Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ö - ÖL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÖL
qvinnorna bör medföra en eller flera kannor söt
mjölk, hvaraf ost vid tillfället göres. Nk.
Öl-fägjän, adj. upprymd, mnnter vid eller
efter dryckeslag. Vb. S. fegin.
Öl-gräs, n. mjödört: Spiræa ulmaria. Mp.
(enl. Linné). Al-gräs, Ul. (Rosl.); elg-gräs,
Sdm.; mann-gräs, n. Bhl.; kar-ört, f. Sm.;
mjö-ört, f. Sk,; aleskogs-gräs, n. Fl. (Öb.);
Pers-messe-blomster, n. Am.; mölta-gräs, n. Vb.;
vin-blomm, id. N. Bhl.
Öl-mysu, s. sid. 437.
Öl-sjuk, adj. illamående efter rus af starka
drycker. Vb. N. ølsjuk; d. d. ølsyg.
Öl stókk, m. Så kallas den, som då spel
sker om traktering, får deltaga deri utan att
spela. Sdm.
Öl-trä, n. fyllehund. Sk. (Ox.,Skytts, Vemm.,
Ing., Onsjö, Gärds h.).
Öl-värme, m. ölost. Vg. (Elfsb.}.
Aum-fött el. öm-fött, adj. ömfotad. "Ji a
luppe på staina, sä ji jär aumfött". Vb.
Aum-händt el. öm-händt, adj. som har
ömtåliga händer. Vb.
Horn-öm, adj. 1) eg. öm om hornen; 2)
afskräckt, rädd. "Han ble horn-öm att göra óm
dä". Sm.
O-öm, adj. ej sparsam, som lefver
öfverflödigt. Hs. (Ljusdal).
Ömliger el. ömli, adj. eländig, usel, ömklig,
dålig, klen. Nk., ög., vg., vl., sm., kl., hl.
Ömlejn, id. Jtl. Emlig, klen, liten. Dls. Fsv.
ömbliker, ömblegher, ömklig, eländig. VGL.
S. S. 1, 61; fn. aumligr, aumlegr, id.; n.
aumlög. emli, skröplig.
Ömsker, adj. ömsinnad, ömtålig. Kl.
Ömta, v. n. 1 1) känna ömhet i kroppen eller
visa ömhet vid gående till följe af sårnad,
stöt eller annan skada. Hs. (Db., Ljusdal);
2) af ömhet visa obenägenhet för en sak; t. ex.
"jag ömtar just att låna han (= honom)
hästen", antingen emedan hästen är trött, eller
man befarar att personen kan misshandla
honom eller ock jag sjelf behöfver honom. Hs.
(Ljusdal).
Ur-skalle, m. yster, lekfull person. Ög.
Ör-skall’ m. Kl.
Öra 1, f. 1 yrsel. Sm.; 2) egenskap hos
säden att förorsaka yrsel. "Dä e öra i rågen
(el. i brö’t)". Vg. N. ør.
Öra 2, v. n. 1 1) yra. Sm., bhl.; 2) springa
af och an, utan reda. Vg. N. øra.
Öre-sjuka, f. hetsig feber med yrsel. Dls.,vl.,
vg. Ör-suge, f. id. Bhl.
Öring el. öringe, m. 1) en som är yr. Hl.
2) obeslutsam, vankelmodig menniska; en
person utan reda. Sm., vg.
Öring, f. yrsel. Vg. (Elfsb.).
Örja, v. n. o. a. 1) vara yr, utan
medvetande. "Han örjar i föllan". S. Sk.; 2) göra
någon yr i hufvudet, skaffa hufvudbry. "Han
riktigt örjer me". Hl. (Skällinge).
Ör-korn, n. giftkorn i råg (under våtår),
hvaraf menniskor bli yra, sjuka. Vg.
Örla, v. n. 1 1) blifva yr, förlora sansen,
svimma. Vg., ög., sm. (Östra h.) kl., sk. (Vemm.),
bl. Öla, id, Hl.; 2) göra något obetänksamt,
vara yster, oregerlig. Sm., kl.
Örling, m. l) vild, galen menniska; 2)
slagskämpe. Kl.
Örna ve, v. n. 1 svimma af. "Han strök’en
på örat, så han örnade ve". Sm. (Kronob.).
Örsel, (∸ ᴗ), f. yrsel, yrhet. Vg.,sk.,kl.
Örsla, f. Götal. Fn, ærsla; n. Ørsla.
Örsja, v. n. 1) smått stoja, sladdra, prata.
Hs. (Db.). Örsa, id. Hs. (Ljusdal), Örstja,
v. n. 1 prata, i synnerhet barnsligheter och
dumheter; deraf örstjansam, adj. pratsjuk, talträngd.
Hs. (Tuna).
Örsker el. örsk, adj. 1) vild, elak. Sm.,
vb., nb.; 2) förryckt, virrig; lefnadsglad, yr.
Sm.,vg.,hl. Ursk, ursk-sinnt, bångstyrig, yr. Ög.
Örsle, n. smått ogräs. S. Nk. Örsel, (∸ ᴗ),
n. Kl. (S. Möre).
Örslier, adj. yr, virrig. Kl.
Ör-kännas, v. d. 2 tycka sig vilja känna,
ty känna. Sm.
Ör-vännes, adv. borta, ute, utom hus )(
hem-vännes. "När en ä örvännes, gör tjönnen
hva daj vela". Hl. (Breared).
Ör-vänsen, adj. mycket villrådig. Sm.
(Värend). Örväjnsen, yr, villrådig. Kl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
