Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Heiberg - Jeg vil værge mit land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR REIBERG 165
av smärta och vrede. »Hører I, hvad I synger?
Værge mit land — nu! — nu, I forråder det! Uslinger !»
En stämma frågar tungt och dröjande: »hvem er du?»
Och hundraden upprepa frågan. Vem är du?
Skogstad svarar frånvarande: »Jeg er en mand som har
bodd tusen år i dette land» Men stämman återtar:
»vi kjender dig ikke — hvem er du?». Så slår en man
hatten från hans huvud och massan tränger honom
åt sidan, medan sången ljuder med ökad styrka.
Åter hemma faller han in i en stämning av tung
och dov nedslagenhet. Han är stilla och behärskad,
slapp och förströdd, en slagen man, en storm, som
lagt sig till ro. Men genom lugnet stiga
självförebråelsens naggande röster. »Hvorfor kom jeg for
sent? Hvorfor advarte jeg dem ikke, når jeg visste
hvorledes det vilde gå. Hvorfor lærte jeg dem ikke,
når jeg hadde slik ret, hvorfor skrek jeg ikke til dem
deroppefra, hvor jeg sat med oversynet. Hvorfor
brændte det mig ikke i blodet, at sit fædreland
skylder man alt. Alt — ellers kan man holde sig væk.»
Och ropen ringa oavlåtligt för hans öron. »Hvem er
du? Vi kjender dig ikke. Mig! Jeg som hadde alle
stammens egenskaper — fra længselen ut av landet
helt rundt til den hjertesyke længselen hjem igjen.
Selvrådigheten og trællefrygten for at ta ansvar for
andre. Sindigheten i lange vintre og flammen i korte
somre. — Vi kjender dig ikkel Men jegkjendte
dere. Og jeg visste, hvor dypt dere kunde synke
og hvor høit dere kunde stige — det var mig selv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
