Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Hamsun - II. Børn av Tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 EMIL HASSELBLATT
Willatz Holmsen finner alltid utvägar. Han drar sig
tillbaka till det gamla tegelbruket uppe vid älven
och ger sig till att gräva efter sin farfaders dolda
skatt. Och, lyckligare än sin fader, finner han den
slutligen. Men då är han också färdig. Han får nätt
och jämt tid att göra en resa till Trondhjem för att
omsätta skatten i pengar. Så måste han dö. Men till
hans son, som vistats utomlands sedan många år,
ligger där ett brev med alla nödvändiga upplysningar.
Han skall upptaga och vidmakthålla släktens
traditioner. Han har sin faders handalag och ridderliga
väsen. Gudskelov, det finns pengar till alltsammans,
och först och främst till att lösa ut Segelfoss.
Denna avslutning är både svag och arrangerad;
den verkar som en lös tillsats utanpå romanens
tättslutna sammanhang. Ingenting motiverar den,
varken den psykologiska eller den litterära balansen.
Tvärtom berövar den löjtnanten hans mest
karaktäristiska pose i samma ögonblick den är på väg att
fylla sig med en fläkt av verklig tragik. Man
unnade honom så gärna att få dö som han levat — i
suveränt förakt för alla timliga omsorger, stoltare
än någonsin i sin självförvållade fattigdom, en
segrare mitt i nederlaget. Men man kan å andra sidan
förstå, att Hamsun ej förmått neka sig
tillfredsställelsen att låta honom triumfera även i yttre måtto.
Ty han är riktigt en typ efter Hamsuns sinne,
denne födde herreman och desperate filosof, en ädling
över alla förnuftiga gränser, en viljans styvsinte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
