Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
Stina och Torkel stodo vid grinden, då Ek kom
fram till dem. Han hörde Stina säga:
— Det där fönstret där uppe, det var ditt barn-
kammarfönster.
— Det vet jag, sade Torkel.
Gustav Ek var glad att han kommit i tid att av-
bryta vidare utläggningar. Dagny och ödet hade
velat att mor och son skulle mötas efter så många
ar, men någon sentimental bindning fick det inte
bli mellan dem. För bådas skull. För det nya hem-
mets skull, där pojken levde.
— God dag, god dag, Stina, sade han, och adjö
pa samma gång. Kom nu Torkel. Vi har lite bråttom,
vi måste vara på Holmlunda i god tid.
— Jag trodde ni ville gå upp ett ögonblick.
— Ja, sade Dagny, det vill de visst. Ser inte far
att Torkel fryser, han är ju alldeles blek. Gör du
inte det, Torkel?
—• Jo, jag håller visst på att bli förkyld, sade
Torkel efter överenskommelse.
’— Ja, då måste du ha något varmt, sade Stina
och lade sin arm om hans axel.
Gustav Ek såg denna gest, och fast han inte kunde
mata den svultenhet och trånad varmed hennes
vasen gick pojken till mötes, begrep han ändå så
mycket som att nu var det för sent att stå på sig.
T>e tre voro starkare än han för en gångs skull.
— Nå ja, sa han, hjälp åtminstone Dagny upp
Pa förstubron med hennes många effekter. Spring,
så blir du varm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
