Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SVIM ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böjning efter 2:a konjugationen nyttjas svälla. svälla
upp af frost; om vattnet i sjöar och åar, då
det fryser och häfver sig, bildande svall-is.
Sm. Fsv. svælla. MELL.; fn. svella (svall,
sullum, sollit), svälla, svulna; fht. suellan;
nht. schwellen; e. swell; holl. zwellen, id. Jfr
skr. svi, att svulna.
Sollin (sullin el. sullen), adj. svullen.
Norrl.,Sveal.,Finl. Fsv. sullin. Sv. Järt. Post.; fn.
sollin; n. svollen.
Sull el. syll, m. svulnad; böld. Vb.,jtl.
Sullme, m. svulnad. Sdm.; sólme, sölme,
sölma, m. Hs.(Bj.,Ljusdal); sylma, m.
Fl.(Öb.,Åland); sullkä, sullka-bad, m. id. G.
Fn. sullr, m.; ns. swill; fht. suello.
Sulle, m. spene på qvinnobröst; deraf
sulla, v. a. 1 dia. Hl.
Sullna, v. n. 1 svulna. Ul.,sdm.,sm.
Fsv. sulna . Didr. af B. 385:3. Tref. tidh.
f. 149.
Svall, m. 1) ytved; de yttre nybildade
ringarne på ett träd, i motsats till kärnen eller
det inre. Sm.,hl.,vg. Sväll, m. id. Åm.; 2)
tak, hopfogadt af läkten. Bl.; 3) ytbräder af
de runda stockarne. Ög.,sm. Svall·ytar, m.
pl. Kl.(Tjust); svall-bräder, vrak-bräder, f.
pl. Bl.,sk.; svallor, f. pl. id. Kl. Jfr
skinkor, sid. 576 b.
Svall-björk, f. Betula odorata. Götal.
Mar-björk, f. glasbjörk. Sveal.
Svalle, m. baksidan af eggen på ett
snedslipadt eggjärn, t. ex. huggjärn, hyfveljärn.
o. d. Nk.
Svallor pl. tant. de långa böljorna i
rullsjön. Fl.(Degerby i Nl.).
Sväll, m. 1) svulst. Fl.(Nl.); 2) svall,
svall-is. Sväll-is, m. id. Sm.; 3) en sump,
hvari läder till bundt lägges att tjockna;
deraf svälla, v. a. 2 lägga läder i en sådan sväll,
Ög. Fn. svell, n. svall-is; n. svell, m. böld:
svell, m. & n. svall-is; fe. geswëll, n. svulst;
fht. svello; ns. swill, m. id.
Vatten-svall, n. brusande vatten. Vb.
Gait-svanglä, s. get 1.
Sving, m. 1) svängning, vändning. "Ta ut
svingen". Allm.; 2) krökning, bugt. "Vägen
gör en sving". Götal.; 3) nedhängande snibb,
spets af en halsduk. Skving, m. id. Ul.; 4)
tid, ledighet. "Se sej sving te nåed". S.Sk.
D. d. sving, krökning; e. svinq, svängning.
PAUS
Svingande, adj. tilltagsen. Sk.(Bjäre h,).
Svinge, f. gunga. Dl.(Elfd.).
Svingel, m. 1) svängning, krökning. Sveal.;
2) våg på sölfven i en väfstol. Vg.; 3)
takvinkel, hörn der tvenne tak sammanstöta.
Sk.,hl. Fn. svíngl, vacklande.
Svånga (el. svonga), f. dal, fördjupning.
Vm.(Norbergs s:n).
Svånger, adj. 1) fin, smärt, nätt. Mp.,vb.;
2) tunn, infallen, hungrig. Allm. I några
munarter svang. Vl.,sm.; svängen, id.
Hs.(Db.); svank, mager. Ög.(Östkind); 3) tom,
kärnlös. Ög.,hl. Fsv. svanger, mager,
infallen. Ivan 4145: fn. svangr, tom, fastande,
hungrig; d. svang. a) kärnlös; om säd; b)
mager, ofruktbar; om jord (Moth); n. svang,
tom, hungrig; fe. svancor, tunn, svag; e. dial.
swinky, böjlig; skot. swank, smärt, tunn,
mager; swanky, hungrig; nht. schwank, böjlig.
Ursprungliga betydelsen af svånger synes
hafva varit: lätt att svinga, böjlig.
Svånge, m. 1) inböjningen på fotsulans
insida, håligheten under fotbladet. Ög.,nk. D.
svang, id.; 2) veka lifvet. Hs.(Db.). Fn.
svangi, m. det tunna kött som närmast
ljumsken omsluter underlifvet. Karlamagnús saga.
Kristiania 1860, v. 404.
Svångling (el. svängltng, pl.-ar), m. liten
omogen ärtskida; tom ärtbälg. Vg.
Svångna, v. n. 1 blifva mager af svält.
Hs.(Db.). Fn. svengjast.
Sväng 1, m. 1) krök på en väg; 2)
umgänge, rörelse, handel. Allm.; 3) talesätt: "gå
på svängen", vara något rusig. S.Sk.
Sväng 2 (ipf. svängd, sup. svängt), v. a. o.
n. 1) draga till hårdt; göra smal; 2) vara
hungrig. Vb. Svänga, v. a. 2 draga till hårdt.
Åm. Fn. svengjast, blifva tunnare, smalare.
Svänga, v. n. 2 kröka sig; om väg. Allm.
Svängare, m. en som lefver stort, vanligen
tillika öfver sina tillgångar. Allm.
Sväng-bom (pl. ar), m. 1) såsom i riksspr.;
2) ostadig, oredlig menniska. Slinger-bas, m.
id. Fl.(Nl.).
Svängel (pl. svänglar), m. rörlig, till
hammeln fästad käpp, hvari draglinorna på en
vagn äro fästade. Sk.,hl.,sm. Svingel, m.
id. Sk. D. svingel; nht. schwengel; lett.
swengelis.
Sväng-rem (pl.-remmar), f. rem eller bälte,
son karlar spänna om lifvet i st. f. hängslor.
Svång·rem, svält·rem, f. sväng-bälte, n. det
bälte, som en hungrig karl spänner hårdt kring
magen på det att känslan af hunger må
undertryckas. Vb.
Um-sving, m. vägkrökning. Kl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
