Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII (XX)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
svagt, mycket klent, som en viskning där ett skri
hade behövts men ändå ...
Ivar och Sara kunde se henne. De hade goda ögon,
de sågo hur hennes högra hand darrade, de voro
rädda hon skulle tappa den gula blyertspennan hon
höll. De höllo varandra hårt i händerna. De visste
att hon måste stå där och erkänna vad fru Persson
förnekat. Sanningen sådan den var. Det fanns ingen
annan råd eller bot. De tyckte att hela världen måste
begripa hur meningslös och dum den nakna straff-
lagsparagrafen var inför denna verklighet...
Så kom hon till frågan om vad som skulle ersätta
strafflagen.
Jo, samhällets omläggning att passa modern och
barnen. Hon sade: ni är inte färdiga att se hur
brådskande denna fråga är. Ni förstår inte än att
alla politiska frågor måste lösas från den utgångs-
punkten: vi måste ha en värld dit kvinnorna nänns
sätta sina barn.
— Det här är fel, viskade Märta till Johan. Begär
man det som endast en revolution kan ge, ska man
veta själv vad man begär, och det gör hon ej.
Men Gustav Ek bakom draperiet svettades av
skräck: Vi är inte i en kyrka, vi är inte på teatern.
Vad är det för nya institutioner, med nya ämbets-
män och nya åtgärder hon vill ha? Var vill hon ta
pengarna? Har hon reda på hur många millioner
som hyggliga skattebetalande fäder måste ta om året
från sina egna barn för att underhålla andras ungar
i kommunerna? Hur långt skall man egentligen gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
