Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigbjörn Obstfelder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 EMIL HASSELBLATT
gen til at trænge in i naturmysteriet, til at se
mennesket i lysning af det evige i tid, rum og svingning,
og til at se de vekslende former af liv, blomst, larve,
infusionsdyr i store hære som allivets sange.» Med
säker blick träffar han här det centrala i sin diktning.
Han kände sig besläktad med allt skapat, ett led i en
omätlig organism, byggd i en mäktig stöpning över
en enda alltomfattande tanke. Han befinner sig mitt
inne i livets verkstad. Det jagar och myllrar, det
gnistrar och rullar, och inom sitt eget väsen
förnimmer han världsmekanismens rytmiska darrning. Den
urgamla filosofiska drömmen är sann: det ges blott
ett stoff och kraften är dess själ. Livet är som ett
stort nät, människoögat förmår icke följa trådarna i
dess maskor, men ibland kan det som i en aning
skymta knytningens fantastiskt storvulna mönster.
När han ser in i sin egen själ, är det som blickade
han långt in i världsdjupet. I känslan härav ställer
han oupphörligt till sig själv grubblarens otåliga
fråga: vem är jag?, vem är människan?, vem är Gud?
Och alltid möter han samma svar — livet.
Alltsammans en enda sammanhängande kedja! Eller
som han uttrycker det på sitt sällsamt fugerade språk:
»Livet!
En i uendelige baner sig slyngende straale,
gjennem alle væsner, gjennem alle kloder,
en uendelig, — tonende —, ildspiral, —
som vi ikke kan se begyndelsen paa,
og ikke enden paa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
