Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKRÄK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i mastren”. Fl. (Ingo); 3) (svag böjn., ipf.
skräkkte) fria något på ett styft haladt tåg.
Sjömans-spr.; 4) hastigt släppa efter på en spänd lina. G.
SKRÄKKA 2, v. a. 2 försträcka, sträcka.
”Skräkka e sina. Vara skräkktr i knä”. Nk.
Troligen samma ord som skräkka 1.
Skräkkter, p. p. bräckt, spräckt. Nk.
Skräkk-stomm, m. i. q. knip-stomm¨. Ög.
O·förskräkkligt, adv. ufomordentligt,
högligen. G. O-forskräkkt, id. ”O. grov skog”.
Vm. (Norbergs sm). O. intens.
Skräkka 5, f. spö eller ris. Hs.,åm.
Skräkkjå, f. id. Åm. Deraf a) lång-fredags-skräkka,
f. fastlagsris. Hs. (Bj., Alfta,Ljusdal); b)
paik-skräkka, f. vidja att aga barn med. Åm.; c)
påska-skräkkå, s. sid. 496.
Skräkkeli adj. förskräcklig, förfärlig.
”Skräkkelit vär”. Götal. D. skrækkelig.
Skräkkele, adv. eg. förskräckligt; mycket.
Hs. Skräkkelit, adv. förskräckligt. Götal.
Skral, adj. 1) (ursprungligen troligen) torr,
förtorkad; gisten; 2) dålig, klen; 3) sjuk,
kraftlös, fattig. Riksspr. Skrall, id. Ul.,ög.
Isl. skrælþurr, förtorkad; d. skral, klen; om
vinden; holl. schraal, torr, mager, klen; nfris.
skräl, torr (Outz. 323); ns. schrell, id,
(B. W. B. 4, 694).
Skralla, v. n. 1 1) vara svag, sjuklig.
Hs.(Ljusdal),ög. Skrulla, id. Hs. (Jerfsö); 2)
gå dåligt till följe af svaghet. Hs. (Ljusdal).
Skralli(g), adj. klen, svag. Ög.,sm.
Skrallug, bräcklig; sjuklig. Hs. (Ljusdal), sdm.;
skrullug. Hs. (Jerfsö); skrallet, id. Hs.(Db.).
Skralta el. skrallta, v. n. 1 vara skral.
Allm.
Skraltig ((skralltig), adj. 1) söndrig,
bräcklig. ”En skraltig stol”; 2) matt, orkeslös;
dålig, klen. Allm.
Skrasslig, adj. sjuklig, krasslig. Hs.
Skrull, skrulling, m. stackare. Hs. (Dd.),
Skrålal, adj. skral. Vl. Jfr Rdq. 2, 401.
Skålåll, m. en som ej! mår bra, är
olustig. Vl.
Skräll, adj. söndrig, otät genom torka; om
träkärl. ”Byttan ä skräll”. Nb. (Cal.).
Skrälle, n. l)egentl. af torka gisset träkärl; 2)
bräckt, sprucket lerkärl; stycke af ett sådant.
Allm. Skräll, n. Nb.,vb.,åm.; skrall, n. id.;
deraf stain-skrall, n. stenkärl eller dylikt, som
fallit ”sunnder äi skrall. N. G.; skällre, n.
id. Dls.; 3) fig. oduglig menniska. Allm.;
deraf gubba-skrälle, n. Sk. D. d. skræil,
sönderslaget kärl (Adler, 55). Jfr Ihre, gl. 2, 621.
Skrällen, m. def. hin onde. Ög.,kl. Den
döllige (== den dålige), id. Sk. (Onsjö).
Skrällot, adj. klen, dålig. Hs. Skrölig,
skröplig. Sdm.
Skrall, adj. pratsam. Bhl.
Skräll 1, 1) adj. utmärkt, förträfflig,
dugtig, dunder. ”Dä e skräll te kar”, en
förträfflig karl, utmärkt karl, en dunder-karl. ”Dä e
skräll te prest”, utmärkt predikant. ”Skräll
kóna”, utmärkt fruntimmer. Vg.,sm. ”En
skräll kar” (hårdt k). N. Hl. (Värö). ”En
skrälls-kar”. S. Hl.; 2) brukas såsom
förstärkande præfix. ”Skräll-stor, skräll-bra,
skräil-kar, skräll-prest”. Vg. (Elfsb.).
Skräll 2, ;adv. mycket bra, utmärkt. ”Dä
va skräll”. Över-skräll, öfvermåttan bra. Sm.
(Vcstbo).
Skräll 3, m. 1) (såsom i riksspr.) starkt
dån. Skralld, id. G.; deraf döne-skräll, m.
åskknall. S. Sk.; jfr döne skräpp. 2) hop, stor
mängd, myckenhet. Ul.,vg. m. fl.; deraf
skrälldus (— ┴), m. id. ”Si tokken skrälldus mä
kärrugar”. Allm. Skrall-dus (— ┴), m. id.
Vg. D. skrald, n. skräll. Jfr smäll.
Skrälle n. en person, som talar
otillbörligt högt. Vg. (Skarab.). Ett annat ord
skrälle, s. skräla.
Skräll-full, skräll·besupen, adj. alldeles
full, drucken. Fl.(Nl.).
Skrällta, v. n. 2 dundra, svärja och
larma. Ul. Isl. skrölta, larma, bullra; skrölt, n.
larm, brak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
