Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Folkungaträdet: Folke Filbyter. Bjälboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM 183
låter han sig drivas av händelsernas växlande
vindkast. Han är älskad av alla, fruktad av ingen,
lycklig till och med i sin största motgång, så länge han
blott får ströva omkring som den vagabond han är
och känna luften mjuk av spel och kärlek. Han
uthärdar inte en dag, om han inte får föröda något av
det, som blev hans. Det är hans pilgrimsmärke. Och
när brodern rest sig mot honom och tagit hans krona,
denna krona, som han med glädje skänkt en vacker
hirdman, men envist förvägrar sin förrädiske frände,
tror han sig vinna honom tillbaka genom att bjuda
honom sin förlåtelse.
Magnus åter är svarthårig och mörk. Han kan
inte rodna, men han kan säga de vackraste ting mitt
under sveket. Det heter om honom, att han är så
samvetsgrann, att han inte vågar knäfalla för ett
altarljus. utan att först ha övertygat sig om, att vaxet
inte är stulet. Och dock skyr han ej att stjäla rikets
förnämsta klenod — sin broders krona. Hans
pilgrimsmärke åter är, att han ej en dag förmår hålla
frid med sig själv, förrän han bär spiran i sin hand
och får styra och härska. Alla ödets skrankor kan han
spara, blott icke denna enda: lillfingersmånen, som
skiljer honom från tronen. Det är icke bara
maktsjuka. Det är också grämelsen över att se riket
vackla mellan svaga och likgiltiga händer, medan han
själv ingenting högre åstundar än att få lyfta det till
blomstring och välmakt. — Och det går, som det
ofta sker i verkligheten, men så sällan i sagan —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
