Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Tegengren - I. Dikter. Skuggor och dagrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 EMIL HASSELBLATT
Men lika sällan som han i verkligheten får smaka
denna befriande känsla, lika ofta föreställer han sig
den i sin dröm. Där lyser den som glimtar av anade
lyckomöjligheter, »skumstänk från det hav, som
böljar bortom det ändligas gräns». Högt över nuets
dunkla stigar hägra de »vinröda morgonlanden»,
och hans längtan uppfångar ur deras fjärran
spegling löftet om en ren och strålande härlighet. Det är
den eviga, vackra drömmen om skuld och försoning,
lidande och lön, lika ny för varje enskild individ
som gammal för människosläktet i dess helhet.
Sorgens sådd är lagd för att skördas i glädje. Detta är
skaldens rikedom, fröet till den spirande lyckan och
skönheten. Den är det försonande momentet i hans
betraktelse. Trots allt förbannar han icke livet. Han
är tacksam för vad det ger — om gott eller ont —
tacksam även för sorgens gåva, blott det är den sorg,
»vars ord är rött av den rödaste längtan och
flammande av brinnande smärta, av den smärta, ur vars
eld glädjen, den evigt strålande, skall stiga som
fågel Fenix mot ljuset». Därför manar han sin
älskade:
»När jag är död, Therese, och natten famnar huset,
där tystnad sitter som vår sista gäst,
— kläd mig i purpur då och tänd det röda ljuset,
som ej blev tänt vid livets sorgefest.»
Det är karaktäristiskt för Tegengren, att han med
förkärlek i naturstämningar söker uttryck för sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
