Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VAN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
đ
VAN
Förvansk (ipf. o. sup. -ä), id. Vb.; 2) olofligen
tillgripa, stjäla. Kl. (Stranda), sm. (Kronob.).
O-vanskaplig, adj. mycket vanskaplig. Ul.
(Rosl.), sdm.,nk. O intens.
Vanaktig, adj. vanartig, stygg. Vg.
Vanarlig el. vanalu, förtretlig, svår, ledsam att
komma tillrätta med. Gstr.; vanali(g), Vg., ög.
Van-böring, m. 1) en som är född af ringa
börd. Sm. Van-böling, m. en som är född af
oäkta säng. Vb.; 2) en som befläckar sin
redliga börd. Götal.
Van-föding, m. missfoster. Bhl.
Van-gäten, adj. villrådig, obeslutsam. Bhl.
Jfr fn. vangæta, v. a. försumma, vårdslöst
passa på.
Van-gömm, n. bristande vård, oaktsamhet.
Vb. Fsv. vangöma, f. L.L. S.F.S. 6, 366;
fn. vangeymsla, f. id.; vangeyma, v. a. förvara
på ett vårdslöst sätt.
Van-happ, van-happas, van-happigt,
van-häppen, s. happ.
Van-hel, s. hejl.
Van-hópp, n. förloradt hopp, misströstan.
Sm. Fn. vanhop, vanhopp, n. id. S,S. 2, 27;
holl. waanhop, f. id.
Van-hóppas, v. d. 1 misströsta. Sm.
Van-hóppäs (ipf. -ä), id. Vb. Fsv. vanhoppas, id.
S.S. 2, 227.
Van-måde, m. vanvård, vanskötsel,
vårdslöshet. Hl. Van-måda, f, id. Sk. (Ing.). Jfr
fn. vanmáttr, m. svaghet, kraftlöshet; d. d.
vanmåde, olycka, farlig omständighet.
Vanót, adj. bristfällig, vankantig; säges om
en planka eller ett bräde, som har brist eller
fel. Fl. (Qvarkens öar). Vanó, adj. id. Fl.
(K., P., NK.).
Van-pakkig (vann-pakkad, vånn-pakkad,
van-pakket), adj. vanartad, elak, förtretlig. Götal.
Van-pakkadt, adv. motigt, olycksamt,
förtretligt. Van-habbadt, id. Sm.
Van-patig, adj. vänskaplig, dålig, usel. Kl.
Van-pating, m. 1) vanskaplig, onaturligt
liten menniska; 2) i sedligt hänseende
förderfvad menniska. S. Kl.
Van-stark, adj. svag, icke tillräkligt stark.
"Pile ä ett vanstarkt träslag". Sk. hl.,ög., sdm.
Fbv. vanstarker, svag. S.S. 4, 44. Sv. Pr.
L. n:o XX, s. 199, S. Bern. f 167. Alex. v.
625; vanstyrk, id, Cod. A. 29, f. 178; fd.
wonstærk, (Mlb.,Bib. Ov.).
Vanta, v. n. 1 brista, fela. Dl., vl.
Vantas, v. d. id. Vg. Fsv. vanta. v. n. id. S.S.
1, 61; fn. n. vanta; d. d. vante, vantes; nfris.
wante, (Outz. 380); e. to want, behöfva, hafva
brist.
Van-väres, adv. vårdslöst; förgäfves. "Dä
har blett te vanväres»". Sk. (Ox., Onsjö). Jfr
fsv. værja, v. a, förvara.
När-våna, f. def. grannskap, närbelägen
ort. "Han ä i närvåna". Vm., vg., bhl., sm.
Fólk-vann, adj. ondsinnt. Jtl. (Ragunda).
På andra trakter i Jtl. fólk-vónn.
Wännäs (ipf. o. sup. -ä), v. d. se ond ut,
visa tänderna; eg. om hästar, då de vilja bitas.
Vb. (Löfånger, Burträsk, Nysätra), mp. Jfr onnäs.
Van-lytt, adj. som har svårt lyte; illa lytt.
Götal. Jfr Bjærk. R. 14: 2 "all vanð lyti",
alla svåra lyten.
Vannig, adj. 1) som skyr för något svårt
arbete. Dls.; 2) kräsen, kinkig, grannlaga på
mat och dryck; om folk och kreatur. Dls., vl.
Van rängete, adj. villrådig; mest om barn.
Bhl. (Vikorne).
Vånde, m. svårighet, vånda. Götal. Fsv.,
fn. vandi. m. svårighet, fara; n. vande.
Vån-raden, adj. rådvill. Götal. Fn.
van-dráđr; n. vanrådd.
Vån-sett, adj. oviss. Götal. Fn. vandsettr.
Vån-skött (el. vånnskött), adj. 1) besvärlig
att sköta. Vg.; 2) illa skött, illa vårdad. Sm.
O-vånnelig, adj. olydig. Sk.(Harj.).
U-vånneli(g), 1) id. Sk. (Onsjö); 2) vårdslös. Sk.
(Ö. Göinge).
Vands-laus, vandas-laus, adj. vårdslös,
liknöjd. G. Wåns-los, Dl.; vanna-lös, id. Ög.
(Ydre).
Med-vänning, s. sid. 436.
O-väni, m. ovana. Vg. m. fl. Fn. uvani;
d. uvane.
O-vane (ipf. ovänja), v. a. tillåta någon
ovanor, befrämja ovanor hos någon genom
uppfostran, låta någon få ovanor. Vb.
Vanse el. vansen, adj. van, hemmastadd.
Vg., hl., sm.
Voni, adj. van. O. Dl. Fsv. van. Kg.
St. IV, 7: 19. S. S. 1, 164; fn. vanr; gl. d.
von; d. d. (Slesvik) vån; d. vant.
Väna (ipf. vände, sup. vant el. vänt),) v. a.
vänja. Vg., sm. Väna (ipf. vande, sup. vänt),
G. Fsv. vænia. UL. S. F. S. 6,483; fn. venja;
fe. venjan; d. vænne, d. d. (Slesvik) væne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
