Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - STAB ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Benfey 1, 649, 651); stambha, m. postis, pila,
columna; manipulus (Dief. 2, 201).
STABER, s. standa.
STA-BRAKS·DAGARNE, stad, sta(d)·fast,
stadga, stadlek, stadu-flur, stad-visa, sta(d)-visandes,
stad-vända, s. standa.
STA-HUR, stabbur, s. bur.
STAFFANS·SKEDE. s. skeda.
STAGER-HVAIN, s. stagra.
8TAGG, m. hvass agn på korn. G. Jfr moes.
stingan (ipf. stagg), stinga.
STAGGA, stagna, s. standa.
STAGIT, stajit, s. standa.
STAGRA, v. n. 1 ragla, gå med vacklande
steg (af svaghet). "Han kunde knaft stagra
åsta. Han stagrar sóm en spä-kall". Sk.,hl.
D. d. stagre, stagge, stagle, gå besvärligt, med
tung gång, så att man är nära att falla; e.
stagger, ragla, vackla.
Stager·hvain, f. darrgräs: Briza media.
Sk.(N.Åsbo).
Baller·stenen, n. def. namnet på ett större
granitblock på Ranten nära Falköping. Om
denna märkvärdiga Balders offersten nämnes
utförligen i S. Nilssons Skandin. Nordens
Urinvånare. Andra uppl. Bronsåld., s. 133.
Baltha-sten, m. namnet på ett ofantligt
granitblock i Maglehems ora, Raflunda socken,
der efter urminnes rykte i forna tider varit
särdeles sammankomster och mycken hednisk
vantro föröfvad. Namnet erinrar om Baltis,
den qvinliga Baal, nattens gudinna.
S. Nilsson, 1. c. sid. 138.
Blå-sten, m. indigo. Sm.
Bläre-sten, s. blädra.
Bränne-sten, s. brinna.
Buller·sten, m. större i jordytan liggande
småsten; i motsats till den mindre.
Sm.,vg.,ög. Duller-sten, m. större flyttbar sten,
otjenlig till byggnad. Sm.
Drag·sten, s. draga.
Dönne-sten, s. duna.
Elve-stenar el. nekk-stenar, m. pl. ett slags
cirkelrunda, af vattnet svarfvade,
naturbildningar af kalk eller annan lös stenart, hvilka
förekomma i åar. Vg.
Fem-stena-rör, n. råstenar mellan egorna,
bestående af fem stenar. Vg. m. fl.
Flundre-stenar, m. pl. trilobiter. Öl.
Go-bonda·stenar el. go-far·stenar, m. pl.
Thor-viggar. Sm.(Värend). Hyltén-Cavallius,
Värend 1, § 54. Gommona-stenar, m. pl. id.
Sk.(Ö.Göinge). Gomoden el. korn-moden, m.
def. ett namn på Thor.
Grod·sten, m. en sten som grodan tros
hafva i sig. Sm.
Går-sten, m. brynsten att härda eggjärn. Sm.
In·stening, f. intagning af mark å kronojord
medelst laga råstenars sättande. Vg.
Jord·sten, m. sten fördold uti en åker;
kännes med krok eller plog. Sm.
Kórp-sten, m. I hvarje korpbo finnes,
enligt allmogens föreställning, en liten hvit rund
sten, som har den förundransvärda egenskapen
att göra den, hvilken har nämnda sten i sin
mun, osynlig för alla, och kallas denna
dyrbara sten kórp-sten. Fl.(Öb.).
Króss-sten, m. sönderkrossad sten till
väglagning. Sm.
Kämpe-stenarne, m. def. namnet på en
ovanligt stor akeppssättning. Bhl.(Skee s:n).
Ljunke·sten, m. rund sten, som ligger på
järnugnen i bondstugor och tages i handen för
att värma henne. Sk.(Barsebäck).
Kakelon·sten, m. id. Sk.(Ox.).
Mare·sten, m. en sten, som upphänges i
stallen öfver hästarne för att freda mot maran.
Sk.(Gärds h.).
Mön sten, möne-sten, s. mön.
Näringa-sten, m. en sten, som bindes fast
vid nedre delen af ett sill-nät (silla·näring).
Sk.(Barsebäck).
Padder·sten, s. sid. 492.
Pär-hit-stain, s. sid. 518.
Prikkel·sten, m. namnet på ett större
granitblock i Väs socken vid vägen mellan
Skepparslöf och Vä. Stenen är försedd med en
mängd hål uthuggna eller knackade. Sk.
Rav-stain, s. rav.
Renas·ten, s. rain 1.
Rese-sten, s. resa 2.
Sippe-stainar, s. sipp 1.
Skol-sten, s. skola 2.
Skräpp-sten, s. skräppa 2,
Sköt-sten, s. skjuta.
Små·stainu, adj. småstenig; full af små
stenar. Vb.
Stain-bit, m. Salmo Fario. Vb.
Stain·haL, adj. stenhård. Vb. N. steinhar.
Stain·hämbre, m. stenbunden backe;
stenhop. Vg.(Mark). S. hammar 1.
Stain·kalm el. stajn-kalm, s. kalm.
Stain-kast, n. stenkast. Fl.(Öb.). Fn.
stein kast.
Stain-knäkk, m. stenknäck: Loxia
cocothraustes. Vb.
Stain-kärel (def.-ä), n. stenkärl. Vb.
Fn. steinker.
Stain·lagd, adj. stenlagd. Vb. N. steinlagd
Stain·lägg (ipf.-la), v. a. stenlägga. Vb.
Stain-mark, f. stenig mark. Vb. N. steinmark.
Stain-röis, n. stenröse. Vb. N. steinrøys.
Stain·skrall, s. skräla.
Stain-skvätt, f. stensqvätta: Saxicola
oenanthe. Vb.
Stain·slag, n. stenart. Vb. N. steinslag.
Stain-sätt (ipf.-ä, sup.-sätt), v. a.
stensätta, lägga stenfot, grundmur under
byggnader. Vb.
Stain·söt, f. stensöta: Polypodium vulgare, L.
Häll-söt, f. Vb.(Nordmaling).
Stainu el. stäinu, adj. stenig. Vb. Fsv.
stenogher el. stenugher, id. Sv. Pr. L. XX,
sid. 250. S.S. 1, 97. Cod. A. 27, f. 146 v.;
fn, steinóttr; n. steinut; fe. stânig; fnt. steinag.
Stain-vast, s. vast.
Stain·kast, m. stenkast. A. "Huru djuft
ä hä tär hä ä sóm djupast i havi?" B. "Int
djupar än ett steinkast". Gåta. Fl.(Nl.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
