Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- R
- RAM ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RAMMSA 1, f. 1) eg. lång rad, följd, remsa.
Allm.; 2) samling, följe. Vb.; 3) slagdänga, visa.
Götal. D. ramse.
Rammsa 2, v. a. 1 sammanlägga utan
ordning. "Rammsa te vägs", göra något oordentligt.
"Rammsa i hop", rifva i hop. "Rammsa ópp",
upprepa en lång rammsa. Götal. D. ramse op.
Rammsa 3, f. oordcntligt och sladderaktigt
fruntimmer. Sm.,bl.
RAMMSAR, m. pl. kardor, kardad ull. G.
RAMMSÄ, v. a. 1 rensa och sortera (ull). G.
RAMN el. ravn (pl.-ar), m. korp: Corvus
corax. Raun, m. id. "Raunana hakka inte ud
yenen på hinann. Der kómmer inte due-unga å
ramna-ägg". Ordspr. Sk, Ram, m. Ög.,sm.;
ramm, ravn, m. id. G. Fsv. rafa (Didr. af B.
5: 8), ramn (Alex. 890. Gl. ordspr. 35, 307),
rampn, ram (Patriks sag. s. 35); fn. hrafn, rafn,
ramn, hramn; d. ravn; n. ramn; fe. hräfen; e.
raven; fht. hraban; nht. rabe; ns. rave; holl.
raaf, id. Jfr skr ru, rav, sonum edere. Pott,
etym. forsch. 1, 213.
Natt-ramn, s. nat 1.
Ramm-gluggå, f. högsta tornglugg, hål högst
uppe på en tornspira. Ramm-läukä, ram-lukä,
f. id. G.
Rammn-gillde, n. gille, då ungdomen på
bönsöndagen dödat korpungarne i Hoberget. S. G.
Ramn-svartar, (f. och n.-svart), adj.
ramsvart, korpsvart. S. G. Ramm-svartar, N.
G.; rama-svart, Fl. (Nl.): ramande-svart, id.
Kl. Fn. hrafn-svartr; n. ram-svart,
ramende-svart; d. ravnsort.
Rams-radä, m. ett så magert djur att det
endast utgör ett korpmål. Ramsk-radä, m. id.
G. S. radä.
Ravn-unge (pl.-gar), m. korpunge. Sk. D.
ravneunge; n. ramnungje.
RAMORR, pl. inelfvor af slagtade djur, inkråm.
G. Jfr mht. ram, smuts.
RAMÄ UPP, s. ram.
RAN 1, n. propr. tillnamn för Lókke, eldens
gud. Barn, som fälla tänder, bruka kasta
tanden i elden, sägande:
"Lókke, Lókke Ran,
Ge mej en bentann för en gull-tann"!
Sm.
RAN 2, s. ra(g)n.
RANA 1, v. n. 1 växa hastigt upp i vädret. Vl.
Rane·gran, f. en gran, hvars nedböjda och
öfvervuxna grenar slagit rot. Ög.
RangLa, v. n. 1 växa fort, sKjuta i vädret
utan erforderlig grofhet eller styrka. Ordet
brukas mest i talesätten: "rangla i vär’t;
rangla ópp". Ög.
Ranglig, adj. 1) lång och spenslig, smal
och svigtande. Götal.; 2) rankig; om stolar
m. m. Vg.
Rant (rannt), adj. högväxt, lång och smärt,
rak. "En ranter kar, ett ränt trä". Vb.,hl.,
sk.,bl. Ns. rante, adj. rak, upprätt
(Schambach, 167).
Rante, f. ett stort, långt och magert
fruntimmer. Vl. (enl. Ihre). Jfr kärnt. rante, m.
& f. lång stång (Lexer, 204).
Rant-vusen, s. vaksa.
RANA 2. v. a. 1 råna, röfva. Sm. (Vestbo).
Fsv. ræna; n. rana.
RANA 3, f, täcke; l) ett slags bordduk. Vb.;
2) ett tunnare täcke som bredes öfver en säng
Vb., nb. (Cal.), Kran, f. id. S. Vb. Lapp. rano.
RANA 4, s. råna (under rån 1),
RAND (pl. ränder), m. yttre kant på något
smalt streck. G. Fsv. rand, f.; fn. rönd (pl!
randir el rendr), f. rand; fht., nht. rand, m.; lit.
randas, m. randa, f. Deraf i munarterna:
Blå·randig, adj. I) (såsom i riksspr.) som
har blå ränder på en botten af annan; färg
2) illmarig. Sm.
Randa, v. a. 1 1) (såsom i riksspr.) göra
ränder på något; slå någon (randig). "Ja ska
randä över pelsen åt dig". Sdm.
Randila, f. eg. randigt klädd qvinna; säges
om sådana qvinnor, som ej äro från Floda
socken i vestra Dalarne. V. Dl.
Rand·pjäska el. rann·smiska, f.
herrskapspiga; tjensteflicka, som ej bär Delsbodrägten.
Hs. (Db.). Jfr pjäska, smisk.
Rand-stång, f. stång, fastspikad tvärtöfver
åsarne i taket. Ul.
Rånning, adj. randig. Sm.
RANG, s. ringa.
RANGEL, s. rangla 3.
RANGER, s. vrang.
RANGLA 1, f. barn-skramla; en pinne af ben
o. d. med små bjellror på. Sk. (Ox.). D.
rangle, id.; fn. hraungl, n. larm, stoj.
Rangla 2, v. n. 1 skramla med en
barnskramla. Sk. (Ox.). D. rangle, id.
RANGLA 3, v. n. 1 ragla af mattighet. Sm.
Rangel (ipf. ranglä), id. Nb. (Piteå); rångla,
Gstr.; rångäl (ipf. rånglä), id. Vb.
Rångel, n. det som ej kan stå stadigt. Vb.
RANGLA, ranglig, s. rana 1.
RANGNA, s. råjn.
RANGSLA SEJ, v. r. 1 resa på sig, sträcka
på lemmarne när man sofvit och skall stiga upp.
Sk. (N. Åsbo).
RANK 1, adj. grof, sträf. "Rank ull". Sdm.
(Björkvik). Jfr skot. rank, "strong; harsh".
RANK 2, m. den krokiga järnbygeln, som
sammanhåller seldynorna. Rank-sele el. ranka-sele,
m. en dylik sele. Sm., hl. Rank-don, n. ett
slags (egentl, finskt) seldon, bestående af lokar
försedde med romar (tjocka remmar af
hvalfiskhud), som vikas öfver fimmelstängerna och
fasthållas af en hög båge, som spänd till med
lokremmen, så att fimmelstängerna fasthållas utan
behof af selpinue, vickar af och an när hästen
springer. Nyttjas både till vinter- och
sommaråkdon, såväl till arbetskörslor som för bättre
åkdon; hästen springer deri mycket ledigt och
blir aldrig bruten eller sårad af lokarne, som
äro annorlunda bildade än vanliga lokar.
Lokarank, m. id. Nb., vb. Ordet härledes antingen
af sv. dial. ranka, v. n. vackla, svigta, vicka
hit och dit, eller af fn. rángr, adj. krokig, böjd.
Jfr ns. ranke, krökning, böjning.
RANK, ranka, ränker, rankig, ranklös, s. rinka.
RANN-ÖLJ, s. rinna.
RANSONNERA, v. a. o. n. 1 ransaka, söka i
hemlighet; undersöka, leta, gräfva i någons
gömmor. Fl. (Öb.). Ransonnér (ipf.-ä), Vb.
(Nysätra); ransona, id. Rosl. (enl. Ihre, D. L.),
Måhända af fn. rann, n. hus; moes. razn, n. id.
RANT, rante, s. rana 1.
RANNT, m. 1) eg. trasa. Ranntel, m. id.; 2)
trashank, missaktad person. Bl. (Gemsh.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0554.html
