Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz - En flanör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 EMIL HASSELBLATT
berg, och det är ej utan att de bästa sidorna i »En
flanör» ibland komma en att tänka på mästaren själv.
Likheten sträcker sig ända därhän, att boken, som så
ofta är fallet hos Söderberg, söker sin styrka
snarare i det periferiska än i det centrala. Många av
dess bifigurer äro skarpare sedda och säkrare givna
än huvudpersonen. Främst bland dem alla kommer
gamle Gjörloff, Torstens far, hedersmannen av
typiskt svensk borgarstam, med den stilla blicken och
det försynt godmodiga väsendet — en ypperlig studie
i Siwertz’ lätta, litet flyktiga manér, känsligt
uppfattad och omfluten av solfallsskimret från den
annalkande döden. Det ligger över hans gestalt,
liksom över hela skildringen av det gamla
Stockholmshemmet vid Kornhamnstorg, en stämning, som har
något av minnets genomlevade mollklang. Man
kommer att tänka på några av författarens bästa
noveller, särskilt ur samlingen »De gamla». Till och
med klockorna med sina olika stämmor gå igeu:.
Gjörloff senior har nämligen samma mani för
klockor som den gamle herr Lauritz i »Klockorna».
Deras eviga ticktack fyller ut ensamheten och tystnaden
omkring honom. Han känner det, som om tiden
själv gick omkring och ställde och pysslade som en
vänlig, meddelsam åldring på rastlösa fötter. Men
Torsten avskyr dem. De göra honom rummet och
tillvaron ännu tommare. Vad tjänar det till att mäta
en tid, som ändå inte rör sig mot något mål?
Klockornas jämna, regelbundna gång blir här ett uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
