Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans E. Kinck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 EMIL HASSELBLATT
förda allmänintryck av fjäll och fjord som
Wergelands fosterlandssånger. Nu sköt där upp en
myllrande skara diktare med var sin särskilda domän,
som de levat sig in uti och kände till punkt och
pricka. Västland och östland, hav och fjäll, bygd och
vildmark, allt rycktes in i dikten och
differentieringen sträckte sig ända till språket. Det var
»Heimatskunst» i bästa mening. Man märker på dessa
skildrare, att de färdats bland folket i helg och söcken,
lyssnat troget och länge vid naturens bröst. Det är
samma utveckling, som i måleriet försiggick från
Tidemand och Gude till Werenskiold och Petersen.
Framstegen ligga icke i själva den konstnärliga
uppenbarelsen, livsförklaringen; de röja sig i troheten mot
motivet, iakttagelsens styrka, formuleringens
stigande skärpa och säkerhet.
Inom den grupp författare, vars gränser jag ovan
sökt ange och leda tillbaka till utgångspunkten,
synes mig Hans E. Kinck representera den starkaste
och mest egenartade begåvningen. Han är den mest
norska författare jag känner. Han är norsk som de
djupa fjordarna med tvära inskärningar, stängda
vikar och utlopp mot fria havet. Han är norsk som
de trånga dalarna i skuggan av vilda, skrovliga fjäll.
Han är norsk som de susande vidderna, där
människan blir intet och naturen allt. Han är norsk i sina
naturbilders våldsamma kraft och sin fantasis
bräddfulla rikedom, i sina figurers utfordrande trots och
grubbelsjuka fåmälthet, norsk också i sitt språks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
