Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- SEK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lt. secare, att skära; d. d. sege, ej komma fort
med sitt arbete.
Sek, n. kält. Vb.
Seka, f. senfärdig qvinna. Sm.
Seka-lónnom, adj. senfärdig, sakta gående,
trög. Vb.
Sekelin, m. senfärdig karl. Sm.
Seker (f. seka), adj. 1) långsam; 2) knarrig.
Hs.
Seker, m. 1) sölare, dröjare. Hs.,sm.; 2)
tråkig menniska. Sek, m. id. Hs. (Db.).
Sek-sam, sekansam, adj. knarrig. Hs.
Säksam, id. Mp.
Sektér, m. långsam, trög menniska. Vg.
(Kåkinds h.).
Sekug, adj. 1) långsam, sölig, dröjande. Hs.
(Norrala). Sekig. Sm.; sekterlig, id. Vg.
(Kåkinds h.); 2) knarrig. som tidt och ofta
påminner. Hs. (Db.),hj.
Sekus, m. gnatig menniska. Hs. (Ljusdal).
Sekäl (ipf. seklä), v. n. (freqv.) söla. Vb.
SEKE, s. siga.
SEKEL, s. sikel 2.
SEKKA, sekken’en (f. sekkanè, n. sekkenett),
s. siå.
SEKKSE, m. tjurkalf. Vg.,hl. Sykse, m. id.
Vg. Sikks! Sikks! lockelse på en tjurkalf. Hl.
(Värö). Sekkse, sekksa el. sikksa, f. qviga, ung
ko; smeknamn. ”Kom sikksa!” Hl.
SEKLA, s. sikel 2.
SEKLES, adj. oböjl. besynnerlig, egen. ”Dä
ä en sekles kär”, det är en egen, besynnerlig
karl. Ög.
SEKSTING, m. sjettedel. Sm. Fsv.
siattunger; fn. sjettungr.
SEKUG, s. seka.
SEL 1, n. fäbod, säter. ”I da ska ve buffra
åt sel”, i dag skola vi flytta till fäbodarne. Dl.
(Malung). Fn. sel, n. id. Jfr fsax. seli, m.; fe.
sele, m. sel, f. hus; fht.,fsax. selida, selda, f.
boning; mht. selde, seld, f. härbärge, nattqvarter;
hydda; fe. seld, n.; moes. saliþvos, f. pl.
härberge.
SEL 2, s. sil.
SE-LAND, n. (förkorta, af sädesland) utgör 5
markland jord. 1 markland = 8 öresland = 24
örtugsland = 192 penningland. Åm.,vb. (Nordmaling).
Jfr Falkman, orternas undervisning,
s. 177, 179.
SELE (pl. selar), m. 1) egentl. (såsom i riksspr.)
sele på dragare. Silå (pl. silir), m. sele
Dl. (Mora); 2) byxhängsle. Sk.,hl.,bl. Sille,
m. id. S.Sk.; silä, m. id. G. Fsv. sile, m.
sele. LL.; d. sili; jfr fn. seil, f. rep, snöre, band;
seli och sili, m. a) hank: hank på ett rep, hvarmed
bördan hänger på klöfsadeln; b) skakelrem;
fsax., ffris., holl. sêl; fe. sâl, id.; nht. siele, f.
sele; fslav. silo, snara; moes. in-sailjan, v. a.
med rep nedsläppa, nedhissa. Marc. 2, 4; skr.
si, att binda.
Sela-kakke (pl. -kar), m. selpinne, en
träkrok, som fäster seljärnet vid träskakeln. Sk.
(N. Åsbo, Onsjö), bl. Sille-kakk, m. 1) id. Sk.
(Ox.). Sela-kagg, m. id. Bl.; 2) namnet på
en stjerna i stjernbilden Karlavagnen. Sk.
(Ox.). Jfr kakke.
Sela-krok (pl. -ar), m. båge af järn, annan
metall eller trä på ett seltyg. Vb.
Sel-huvud, n. bågen på en järnsele i st.
f. däckel. Sm.
Sel-kåpa, f. läder, som ligger ofvanpå och
sammanhåller de båda putorna af en sele. Ul.
Sel-sinka, f. selpinne. Vg. (Vadsbo,
Vartofta). S. sinka 2.
Sel-stad, m. det ställe, hvarpå selen ligger
på en häst. Sm.
Sel-tamp (pl. -ar), m. den järn- eller
lädertamp, hvari selstickan sitter. Sm.
Sila, v. a. 1 sela på och betsla upp hästen.
G. Fsv. sila, v. a. sela. UL.; fe. sælan, id.
Sila-don, n. seldon. Fl.(Nl.).
Sila·räjp, n. draglina på en vagn. G.(F.).
Sil·bro, f. svängel, tvärbom, hvari
draglinorna äro fästade på en vagn. G.
Sil-hallda el. silhalldä, f. tåghälla, som
fästes från ena framfoten korsvis till bakfoten
på en häst, hvilken har ovanan att flöja. G.
S. hallda.
Sil-häl el. sila-häl, m. järnbult eller krok i
tisteln på hvilken svänglarne äro fästade. G.
S. häl,
Silå-pung, m. litet rundt bräde, hvarpå
lokselen hvilar på hästens rygg. Ö.Dl.
Silå-ried, n. seltyg. Dl. Sela-rej. Jtl.
Små-silar, s. kipp-silä.
SELL-DÖING, selv, s. sjalver.
SELLAR, sellar-tapp, s. si 1.
SEL-S1NKA. sel-stad, sel-tamp, s. sele.
SEL-VATTEN, s. sil el. silder.
SEM, sema, semma, s. simma 2.
SEMLIG, adj. slemmig, simmig; om surnade
vätskor. Kl. Semi, id. G. Nht. dial. (Nassau)
sämisch, slemmig; om soppa (Kehrein 1, 336).
Jfr mht. seim.
SEMPER-TUPP, f. gulhvifva: Primula veris.
Gstr. Namnet semmertupp förekommer redan hos
vara äldre författare på Primula veris; äfven
Linné uppgifver Gstr. för detsamma. Anm.
Orden semper och sipper äro samma ord.
SEMPERTIN, f. Onopordum Acanthium. Sk.
Namnet sempertin är af romanskt ursprung och
nämnes i en svensk handskrift från medeltiden.
Dermed betecknas Linnés Carduus marianus, nu
Silybum marianum, som ofta odlas för sina
hvitfläckiga blad. Fries, bot. utfl. 3, 232,
SENA, s. sina 1.
SENAPSLOD. n. kula till malning af senap. Sk.
SEN-DRIVEN, s. sein.
SENE-GRÄS, n. Enodium. Sm. (Sunnerbo),
men tillägges i allmänhet gräs med sega blad,
hvarföre Wahlenberg m. fl. föra det till andra
gräs. Enär alla dessa dock redan hafva
faststälda allmänt kända namn, men Enodium intet, bör
det här bibehållas.
SENNA-MER, till och med; brukas i slutet af
en sats. ”Di ä gifta, å har barn senna-mér”. Nk.
SENNAR, adv. sedan. Vg.
SER, s. saur.
SERLA, s. sid 2, sil el. silder.
SERRA-MAS, ett slags lindrig ed. Kl.
SERRA-TRE, serra dö, adv. bevars. ”Serra
tre, hvad dä går! Serra dö, gör dä”! Sm.,bl.
Smdr. af (vars) hærra trä, hærra död.
SERS, sersug, s. sirsa.
SERV, s. sörv.
SER·SKEFTA, s. sid 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0591.html
