- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
666

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - STAI ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stena, v. a. 1 rensa (klöfverfält) från sten.
"Stena klöverna". S.Sk. Stainka, v. a.
rensa (åkerrenar) från sten. Bl. D. d. stene;
swz. steinen v. a. "steine (auf einer wiese)
zusammen lesen" (Stalder 2, 396).

Stena-bro el. sten-bro, f. stenlagd gård. Sk.

Sten-bitter? stenör. "Dä ä bara
stenbitter i min åker". Ög.

Sten-bitäre, m. stensugare: Petromyzon
Planeri. Nk.

Sten-bjelke (pl.-kar), m. den bjelken i en
qvarn, hvarpå qvarnstenarne hvila. Sk.

Sten-blind, adj. 1) eg. alldeles blind. Allm.;
2) högst oförståndig och dum. Sm. Fsv.
sten-blinder, alldeles blind. Spec. Virg. s. 171; fn.
steinblinder; d. steenblind.

Sten-blomm, f. knoppört: Centaurea cyanus.
Bhl.(Skee s:n). Blå·säs-tuppor, f. pl.
Dl.(Mora); rug-tuppor, f. pl. Dl.(Orsa).

Sten-bår, s. bår 1.

Ste(n)-båkkä, m. stenig backe. Dl.

Sten-bänk, m. 1) eg. bänk av sten; 2)
tvenne med grofva pinnar sammansatta träklofvar
att lägga på en vagn, hvarå köras sten eller
andra grofva varor (t. ex. tackjärn, tunnor
m. m.). Sm.

Sten-dike, s. dike.

Sten·drög, s. drög.

Sten-döss el. sten-dyss, m. stenkummel.
S.Sk. Sten-dössja, f. id. Sk.(Harjager).

Sten-gräs, n. röllika: Achillæa millefolinm.
Mp. (enl. Linné). I andra munarter galent-åra,
bakk-humle, jord-humle, näs-gräs, snö·ört.

Sten-hammar, s. hammar 1.

Sten-harg, s. harg.

Sten-hemta, v. a. 1 med qvast sopa ned
från stenarne den säd, som under såningen på
en stenbunden åker fallit på stenarne. Vg.

Sten-hvällp, m. stensqvätta: Saxicola
oenanthe. Vg. Stain-djyllp, m. G.; sten-djulp
el. sten-djolp, m id. Nk. N. stein-dolp,
stein-dylp; id. (af dylpe, hoppa); fn. stein-delpr.

Sten-jätter, s. jetter.

Sten-kasse, s. kasse.

Sten-klämma, f. bergsklyfta. Götal.

Sten-knarst, m. liten sten. Hs.(Db.)

Sten-kólv, m. eg. stenpil; orthoceratit (uti
"rödhall"). Vg. S. kólv.

Sten-kärn, m. orthoceratit. Öl.

Sten-la, s. lad 1, sid. 386.

Sten-lake, m. Blennus viviparus. Ög.

Sten-mal, s. mal, under mala.

Sten-móssa·brunt, n. en brun färg, som
tillredes af Parmelia saxatilis och nyttjas att
färga yllevaror. Sm.

Sten-ors-predikan, f. ett kort tal, som
hålles utanför sorgehuset på begrafningsdagen
innan liket föres derifrån till kyrkogården. Är
en väsendtlig sportel för gamla skolmästare.
Sk.(Ing.). S. or 3.

Sten-pótta (pl.-tor), f. ett slags skroflig
flundra: Pleuronectes Flesus. Sdm.(Dalarö)
Skrubba, f. id. Bl.

Sten-rabbe, s. rabbe.

Stens·gård (pl.-ar), m. inhägnad af sten. Bhl.

Sten-skräkka, f. pracka: Mergus serrator.
Bhl. Ard, m. G.; vipp-and f. id. Bhl.

Sten·skval, s. skval.

Sten·skärv, s. skärv.

Sten·so, s. su 1.

Sten-stókkene, adv. alldeles, helt och
hållet. Brukas i sammans, sten-stókkene nögjen,
helt och hållet naken. S.Sk.

Sten-strykare, m. karl, som af ler formar
rå-sten eller obränd tegel. Sk. S. strioka.

Sten-sugare, m. Gobius minutus, Gmel.
Nilssons fauna 4, 223.

Sten-sut, m. ett slags fisk; måhända
Petromyzon Planeri. Dls.(Tössbo).

Sten-sånkare, m. stensamlarc; en som
vandrar omkring för att uppköpa och sedan
försälja forntida stenredskap. Sk.

Sten-tel, s. telne.

Sten·tyg, n. lerkärl. Vg. N. steinty, id.
Jfr tjuga 1.

Sten-urt, f. fetknopp: Sedum acre. Sk.
Jfr vipe-gräs.

Sten-vred, n. en svår värk under hälen.
Sm. Af vrida, Jfr Svenska folkets seder
s. 59.

Sten-väjt, s. väga.

Sten-ört, f. allmän korsört: Senecio
vulgaris, L. Ul. Blod-gräs, n. Hs. Gl. sv.
(Bromel) lilla korsört, åkerull.

Stinka, v. a. 1 räfsa in stenar och mull
från renarne på sådda åkrar. Sm.

Sten-knekta (pl.-tur), f. stensqvätta:
Saxicola oenanthe. Dl.(Elfd.). Af knekta, buga,
böja sig.

Stor-stainu, adj. full af stora stenar. Vb.
N. storstainut.

Sträuk·stain, s. strioka.


STAJRNA, s. stira.

STAKA SEJ, staka·bisi, -bytta, -gård, -ränna,
-tittare, stake, stakke, s. stinga.

STAKE, m. eldstad, nedre delen af en spisel.
Åm. Stäkk, m. spisel. Vb. Stakka (def.-n),
m. eldrummet i spiseln. "Vaken ópp, gobb, så
ni int falder lifslevand i stakkan". Fl.(Öb.).
Lapp. stak, eldstad.

Stakk-bänk, m. en liten vid spisen
fastgjord bänk. Åm.

Stakk-stólp, m. spisstolpe, stolpe hvarpå
spishvalfvet hvilar. Vb.(Nysätra).

Stäkk-ro, f. spis-vrå, der eldbränder
sammanföras. Vb. Jfr ro 3.

STAKK, stakka-brändt, -ärede, stakke-have,
s. stinga.

STAKKAL, stakkale, stakkale-fólk, -hjon, -hus,
-skav, stakkare-stuga, stakkela-hadere,
stakkers-het, s. staver.

STAKKOTER, adj. kort. Fl.(Pargas).
Ordet brukas i nästan alla våra landskapsmål,
ehuru formerna något skifta. Stakkot, stakkoger,
Fl.(Ingo); stakkot (komp. stäkkre, sup. stäkkst),
Bhl.,kl.; stakked (stäkre, stäkkst). Sk.; stakug,
G.; stakki(g), stakket, stakkog, Sm.; stäkkun (n,
stäkkut). Dl.(Mora); stäkkug (n. stäkkut). Dl.
(Rättvik), vm.; stäkkugr el. stäkku. Nk., adm.;
stäkkig, Åm.; stäkku, stakku. Vb.,dl.(Malung);
stakkete. Dls.; ståkkete. Bhl.; stäkket. Ög.;
stäkkat, id. Nb.(Ö.Cal.). Fsv. stakkoter, kort.
S.S. 2, 20. S.F.S. 5, 62; stakkutter, stakkitter,
Gl. Ordapr. 1079. Med. Bib. 1, 14, 321: fn.
stakkóttr; n. stokket; d. stakket: d. d. stakked.

Stakka, f. skogskälke. Nk. Jfr stutting.

Stakkböjser, f. pl. kortbyxor (utan hängs-
lor). Hl. Stakkede·böjser, f. pl. Sk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0696.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free