Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela sommaren hade Hjalte gått nere i Kungahälla och
väntat på bröllopet. Ingen kunde vänta prinsessan ivrigare
än han. Han längtade förvisso med mycket större oro och
trånad än kung Olof själv.
Inte heller nu trivdes Hjalte bland kämparna i
kungsstugan. Men långt neråt älven fanns en brygga, dit
Kungahällas kvinnor brukade gå för att blicka efter sina män och
söner, när de drogo bort på långtur. Här brukade de ock
samlas hela sommaren för att speja neråt älven efter seglare
och för att gråta över de bortfarna. Ner till denna brygga
kom nu Hjalte alla dagar. Han tyckte om att uppehålla sig
bland dem, som sörjde och längtade.
Helt säkert hade ingen av de kvinnor, som hade suttit på
gråterskornas brygga och väntat, stirrat neråt älvloppet med
mer ängsliga blickar än Hjalte skald. Det var ingen, som
med större förväntan hade fäst sina blickar vid varje
framglidande segel.
Stundom smög sig också Hjalte in i Mariekyrkan. Han
bad aldrig om något för egen del. Han kom blott in för att
påminna de heliga om detta giftermål, som måste ske, som
Gud själv hade befrämjat.
Helst av allt talade dock Hjalte i enrum samman med
Olof Haraldsson. Han tyckte om att sitta och berätta för
honom varje kungadotterns ord. Han skildrade varje hennes
anletsdrag.
— Konung! sade han till honom. Bed Gud, att hon
kommer till dig! Varje dag ser jag dig dra på jakt mot
gammal hedendom, som sitter likt en uv, dold i skogs och
klyftas mörker. Men din falk, konung, ska aldrig övervinna
uven. En duva allenast kan göra det, allenast en duva.
Skalden frågade konungen om det inte var sant, att han
ville bryta ner alla motståndare. Var det inte så, att han
ville vara ensam herre i landet? Men aldrig skulle det
lyckas honom. Aldrig skulle det lyckas, innan han ägde den
krona Hjalte hade utvalt honom, en krona, som var så prydd
med ädelhet och glans, att han, som ägde henne, måste lydas
av alla människor.
Och till sist frågade han kungen om han inte ville vinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
