Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Tegengren - I. Dikter. Skuggor och dagrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 EMIL HASSELBLATT
och säger trött och stilla: bliv mig när!
Ty, fast en skugga blott, du kanske är
det enda verkliga, det enda sanna.»
Medvetandet härom kväver hans livsmod. För
honom, tiggaren vid glädjens bord, är lyckan idel
bländverk, en illusionernas krycka för den andlige
krymplingen.
Denna klagan genomgår nästan hela Tegengrens
poesi. För att använda en bild från musikens
område — så framträdande som det musikaliska
elementet är i Tegengrens diktning giva de sig nästan
självmant — så finnes det ju som känt tonstycken, där
understämman ständigt upprepar samma figur, hur än
melodien skiftar. Tegengtrens poesi är befryndad
med dem. Hans lynnes sorgbundenhet har sitt lätt
igenkännliga motiv, som dyker upp överallt, även
där han försöker anslå ljusare toner. Stjäl han sig
någon gång till att
»Dricka djupt med törstig mun
ur livets underfulla brunn
och sjunga kärlekssånger
med kinden våt av vinets stänk»,
så är det, som kände han sig otrogen mot sig själv,
och efteråt gör han bot i ånger och själanöd som en
förkrossad syndare. Det ligger icke så litet pålagd
asketism i detta självgisslande, en blodets tuktade,
men aldrig undertryckta revolt, som framträder ännu
tydligare om man sammanställer den med till exem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
