele öfver ”klamperna” på
hästryggen. Sel-órv, n. Vg. (Marks, Flundre h.).
Sila ärv; n. id. Fl. (NK); 4) träet på en räfsa,
hvari pinnarne sitta fästade. Vg.; 5)
träställning på en lie att den afmejade säden må falla
jämnt. Ul. Fn. orf, n. lieskaft; n. orv, n. id.;
nht. worb, n. id.; (deraf sensen-worb), Jfr zend.
urvara, trä. Bopp, vergl. gr. (l:e ausg.), s. 22.
Örv-krok, m. lie-knagg. G.
OR-VAKEN, s. vaka 2.
O-RYMMELIG, s. rum.
O-RÅDIG, adj. oländig. ”Orådig mark, väg”.
Kl. Jfr råda.
OR-ÅKER, s. åker.
ORÄNNE, n. vett, förstånd. ”Han bar inte
oränne i sej”. Vg. (Elfsb.). Uränne, n. id.
Bhl. (Elfsyssel).
OR-ÄTE el. ur-äte, n. vrakfoder, dåligt foder;
det som kreaturen rata eller spilla af ett foder.
Vg. Uräte, uräde</i>, n. Hl.,sk. (Bjäre); yräta,
n. BL; o-äde, n. id. Hl. (Värö). Fn. or el.
ur, partie, inseparab. privativa. Jfr d. d. orret,
”det levnede foder, som kvæget har vraget eller
ei vil sede”; ns. ort, id. (B. W. B. 3, 272); e. d.
orts, ”the refuse of hay, left in the stall by
cattle”. (Craven, 2 ed. 2, 20); skott, to ort,
att kasta å sido.
OS, m. 1) eg, (i fornsvenskan) mun; 2)
utloppet af en å eller flod. Allm. I några munarter
är ordet neutrum. ”Den norra ösen dönar, vi
få grannt vär”. Hl. Deraf flera ortnamn t. ex.
Vesterås (i fsv. Vestra Ar-os. Sv. Dipl. 3, 182);
3) strömdrag i en sjö, der vattnet under vintern
sällan tillfryser, Svea-, Götal.; 4) källdrag;
ställe på marken, der en källåder går upp i
jordbrynet. Allm. Fsv. os, m. a) mun. Alex.
M.; b) åmynning. SML.; fn. óss, ós, m.
åmynning; n. os, m.; gael. os, m. id.; d. d. voos; ir.
os, m. mun; lt. os, m. id,; ostium, n. åmynning;
ryss. ústje, id.; slav. oucta, mun (Kopitar. gl.);
skr. âsja, âs, n. mun.
Bäkk·os, n. mynning af en bäck. Kl.
Käll-os n. källdrag. Götal.
År-os, m, åmynning. Vg. Fsv. aros.
OSA, v. n. 1 1) lukta, ”Dä osar brändt”.
Allm.; 2) blifva ryktbart, bekant. ”Dä osar ikring”,
det sprides omkring. Vm.; 3) talesätt: a) dä
osar hett, säges då man kommer till ett ställe
hvarest slagsmål och gräl öfvas; b) dä osar
emot, säges då någon vid en begäran får snäsor
hundsnus (”av-bränning”), Sdm.; dä osar Karl
Petter, id. Vg.; c) osa katt, säges då någon
skall straffas med katt (ett straffredskap bland
sjömän). Fl. (Nl.). Jfr gr. ὄζ˗ειν, lukta, gifva
lukt från sig; dofta; ὄζν, f. elak lukt; lt, odor,
m. lukt; fornlt. osor, m. id.; lit. udziu, ustau.
Osed, adj. osig, os-gifvande, spridande os
Sk. (Ox.).
O-SAMNADT, adj. n. spridt, kringströdt. Kl.
Af fsv. samna, v. a. samla.
O-SaMA, i osamä, adv. i misshugg, emot ens
vilja. G. Fn. osamr, adj. oenig. S. sams.
O-SAR, n. ondt sår. G. Jfr sar.
O-SÉN, s. sein.
O-SIDÅ, adj. olydig; om barn. Fl. (Öb.).
OSIG, adj. fet, bördig, fruktbärande; om jord.
Hl (Breared). Jfr oslig.
O-SKAMMANES, oskämmanes, s. skamm.
O-SKAPLIGT, s. skapa.
O-SKONLI, adv. svårligen; omåttligt. Fl. (Öb.),
OSLI(G), adj. fruktsam; som förökar sig; om
menniskor och djur. ”Osli(g)a får, svin”. Sk.
(Ing.), bl. (Mörrums s;n).
O-SLJETT, s. sljett.
O-SLÖG, s. sljog.
O-SNASKIG, osnaskelig, osnaskug, osnasslig,
s. snaska.
O-SNOTLIG, osnytrugur, osnöjtle, osnötle, s. snyt.
O-SóRRELIG, adj. osörjlig, obegråtbar; om
den, öfver hvilkens död ingen bör hysa sorg;
säges om mångåriga sjuklingar eller andra,
hvilkas frånfälle ingen efterlefvande synnerligen
begråter. S. Sk. D. d, usorgeliq.
O-SPARD, s. spara.
OST, m. ost. Riksspr. Usst, m. G.; ust, Sm.
(Östra h.), ög. (Ydre); wóst, m. id. Dl. (Mora).
Fsv. ustr, oster</i>; fn. ostr; d. ost; d. d. vost;
lap, vuosta, id. (af vuoj, smör); fin. juusto, ost;
est. juust, id. (fin., est. voi, smör; ung. vaj, id).
Ordet är måhända såsom Grimm (gesch. d. d.
spr. 1004) förmodat lånadt från lappskan.
Gällad el. snöpt ost, m. ost af skummad
mjölk. Fl. (Nl.).
Jul-ost, m. ost, ystad enkom för julbordet.
Götaland.
Lill·ost, s. sid. 407.
Mysu-wóst, s. mesa 2.
Osta-bännd, n. ostkärl, der osten pressas.
G. (F.). Osta-kar, n. id. (af trä); osta-kór(v),
n. id. (eg. ost-korg, af vidjor). S. Sk.
Ostas, v. d. 1 ystas. Sk. (Harj.).
Ost·bännde, n. ett slags bur af träspjelor,
hvari kramost (sådan som pressas i ostkar)
torkas. Sdm. Osta-häkk, osta·häkki, m. S. Sk.;
ost-hjälla, m. id. Fl. Isl. ostgrind, id.
Ost-dalla el. ostdälla, f. träknubb eller
ställning, hvarpå ostkaret ställes. Bl. (Östra
h.). Fn. dallr, m. trästam med grenar. S.
dalla 1.
Oste-blomm; f. rölleka; Achiliæa
millifolium. Örten lägges i den ystade mjölken,
N. Bhl.
Ost-mus, f. färsk och osaltad ost. Kl.,sm.
Ustemus, f. Ög. (Gullbergs h.); ost·myssja, f.
Ul. Isl. ostmysa. S. mesa 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0520.html
