Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arne Dybfest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 EMIL HASSELBLATT
de kärleksliv och väcker det. Hon öppnar sig mot
honom som en höstens blomma i oanad, glödande
rikedom och hon berusar honom med sin själs yppiga
färgprakt, sparad så länge till glädje eller nytta för
ingen. Hennes lidelse sveper omkring honom som
en våg av åtrå och begär, och han hängiver sig åt
henne, suggerad av hennes enda levande öga med
dess outgrundliga blick — ett stort och ängsligt
fågelöga med en glänsande svart pupill. Men den
självmedvetna, trots sin anlagda blaserthet rätt
levnadsfriske unge mannen kan icke i längden tillfredsställas
av denna känslornas försenade efterblomning, som
har kärlekens färg, men saknar dess doft. Hans
sunda instinkter reagera mot dess sjuka onatur. Ju mer
han analyserar sitt befinnande — och det gör han
jämt — desto klarare inser han, att detta
förhållande, där han bara ger och hon aldrig får nog, i länge
den är ett slöseri med hans ungdom. Nästan
omärkligt anträder han reträtten. Men i samma mån han
avlägsnar sig från Ira, i samma mån förlorar hon
också sin kroppslighet för honom och växer till
symbol, en sinnebild av döden och förgängelsen.
Ögonblickligt inställer sig även hennes motbild, Zita,
ungdomens och förnyelsens personifikation. Mellan
dessa två står nu striden om hans kärlek, medan han
själv drar sig tillbaka som en passiv, men
intresserad åskådare. Och Zita segrar, därför att hon har
den rena hängivelsens makt att befrukta hans själ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
