Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Folkungaträdet: Folke Filbyter. Bjälboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 EMIL HASSELBLATT
att den kloka orättmätigheten segrar över den ovisa
legitimiteten. Magnus blir konung, som han är
det i kraft av sin vilja, sin styrka, sitt förstånd. Men
vedergällningen uteblir icke. Den välsignade
Magnus Ladulås, som skänkt riket fred och byggt upp
dess goda borgerliga ordning, sitter själv osäll i sin
borg och spelar sina klockor för att döva själens och
kroppens smärtor. Till slut tvingas han av sin oros
röster att söka upp den fångne brodern för att från
hans läppar fånga fridens lösenord. Men ringa är
den tröst han hämtar därifrån. Ett mannaord intill
döden? Det kan vara den sjuke ett tryggande hopp,
men ingen lindring för hans plåga. Dä får Valdemar
det bättre, där han fredlös böjer sig över den döende
Jutta och tar emot hennes viskande avsked: »Vad
två människor giva varann av gott hjärta är kanske
till sist det enda lilla sandkorn, som blir kvar, där
vågorna gingo höga som berg.» Det är diktarens
vedergällning för att historiens gärningar följa
andra lagar än hans viljas försyn.
Man har svårt att hålla intrycket av Bjälboarvet
fritt från minnet av Folke Filbyter liksom från
tanken på en möjlig fortsättning av senare
Folkungaöden. Det länder ej boken till fromma. I
förhållande till den förra avdelningen verkar den litet späd
och förbyggd, den har ej portalverkets episka kraft
och monumentala resning; som genomgäng till en ny
del ter den sig åter något orolig och lös. Trådar tagas
upp, som ej finna fäste i det föregående och icke heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
