854 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ö - ÖRA ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ÖRA

G.; ära (pl, ära), n.; ära (pl. ärur), f. id. Dl.
Fsv. öra och i GL. oyra; fn. eyra; äldsta fn.
aýra (Gislason, um frumparta, 26); fht. öra; moes.
auso.; lt. aur-is; gr. ους, n.

Mus-öra. n. hökfibla: Hieracium Pilosella.
Sveal. Fht. (abbed. Hildegards Physica)
musøre; e. dial. moussear, id.

Så-ör, n. handtag på en så. Vb.

Ut-öra, adj. som har utstående öron. Sm.

Åira-snap, m. örtibb, örsnibb. G. (F.).
Är-tibb, m. Dl. (Mora).

Åirnä-värk, m. öronvärk. G.

Öra-lapp, n. ytteröra. Sm. Är-skrókk, m.
id. Dl. (Mora).

Öre-balja, f. balja med öron. Sk.

Öre-sätt, s. sätt.

Ör-häjare, m. örfil. Hs. (Db.). Öring, m.
id. Sm.

Örna, v. n. 1 hviska någon något i öronen.
Sm., öl.

Örna-gått, n. örngått. Götal. Fsv.
örnegat, n. id. S. S. 2, 15: "et örnegat";
örnagaat, n. id. Vadst. Kl. R., s. 11, 57. Jfr
Rdq. 2, 111.

Örna-ljud, n. öronens nyttjande till att få
rätt höra; örnljud. "Ja får inte örnaljud". Vg,.
sm., kl. Örna-ly, n. 1) id. "Daj rommestarra så
en kan inte få örna-ly"; 2) starkt oväsen,
buller. Sk.

Örna-sjö(d), n. susning för öronen. Nk.
Fsv. örna sanger, m. id. Läkebok A. 175, 2.
Jfr siođa.

Örna-störta, f. tvestjert: Forficula
auricularis. Sk. (Ox., Onsjö, Frosta), hl.
Örna-styrta, f. Sk. (Lugg.); örna-stärta, f. Bl.,kl.;
tve-styrta, tve-störta, tve-stärta, f. Sk.;
örna-klókka, örre-tjua, f. Hl.; örn-tvist, f. id. Götal.
D. d. øre-tvinde; n. tvistyrte; d. tvestjert. Jfr
stärt.

Örna-svans, m. ett slags fruntimmers
hufvudbonad, liknande skygglappar. Sk. Jfr svans.

Örna-värk, m. örvärk. Sk., bl. Fsv.
örnaværker. m. Läkeb. A. 170: 1.

Öron-klókkor, örna-klókkor, f. pl.
Campanula rotundifolia. Sk. Bjälla, f. Bhl.;
fingur-hatt, m. G.

Ör-skål, f. skål med grepe. Vg.

Ör-snäll, f. trollslända: Libellula. Vb., nb.,
(Lule, N. Kal.). Ör-snäl, ör-snal, f, Vb.; ör-snórr,
f. Jtl.; åjr-skurra, f. id. Nb. (Ö. Kal.).

Ör-stop, n. ett mindre ämbar med
handtag. Vg.

Ör-tass, m. örfil. Vl. (Fryksdal).

ÖRE (pl. örar), m. öre. Ordet är i några
munarter maskulint. I Moramålet säges örä (pl. öri),
n. Fsv. örir, öri (pl. örær el. örer), m. öre.
UL. VML. VGL. ÖGL.; oyri (pl. oyrar), m. id.
GL.; fn. eyrir (pl. aurar), m. a) ett uns i vigt;
b) ett öre, 1/8 af en mark; c) pl. aurar, gods,
medel, egendom.

Anger-öre, s. anger.

ÖRING, örja, örla, örling, örna, örsel, örsja,
örsker, örsla, s. ör 1.

ÖRJA 1, v. a. 2, 1) strypa. "Han drar åt så
han ä nära att örja sej". Götal. Urja, Bhl.
(Elfs.); yrga, id. Ög.; 2) på ett våldsamt sätt
döda. "Han slo’en så han hålde på att örja’n".
Hl. (Breared); 3) draga tillsamman, t. ex. noten
då man fiskar. Ög., vg., bl. Öra, id. Nora bergsl.
Nht. würgen, strypa.

Örje-brunn, m. vaken på notisen, der
vinternoten tages upp ur sjön. Sm.

Örje nät, n. nät som drages kring fisken,
hvilken är stängd. Vg.

Örj-simm’, m. snöre att sammandraga
vargnät md. Kl.

Örje-snara, f. rännsnara om halsen. Sm.

Örje-ställe, n.den plats på stranden, der
noten uppdrages. Ög.

ÖRJA 2, f. 1) röra, smörja. Hl. (Skällinge);
2) oreda. "Dä sto allt i en örja". S. Sk. Fn.
aurr, m. a) grus, grund; b) dy som består af ler
och grus; gyttjig, lerig jord.

ÖLjig, adj. grumlig. Nk.

Örtja, f. djup dy på bottnen af en sjö. Dl.
(Ohre). Örtssa, f. Dl. (Malung).

Örtjug, adj. full af djup dy. Dl. (Ohre).

ÖRJAN, nom. pr. Göran. Vg. Jfr fsv. Sankt
Örjan, Sankt Göran.

S. Örjans källa, f. en offerkälla nära
Almundaryd i Sm.

ÖRK 1, f. kista, stor låda med lock att förvara
kött, mjöl m. m. uti. Sm. (Vestbo), hl.
(Harplinge). Örke, n. Sk. (Frosta h.); yrkj, f. id.
Sk. (Ox.); deraf mel-örk, f. mjöl-binge. Sk.
(Frosta, Ing.). Fn. örk. S. ark 1.

ÖRK 2, s. ora.

ÖRK, örka, örke, örk-dag, örkje, örkjendag, s.
órka.

ÖRKEN, n. fotbladets främre del. N. Åm. Fn.
iarki, m.

ÖK-KÄNNAS, s. ör 2.

ÖRLA 1, f. ödla: Lacerta agilis. Vg. (Elfsb.),
sm. Fn. eđla; fsv. öþla. Birg. Upp. 4, 136;
ydhla. Ivan, 280; n. øle.

ÖRLA 2, s. ör 1.

ÖR-LAKS. m. laxöring. Nk. (Kihls s:n).

ÖRNA-GÅTT, -ljud, -sjö(d), -styrta, -stärta,
-störta, -svans, öron-klókkor, ör-snórr, -snäll, s.
öra.

ÖRRA, f. orrhöna. Åm. Örr, f. Vb., nb.

ÖRSEL, örsja, örsker, örsla, örsle, örstja,
örstjansam, s. ör 1.

ÖRTA-KÓST, s. urt.

ÖR-TASS, s. öra.

ÖRVE, örv-krok, s. órv. Jfr värpa.

ÖR-VÄNNES, ör-vänsen, s. ör 2.

ÖS, n. 1) fördjupning i ett träd; 2) utskuren
fördjupning af en bäck, under strömfåran. Jtl.
Jfr n. øse, n. öppning, mynnning, den öfversta
delen af en qvarnränna. S. os.

ÖSA, öse-skåkk, öst, ost-lapp, s. äsa 1.

ÖSE-GÖS, ösen-gös, ösom-flös, ösom-plös, s. hösa.

ÖSKEN, ösket, s. öskja.

ÖSKJA, v. n. 1 se sig förskräckt omkring.
"Kon öskjar". Sm. Ursprungliga betydelsen är
troligen: vara uppretad, vild, yr. Fn. æsa, v. a.
uppreta; n. øsa, v. a. uppegga (troligen af os,
vild, häftig; brunstig); fn. óđr, adj. rasande,
häftig. Jfr skogs-tjur.

ÖSKEN (ösket eller ösketer), adj. 1) vild,
uppretad; 2) yr, förryckt. Sm. N. øsen el. øs,
uppbrusande, häftig; fn. æsligr, id.

Ö-SLITEN, s. slita.

ÖST, s. äsa 1.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0884.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 854 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|